Anna Laestadius Larssons tavla om löneskillnader

I en SvD-artikel så riktar Anna Laestadius Larsson kritik mot data i Pär Ströms bok Sex feministiska myter.

Laestadius-Larsson skriver i kolumnen på SvD:

”Här har han gått på arbetsgivarnas statistik och tittat på standardvägda siffror, där faktorer som yrke, ålder, utbildning och arbetstid har vägts in. Ströms siffror är genomgående betydligt lägre än de senaste som presenterats av statens medlingsinstitut (MI).”

Men vad Laestadius Larsson inte berättar är att Statens Medlingsinstitut (som även är SCB:s källa) inte alls mäter exakta löneskillnader. MI har två olika siffror, dels den ovägda och dels den s.k. standardvägda. Den ovägda skillnaden är precis samma skillnad som visar sig om man jämför mellan en nyanställd säljare på IKEA och Ingvar Kamprad. Där finns såklart en löneskillnad då Kamprad har en helt annan kompetens.

Den standardvägda skillnaden som Laestadius Larsson använder i sin jämförelse tar dock hänsyn till vissa skillnader.

Vad det betyder i praktiken är att man tar hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid (Denna information finns för övrigt på medlingsinstitutets hemsida. Vad det dock även betyder är att man inte tar hänsyn till någon annan skillnad. Dvs ingen vikt läggs vid utomhus/inomhus, erfarenhet, ansvarsnivå, övertid, pendlingsavstånd, etc…

Kort sagt en mängd av de saker som män gör för att få högre lön ignoreras fullkomligt när statistiken presenteras.

Hur kommer det sig då att denna för ämnet helt värdelösa statistik presenteras och debatteras? En förklaring kan vara den text som vi hittar i Medlingsinstitutets egen rapport om löneskillnaderna mellan könen.

”Medlingsinstitutet ska analysera löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv och har gjort så årligen sedan den första årsrapporten för 2001.”

En annan förklaring är byråkratiska rutiner. Man använder den så kallade Lönestrukturstatistiken som bas för att studera könsskillnader så alla fel i den strukturella bedömningen överförs till bedömning efter kön.

”Lönestrukturstatistikens yrkeskoder är uppbyggda enligt Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK). I SSYK är det endast yrkesområde 1 (ledningsarbete) som anger om personen har arbetsledande befattning.”

Om man leder människor utan att vara chef räknas det inte enligt den manual som dessa snillen använder.

Och det är bara en av alla för feminister och politiska beslutsfattare helt osynliga faktorer som ger många män högre lön som effekt av ökat slit. Slit som sedan byråkrater numera trollar bort i alla papper för att de själva tjänar så bra på att säga att kvinnor diskrimineras. Därmed blir det hos dem en obligatorisk samhällsreligion att på alla nivåer tro det är så – Att inte bita handen som föder dem. Att inte riskera gåsen som värper guldägg.

Ett tydligt exempel på detta finns i en artikel som beskriver hur arbetstiden fördelas mellan män och kvinnor.

Det är The Slate Magazine som skriver om ämnet. I artikeln Couch Entitlement – Surprise – men do just as much work as women do så konstaterar ekonomer från universitet i Berlin, Bryssel och Texas att ett cirkelresonemang dominerar social- och samhällsvetenskaperna. Många tror att kvinnor arbetar mer för att många tror kvinnor jobbar mer för att många tror kvinnor jobbar mer för många hävdar att kvinnor jobbar mer.

”many knowledgeable people believe that women work more. In a survey by the authors of this study, 54 percent of economists and 62 percent of economics students thought that women work more than men, as did more than 70 percent of sociologists. And while the gender equal-work phenomenon has been noted before, ”it has been swamped by claims in widely circulated sociological studies … that women’s total work significantly exceeds men’s,” as the authors put it.”

Den absurda situationen råder alltså att vetenskapliga data ignoreras för sociologer ljuger.

I detta klimat av människor vars positioner är beroende av att kvinnor anses arbeta mer än män och få dåligt betalt för sitt slit så blir det allt viktigare att trolla bort alla ansträngningar som män gör i högre grad än kvinnor. Manliga slitvargar blir helt enkelt latmaskar om sociologer själva får bestämma, alternativt blir de våldsamma. Denna nidbild av männen kallas sedan mansrollen och påstås vara en social konstruktion.

Nej, mansrollen är ingen social konstruktion, det är en sociologisk konstruktion.

Den är alltså vad än som sociologer själva hittar på och denna Straw Man till beskrivning av männen motbevisas i regel fullkomligt de få gånger man granskat vad som hoppar ur sociologiska företrädares munnar. I nästa inlägg skall vi skriva lite om en av dessa mindre kända granskningar som FN gjorde när de inbillade sig kvinnor i ett europeiskt land var hindrade från att jobba lika mycket som män.

Tills dess läs hur EU-byråkrater flummar runt på området.

”Orsakerna är komplexa och har ofta ett samband.”

Faktum är att inga samband bevisas och det är heller inte komplext eller komplicerat.

Mannens 17,5 % är en medelsiffra som kommer att handla mest om några få personer i toppen (Apex Fallacy, som vanligt) som är mer sannolika att slita hårdare än kvinnor i samma område. Om mannen är byråkrat är han dessutom mer sannolik än alla andra att hävda de enda män som arbetar hårt nog att förtjäna sin lön är byråkrater som han själv.

Detta för att det verkar vara vad han behöver göra för att bli en av de fåtaliga män i toppen som delar på de där 17,5 procenten.

Det finns inget roligare än att höra högavlönade ofta manliga byråkrater som klagar på den lön som män i medel har eftersom det i regel inte är männen i medel som löneskillnaden gick till.

Warren Farrells bok om löneskillnader här

Pär Ströms bok Sex feministiska myter här

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet