Global Gender Gap Index bluffar om kvinnliga ledare

Nyligen så har Sveriges position i World Economic Forums Global Gender Gap Index kommenterats i media.

Aftonbladets Åsa Erlandsson kritiserade Sverige för att vi sjunker på skalan och Lena Mellin från samma tidning skrev i sin kommentar illustrerat med färggranna pilar att det går åt rätt håll.

Men vad journalisterna skrev mindre om är att World Economic Forum som utåt påstår sig ha åsikten att det är viktigt med kvinnliga ledare

”Our aim is to focus on whether the gap between women and men in the chosen variables has declined,rather than whether women are “winning”the “battle of the sexes”. Hence,the Index rewards countries that reach the point where outcomes for women equal those for men,but it neither rewards nor penalizes cases in which women are outperforming men in particular variables.”

…inte alls verkar anse det är viktigt för egen del. Se bilden ovan:

Sverige blir alltså uppläxade för bristen på kvinnliga ledare av en pajasorganisation som själv inte har några.

Om vi bortser från grundaren Klaus Schwab så är alla de 7 cheferna och bara 3 av de 13 mellancheferna i World Economic Forum kvinnor. Inte nog med det, de har heller inga svarta chefer och bara en asiatisk.

World Economic Forum som på sju möjliga högsta chefer har noll kvinnor skall alltså inbilla oss de anser att kvinnliga chefer är något viktigt och lönsamt. Skandal är bara förnamnet.

Så här i efterdyningarna av 8 Mars kan vi passa på att titta tillbaka på vilken jämställdhet som förespråkades.

Vi ser då att det råder fullkomligt begreppskaos. Förvirringen kommer sig av att ordet jämställdhet används på olika sätt av två olika grupper som varken har en konkret eller likadan definition.

Jämställdhet handlar idag om två diametralt motsatta saker. Så här beskrivs de av Lenita Freidenvall i Regeringsformen ur ett könsperspektiv SOU 2007:67

Begreppet formell jämställdhet – de jure jämställdhet – innebär att alla individer har samma medborgerliga fri- och rättigheter och att dessa följer individen, inte den grupp individen tillhör. Den formella rättigheten bottnar i Aristoteles sats att ”lika ska behand-las lika och olika behandlas olika.” Målsättningen är likhet i behandling, men har i övrigt inget materiellt innehåll. Formell jäm-ställdhet kan därmed sägas motsvara förbudet mot könsdiskrimine-ring och tillåter därmed inte någon särbehandling (Lerwall 2001).

Begreppet reell (eller materiell) jämställdhet – de facto jämställdhet – innebär att alla har samma ställning och inflytande. Till skillnad från den formella jämställdheten är utgångspunkten vilka materiella villkor som omgärdar individen. Målsättningen är inte likhet i behandling, utan likhet i resultat. Särbehandling ses som ett krav för att uppnå likhet i resultat. Denna form av jämställdhet tillåter därmed aktiva åtgärder såsom kvotering, för att uppnå en materiell, verklig, jämställdhet (Lerwall 2001).

Jämställdhet som begrepp blir alltså utan kompletterande information helt värdelöst.

Vi måste veta vad vi pratar om för att vår åsikt vad vi tycker det skall vara relevant. Varför finns det då två helt olika ”jämställdheter”? Helt enkelt för att de motsvarar två olika politiska ideologier.

Den ena innebär likhet inför lagen, den är liberal och förespråkas bl.a. av Regeringsformen. Den andra innebär olikhet inför lagen, den är socialistisk och förespråkas bl.a. av FN:s kvinnokonvention CEDAW.

Vi kanske borde kalla det sistnämdna Effenism istället? (FN-ism)

Vad sålunda konflikten egentligen handlar om är medborgarens förhållande till statsmakten.

Statsfeminism (eller Kvotfeminism) ovan representerad av Hanna Fahl handlar om att hitta orsaker att öka statens inflytande över människan i alla livets områden. Den röda tråden hos statsfeminismen är att de anser staten skall ”puffa på lite”

Liberalfeminism (eller Humanfeminism) ovan representerad av Paolo Roberto handlar om en positiv syn på människans förmåga att välja sitt eget liv utan självutnämnda motsvarigheter till kyrkans fornmoraliska pekpinne.

Detta innebär också att påståenden om politiskt oberoende är lika falska som irrelevanta.

Enligt statsfeminismen är att inte vara statsfeminist en politisk handling i de konservativas tjänst och sålunda beskriver statsfeminister sig som politiskt oberoende vilket i deras ögon innebär man följer trenderna.

Hela poängen med SOU 2007:67 är sålunda att förespråka att Regeringsformen skrivs om enligt de socialistiska riktlinjerna för jämställdhet som anges av FN. Freidenvall själv tar tydligt ställning:

”Denna rapport visar att det är dags för en ny färdriktning. För att vara i takt med tiden måste relationen mellan den formella och den substantiella jämställdheten klargöras i regeringsformen.”

Här förespråkar hon att vi avskaffar den liberala traditionen likhet inför lagen

”Som regeringsformen är formulerad i dag vet vi var vi står, men inte vart vi går. Kanske är tiden inne för Sverige, som i internationell litteratur brukas omnämnas som ett föregångsland när det gäller jämställdhet, att inta en mer proaktiv position också i regeringsformen.”

Lenita Freidenvalls hänvisningar till hur tiden är inne går dock helt mot hur det svenska folket har röstat i två riksdagsval. Hela hennes utredning verkar handla om att avskaffa liberala värderingar.

Den stora frågan som ingen verkar ställa är hur dessa människor ställer sig till begreppet demokrati. Freidenvall själv säger i intervju som svar på om män röstar på kvinnor.

– Vi vet nog inte riktigt, men de resultat som jag har sett tyder på att de inte gör det. Män vill fortfarande bli ledda av män, medan kvinnor kan tänka sig att rösta på en kvinnlig kandidat, säger hon.

Vad blir de demokratiska konsekvenserna av sådana frågor? Skall rösträtten begränsas?

 Jag har skrivit om det ämnet här. Ju mer man undersöker de människor som tar sig rätten att tala i dessa frågor ju mer undrar man om inte de allihop säger vad som helst som ger staten rätt att ta en större del av kakan.

Bakom den tjusiga retoriken och de romantiska hänvisningarna till vad som ligger internationellt i tiden kvarstår faktum att det handlar om att omfördela makt från medborgare till byråkraterna själva.

Uppdatering:

Pelle Billing berättar om World Economic Forums diskriminativa och oärliga mätningsmetoder designade för att bara mäta nackdelar för kvinnor.

Billing har även gjort följande sågning av det s.k. internationella jämställdhetsindexet:

”Om man mäter bägge könens situation är det ett jämställdhetsindex, men om man endast mäter kvinnors nackdelar och osynliggör männens nackdelar så är det ett feministiskt index”

Han konstaterar även att trots denna uppenbara ojämställdhet så tycker feminister det saknas kvinnoperspektiv.

Som denna verklighetsfrånvända DN-artikel med författare från ”kvinna till kvinna” och ”RFSU” som försökte argumentera med det klassiska felslutet ”argumentum ad populum” (alla vet)

”Det är en gåta hur organisatörerna har tänkt när det är allmänt känt att ekonomiskt välstånd, varaktig fred och en god samhällsutveckling kräver hela befolkningens deltagande – även kvinnornas.”

Gåtan är snarare hur höga befattningshavare kan tro något så dumt att en hänvisning till ”allmän kännedom” är ett giltigt argument. Empiriskt är det heller inte jämlikhet utan marknadsekonomi som ligger bakom dessa saker.

Kinas ekonomiska uppgång krävde givetvis inte hela befolkningens deltagande.

Sådana påståenden är bara okunnigt struntprat. Gränsen i Kina går heller inte mellan män/kvinnor. Den går mellan folk från landsbygden och folk från storstaden.

---

Publicerat i Jämställdhet