Hur nonsens på universiteten blir nonsens i Matrix-filmerna

Detta inlägg baserar sig på en recension av de bägge uppföljarna till filmen The Matrix.

Flera recensioner av Confused Matthew

Det betyder dock inte att inlägget bara kommer att handla om filmerna. Inlägget handlar om synpunkter på den filosofiska skola som Matthew nämner som tongivande i filmerna. Recensionen är lång men det uppvägs enligt mig av att den är både informativ och underhållande vilket är två av de enligt retoriken tre viktigaste delarna hos en talare.

Ämnena som tas upp är Shitty philosophy problems och Shitty movie sequel problems.

Detta inlägg fokuserar på det förstnämnda. Vi börjar med kritik som Filosofen Dennis Dutton riktar mot en text av Genusikonen Professor Judith Butler. Dutton menar att Butlers text har som enda syfte att lura läsarna tro de står inför något storslaget utan att kommunicera någonting alls till läsarna. Ni kan bedöma själva.

To ask what this means is to miss the point. Detta betyder ingenting, det är värdelös jargong.

Författarna kallar ofta sådant här trams för postmodern eller poststrukturell filosofi. Det betyder att de ljuger, detta är inte filosofi, filosofi har mening, detta har ingen mening. Postmodernism är meningslöst trams upprepat om och om igen med syftet att lura folk att leta innebörd och tro att sådan innebörd faktiskt existerar. De som gör detta är lurade.

Ett sådant lurendrejeri är avhandlingen ”Att bli matematisk, genus och subjektivitet i undervisningen bla bla bla”

Det är den riktiga matematikern Tanja Bergkvist som bloggat om denna uppvisning i repeterad innehållslös idioti från Stockholms Universitets pedagogiska institution.

”Med hjälp av feministiskt poststrukturella teoribildningar undersöks studenters subjektifieringsprocesser i relation till matematikämnet, genus/kön, olika lärandediskurser, alternativa lärandemiljöer, material och miljö. Under arbetet sker en teoretisk förflyttning från Judith Butlers teoretiska begreppsvärld (1990, 1993, 1997) till Karen Barads (2007, 2008) teorier” pdf-länk

Den här avhandlingen ingår i projektet ”hur man blir en mattemänniska” som har finansierats med 4,2 miljoner kronor.

Gissa hur många mattemänniskor som projektet i utbyte mot dessa pengar skapat? Svaret är förstås noll! För 4,2 miljoner kronor får du inte garantier på en enda mattemänniska. Detta av den enkla anledningen att mattemänniskor skapas från en sammansättning av förteelserna människa och matematik och forskarna verkar varken kunna nåt om matte eller om människor.

Att krångla till enkla texter till meningslös tramsjargong däremot tycks de vara experter på.

”Resultaten visar exempel på hur lärarstudenter konstituerar matematisk subjektivitet genom komplexa nätverk bestående av sociala relationer, lärandeteoretiska och genusrelaterade diskurser, materiella praktiker, tid och rum.”

Deras text visar exempel på meningslöst tillkrånglad beskrivning och ideologiskt ursprungsläge. Som om detta inte vore nog så är deras så kallade ”upptäckter” sånt varenda människa redan vet. Där är också poängen. Syftet med avhandlingens metod är att glorifiera källor, lärare och egna disciplinen. Faktisk kommunikation anses inte vara viktig eller nödvändig.

Någon faktisk kommunikation sker heller ej. Så här kommenterar Tanja Bergkvist forskarnas slutsatser:

”Just så gick det till ja – när jag blev mattemänniska. Skönt att någon äntligen förstår mig!”

Saken är ju den att forskarna föredrar ett utgångsläge där deras slutsatser inte behöver stämma alls. Sålunda är syftet med jargongen att förhindra mattemänniskor från att kommentera/kritisera hur man blir en sådan. Det vore ju synd om det var alltför uppenbart att deras slutsatser inte alls stöds av empiri utan bara av deras politiska önskemål.

De berörda utestängs alltså från forskningen de berörs av. Kvinnliga matematiker behandlas som ytterligare en svag grupp som behöver företrädas av utomstående.

Lurendrejeri av denna form är också vad poststrukturalisten Jean Baudrillard har ägnat sitt liv åt.

Dutton beskriver hur Baudrillard vill ha intellektuellt inflytande men inte har något meningsfullt att säga och sålunda måste lägga fokus på att förhindra ingående analys genom ogenomtränglig jargong. Publikens plats är att köpa hans böcker, repetera hans jargong och droppa hans namn så ofta de kan. Baudrillards så kallade ”filosofi” är ingen filosofi alls utan tom retorik och denna inspirerade Matrix 2 och 3.

Sålunda är Matrix-uppföljarna fulla av samma sorts retoriska, per definition felaktiga påståenden.

Recensionen del 1

Utmärkande för dessa resonemang är att de helt enkelt tillskrivs en felaktig definition för att lura läsaren tro de betyder någonting av betydelse. Ett sådant exempel är Neos snack med en Councilman. Denne babblar om hur han undrar om inte maskinerna är uppkopplade till människan vilket kommenteras som snarlikt dårar som säger sig inte använda internet då de är kopplade till riktiga världen.

Sådana personer uppmanar Matthew att sluta vara uppkopplade till toaletter också.

Därefter följer en lektion i användbar filosofisk kunskap. Vi är inte kopplade till maskinerna vi är kopplade till våra mänskliga behov där maskinerna bara gör vi kan fylla dem snabbare och bättre. Det var alltså inte från filmen utan från Matthew vi fick den kunskapen. Filmen ger oss ingen kunskap av värde. Bara postfilosofiskt bullshit som på falska premisser försöker låta smart.

Filmen, i form a Councilman Useless, skapar ytterligare en nonsensdiskurs om kontroll.

Matthew påpekar nåt som alla med sunt förnuft förstår på en gång. Vi människor kontrolleras av våra behov. Maskinerna är bara en hjälpreda. Vi är inte kopplade till, eller kontrollerade av maskiner. En kul detalj är att när Neo frågar Councilman Useless vad poängen är så svarar denne ”oh there is no point”. Tänk om folk som Judith Butler och Jean Baudrillard vore lika ärliga.

Uppdatering: Här tänkte jag placera slutsatsen angående normer och strukturer. Men ett sådant avslutande resonemang passar bättre i kommande inlägget om den tredje och sista Matrix-filmen.

Nästa poststrukturella dekonstruktionsångestförsök får vi i Matrix Reloaded när Neo möter Oraklet.

Recensionen del 2

Enligt Oraklet har Neo redan gjort de val han skall göra. Han är inte där för att göra valen utan för att förstå varför han gjorde valen (han ännu inte har gjort) Matthew: Thats retarded! Vi får veta att handlingar som inte inkluderar förståelse är antingen reflexer eller instinkter. Sålunda är det enkla svaret att filmen ljuger och kallar nåt ett val som inte ens uppfyller villkoren för att vara ett val.

Vi kan såklart bemöta filmens påstående men då påståendet i sig är retorisk bullshit varför ens bry sig?

Detta är också vad som gäller för vad universiteten kallar postmodern filosofi. Vill ni lära er hur man utöver komplicerad jargong skapar rent meningslöst bullshitnonsens så har Matthew lösningen. Ta någonting vettigt och invertera det så har ni postmodern tankegång. Det är inte han som talar genom mikrofonen. Det är mikrofonen som talar genom honom. Ahh så smart!

Denna form av ”smarta” inverteringar är också utmärkande för Baudrillard.

Vi talar om mannen som argumenterade för att det inte är du som tittar på TVn utan TVn som tittar på dig! Och nej detta som Matthew säger är inte på skämt eller en överdrift.

Baudrillard har sagt så på riktigt!

”Something else in regard to the Louds. ”You no longer watch TV, it is TV that watches you (live),” or again: ”You are no longer listening to Don’t Panic, it is Don’t Panic that is listening to you” – a switch from the panoptic mechanism of surveillance (Discipline and Punish [Surveiller et punir]) to a system of deterrence, in which the distinction between the passive and the active is abolished.” Simulacra & Simulation (aka inverteringsskapat nonsens)

Därefter kommer exemplet med Agent Smiths monolog till Neo. Även där handlar det om nonsens som saknar innebörd.

Recensionen del 3

Sedan har vi Merovingian. Matthew konstaterar att vad han säger visserligen kan stämma men bara om man enbart menar inom begränsningarna av filmen. Annars inte! Resonemangen om makt, kontroll och fria val är trams och nonsens! De betyder ingenting. I filmen funkar resonemanget för Merovingian sprider sin subjektiva åsikt, han försöker inte vara informativ.

Hade det däremot varit forskning så hade det även här varit rena felaktigheter.

Forskning är inte hur du personligen ser världen. Forskning är att med observation försöka ta reda på sanningen om världen. Om du sprider eget eller annans subjektiva tyckande. Kalla det inte forskning!

I slutet på Matrix Reloaded så träffar Neo en karaktär som kallas ”Arkitekten”

Recensionen del 4

Var finns då relevansen för oss? Jo här får vi insikten att Arkitektens beskrivning är falsk, vilket vi vet för om den hade varit sann så har maskinerna agerat kontraproduktivt hela tiden. Avslutningvis får vi ett prov på postmodern logik när den är som bäst

”A generalized, or particularized – in other words arbitrary – positive declaration that is capable of being otherwise”

Matthew: That doesnt mean anything! But hey it sure sounded smart didnt it?

Som avslutning så får vi av Neo veta att profetian bara var ytterligare ett sätt att kontrollera folk och Scion förstörs om 24 timmar. Vilket inte alls är vad Arkitekten sade.Vid detta laget hade alltså filmskaparna inte ens kontroll på sin egen bullshit. De lät Neo ge en felaktig beskrivning av vad Arktiketen sade trots att vi i filmen sett exakt vad Arkitekten sade.

Detta är en utmärkt summering av den ”filosofi” som Judith Butler och hennes gelikar slänger sig med.

Inte ens författaren kan förväntas hålla koll på vad som sägs när vad som sägs är komplicerat skriven dynga. Det är inte för att vad de skriver är smart, det är för att det saknar innebörd helt och hållet. Därmed kan texten betyda vad än författaren behöver för att inte avslöjas som en bluffmakare.

Vi avslutar med att återgå till exemplet texten kring att göra mattemänniskor.

”Deltagande i estetiska, interdisciplinära lärandepraktiker förändrar studenternas förståelse av sina matematiska subjektiviteter på avgörande, om än inte alltid på förväntade eller okomplicerade, sätt.”

Peters kommentar på Tanjas Blogg är så klockren att jag avslutar med att citera hans kommentar på detta.

”Som IT/verksamhetskonsult springer jag ibland på formuleringar som mer är avsedda att försvåra för andra att se vad som faktiskt är skrivet och därmed försvåra för kritiker. Ett otyg som dock ofta är en lyckad strategi: chefen begriper inte och tror därför att det måste vara bra.

Men aldrig någonsin, inte i några av de femtiotal länder och kulturer jag har arbetat i eller med under 20 år, har jag sett något så ogenomträngligt som texten från Pedagogiska Institutionen ovan. Om någon försökt med det hade han eller hon blivit både utskrattad och avskedad. Men som en del av en ”feministisk poststrukturell diskurs” är det tydligen helrätt.”

Andra inlägg på ämnet postfilosofi.

Poststrukturalismen 1 (Dogdylan)

Poststrukturalismen 2 (Foucault)

I nästa inlägg på temat kommenteras postfilosofins effekt på den tredje och sista Matrix-filmen. Länk här.

---

Publicerat i Definitioner, Genus, Jämställdhet, Media, Universitetsgenus, Vetenskap
Tags: baudrillard, butler, confused matthew, focault, hegemoni, matrix reloaded, patriarkatet, postmodernism, poststructuralism, poststrukturalism