Andra och sista inlägget på temat poststrukturalism och Matrix

Vi har analyserat filosofin som inspirerade Matrix Reloaded, samma filosofi låg bakom Matrix Revolutions.

Det första inlägget på temat filosofin i Matrix.

Även här utgår vi från recensionen av Confused Matthew. Han börjar med att påpeka att hela den första sekvensen på en tågstation är helt irrelevant för filmens handling. Tre personer finns på stationen. Två föräldrar och deras lilla flicka. Flickan har inget syfte och de två föräldrarna finns där enbart för att förklara varför de är i tågstationen vilket är irrelevant för tågstationen i sig är irrelevant.

Sålunda återstår endast den postmoderna poststrukturella whatnot filosofin i dialogen.

Den handlar i grunden om att lura publiken att tro vad de hör är någonting smart när vad som sägs är gränslöst dumma saker. Vilket framgår väldigt tydligt av enkel analys. I postmodern anda så får Neo i filmen i uppgift att rädda ett program helt utan syfte (flickan) undan radering. Detta kan jämföras med åsikten att ha kvar en vetenskaplig teori som bevisats vara felaktig och därmed värdelös.

Recensionen del 1

Som motivering förklarar föräldra-programmen att de gör detta för att de hyser kärlek för den lilla flickan.

Med samma logik så behåller de dummaste låtsasforskarna på universitetet teorier som de vet är felaktiga enbart för att de gillar de teorierna. Teorin är inte till för att göra någon nytta, den är inte till någonting alls som inte har att göra med dem själva personligen. Därmed kan man undra varför universitetet uppmuntrar de teorierna.

Matthew kallar denna logik ”Shitty architecting” med hänvisning till Matrix-filmerna.

Åter till filmen. Neo anmärker han aldrig hört motiveringen kärlek från ett program tidigare. Detta ser Neo som märkligt eftersom kärlek är en mänsklig känsla. Ramakandra som är flickans pappa-program svarar:

– Nej det är ett ord, det viktiga är den associering som ordet implicerar

Som Matthew påpekar: Ja han (Neo) vet det! Han talade om associeringen som ordet implierar. Ramakandra förklarar att föräldrarna måste stanna eftersom det är deras Karma. Neo frågar förvånat om de tror på Karma. Ramakandra svarar

– Karma är ett ord, som kärlek. Det betyder vad jag är här för att göra.

Matthew som tröttnat på idiotin svarar då. Åh, så du tror på vad du är härattgöra? Härattgöra är ett ord, som karma, det betyder… förresten håll klaffen! Sluta försöka få saker att låta komplexa och djupa. Det är inte så komplicerat! Håll klaffen (riktat till filmens skapare!) Hans frustration är förståelig.

Saker blir inte svårare saker för att man säger dem på ett komplicerat sätt. Innebörd ändras nämligen inte av form i språk.

Det är fullt möjligt att förklara någonting enormt komplicerat på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Det är lika möjligt att förklara någonting enkelt på ett komplicerat och obegripligt sätt.  Postmodernister och poststrukturalister fyller sina texter med det sistnämnda. Tanken är att det skall få dem att verka smarta men det enda det egentligen betecknar är urdålig kommunikation.

Det är alltså ingen ide ni analyserar innehållet efter någon innebörd. Det finns ingenting där!

Detta framgår tydligt när filmernas skapare pga dödsfall tvingas byta skådespelare till Oraklet. Då en helt annan person spelar Oraklet så är dialogen av nödvändighet vag då man fick hitta på saker på nolltid. Men dialogen i sig är ändå likadan som all tidigare postfilosofi vi fått så Matthew undrar om inte filmerna skapades på nolltid. Svaret är snarare att nej det är inga misstag, det är meningen postfilosofi skall vara så här korkad.

Ni kanske minns Neos konversation där Councilman Useless postulerade att vi är kontrollerade av maskinerna?

Matthew påpekar nåt som alla med sunt förnuft förstår på en gång. Vi människor kontrolleras av våra behov. Maskinerna är bara en hjälpreda. Vi är inte kopplade till, eller kontrollerade av maskiner. En kul detalj är att när Neo frågar Councilman Useless vad poängen är så svarar denne ”oh there is no point”. Tänk om folk som Judith Butler och Jean Baudrillard vore lika ärliga.

På samma sätt kontrollerar nämligen heller inte hegemonin eller patriarkatet oss individer. Vi kontrolleras av de grundläggande behov vi har. Eventuell hegemoni eller patriarkat är bara hjälpredor. Hur kan det komma sig att normkritiska människor inte fattar något så logiskt och uppenbart? Vi kontrolleras och begränsas alltså inte av våra normer. Inte mer än vi kontrolleras och begränsas av våra kylskåp.

Filmen fortsätter med en sekvens med Merovingian. Det enda han säger är dock samma skitsnack som han sade förra gången.

Det är alltså ingen information vi får av honom utan samma subjektiva tyckande som förra gången. Det enda nya med sekvensen är sålunda att Monica Beluccis karaktär har ännu djupare urringning.  I övrigt får vi höra samma vaga skitsnack tills Trinity inte orkar med mer och drar pistol. En reaktion som med tanke på innehållet kunde varit skådespelerskans spontana reaktion.

Merovingian släpper då Neo så att de kan bege sig tillbaka till Oraklet och höra ännu mer idioti på det postmoderna bullshit-tåget.

Neo frågar varför Oralekt inte berättade de viktiga delarna. Oraklet svarar att det inte var tid för honom att veta dessa saker. När Neo frågar vem som bestämde detta pekar Oraklet på en skylt och Neo svarar ”Det bestämde jag” Sålunda konstateras att Neo bestämde det inte var tid för honom att veta saker som han inte kände till än.

Matthews kommentar: Thats impossible! Thats completely absurd!

Hur kan Neo veta om han är redo att veta något när han inte vet vad det är för någonting ännu?

Neo gör val innan han förstår vad det är för val och tar beslut om saker han ännu inte vet vad de är. Detta är inte smarta påståenden, det är den bullshit som man får om man inverterar verklighet vilket i grunden är vad postmodernism går ut på. Det och meningslöst komplicerad jargong. Neo beslutar alltså det är dags för honom att veta mer saker han ännu inte vet.

Den nya informationen han tidigare visste han inte var redo för (utan att veta vad den bestod av) har följande innebörd:

Neo kan enligt Oraklet bege sig till Matrix utan koppling och göra magiska saker i verkliga världen pga sin koppling till den källa som han i den förra filmen valde att inte bege sig till. Därefter så säger Neo till Oraklet att Arkitekten sade staden Scion skulle förstöras vid midnatt om inte Neo begav sig till källan. Detta är inte alls vad Arkitekten sade!

Nu ger filmen helt falsk information. Som Matthew påpekar var detta inte i närheten av vad Arkitekten faktiskt sade.

I förra filmen såg vi arkitekten säga saker till Neo som visat sig vara falska. När Neo pratar med Oraklet får vi höra honom säga att Arkitekten sade saker som vi vet han aldrig sade. Arkitekten gjorde falska påståenden i den andra filmen och nu gör Neo lika falska påståenden i den tredje filmen.

Författarna (filmens skapare) säger saker till publiken som tyder på att de inte läst vad de själva skrivit.

Här blir problemen med den postfilosofi som filmerna tyngs ner av tydlig. Det är i så hög grad trams att föfattarna själva inte minns vad de skrev.

Matthew kallar det ”bad writing” men som jag redan påpekat så är dålig kommunikation vad som utmärker dessa tankegångar från första början. Att postfilosofer inte följer vad de själva skriver är inget nytt. Det är precis så här som Baudrillard skyddar sig från kritik. Genom att ändra sin egen innebörd mitt i innehållet vid behov. Som Matthew säger: That is so not what we were told in the last movie!

Nej, där är också poängen. Vad de berättar nu är inte mer riktigt än vad de berättade för er i förra filmen.

De kan ändra vad de sade då och deras nya förklaring kan såklart också ändras efter behov. Som sagt, leta inte efter postfilosofiska texters innebörd. Det finns ingenting där från första början. Postmodernister hittar på saker alltefter behov. Därmed är det inte svårt att förstå vad de säger, det är bara att hitta på vad de säger. Din tolkning är lika sann.

Detta håller såklart inte postmodernister med om, i brist på stabil kunskap skapas istället två andra sanningspraktiker.

De båda praktikerna (som enligt dem avgör vem som har rätt) är personkult och gruppens identitetspolitik. Vad detta i brist på objektiv bedömning betyder är att allt som stora namn säger är mer sant och allt som rätt grupp säger är mer sant. Innehållet i vad som sägs blir mindre viktigt än att det sägs av en kändis eller en medlem av (eller för) gruppen kvinnor.

Nu börjar ni antagligen förstå dessa texters relevans för Aktivarum också. Recensionerna gör det bara mer uppenbart.

Det viktiga är inte om människor använder de faktiska orden postmodernism eller poststrukturalism. Det viktiga och avgörande är om de agerar i linje med dessa tankars regler för fakta och sanning. ORDET som de kallar sig själva är inte viktigt. Det viktiga är ordets betydelse och det är vad folk pratar om hela tiden.

Ordets betydelse och resultat är i sin tur fokusering på grupper och stora namn som är helt irrelevanta för ämnet om diskuteras.

En dum åsikt är inte mindre dum för att den kommer från professor Butler, en dum åsikt är inte mindre dum för att den kommer från en medlem av en minoritetsgrupp. Huruvida en åsikt är dum eller inte är något som postfilosofi saknar förmåga att bedöma. Det enda postfilosofi menar räknas är vem som har makten att yttra sig. Vilket land påminner det om?

Just det jag behöver inte ens svara på den frågan så uppenbart är det var iden kommer från.

Recensionen del 2

Tillbaka till filmen. Niobe, Morpheus ex berättar Oraklet sagt Neo kommer att behöva hjälp och att Niobe antingen kommer att hjälpa Neo eller inte.

Oraklet förmedlar alltså nu helt värdelös information. Att vi antingen kommer att göra eller inte göra en sak vet alla redan. Sedan fångar och assimilerar Agent Smith oraklet men är det egentligen någon förlust? Har hon överhuvudtaget gett nån hjälp av värde på sistone eller har hon bara funnits för att sprida postfilosofisk bullshit för att störa med Neo?

Efter denna höjdare så kommer slutligen attacken på staden Scion. Liksom resten av filmen utmärks attacken av idiotier.

Ni som vill veta hur stora idiotier slaget om Scion omfattar behöver bara lyssna på Matthews beskrivningar av denna pågående – som han kallar det – Mentala retardation.

Recensionen del 3

Matthew konstaterar att det verkar som om de fick slut på postfilosofisk bullshitjargong och sålunda fyllde filmen med skjutande istället. Vidare så får vi se mer falsk information vi fått från förra filmen. Befälhavaren ville inte slösa resurser (skepp) som behövdes i Scion. Men ingen som helst användning av skepp har setts vid försvaret av Scion.

Det är bara ytterligare en sak som filmens skapare har ändrat allteftersom sina ständigt skiftande behov.

Nu är behovet att visa oss en gigantisk strid som har ingenting att göra med filmens upplösning. Två skepp förekommer nu ”The Hammer” och ”The Logos” Medan Logos har filmens huvudkaraktärer så är den enda av betydelse på ”The Hammer” Morpheus. Och han har heller ingen betydelse för filmens upplösning. Logos färdar till maskinernas stad, Hammer åtevänder till slaget om Scion

Skeppet The Hammer är alltså helt irrelevant för handlingen, ändå envisas filmens skapare med att visa mer av det skeppet.

Även detta följer den postmoderna filosofin till punkt och pricka. Det finns ingen objektiv bedömning, vad än de säger är viktigt – blir viktigt. Huruvida Hammer når Scion är irrelevant. Striden om Scion i sig är irrelevant. Vi vet att Scion kommer att förstöras. Förutsatt förstås att filmens skapare inte ändrar sig igen.

Som framgått tidigare vet man aldrig om dessa människor kommer att ta hänsyn till vad de själva sagt tidigare.

Nu växlar filmen till Neo och Trinity i Logos som vi vet är på väg mot vad som kommer att bli upplösningen. Med på skeppet är dock Agent fake-Smith som kräver Neo lyder för annars dödar han Trinity – vilket är irrelevant för Trinity kommer att dö oavsett Neos val.

Recensionen del 4

Så har vi då nått upplösningen av Matrix-trilogin. Fascinerande nog försöker de inte ens göra ett bra slut, istället radar de upp dumheter.

Och med dumheter menar jag Agent Smith kopior. Välkommen till Agent Smith-world. Hundratusen likadana Agent Smith som har absolut inget med handlingen att göra. Filmen slutar med att Neo slåss med EN Agent Smith medan uppskattningsvis hundratusen andra Agent Smith står och blänger.

Vilken relevans har detta? Jo Neo har fått löfte av maskinernas ledare att de skall sluta vara elaka om Neo räddar dem från Agent Smith.

Kom ihåg vad vi sade om den postmoderna filosofin. Försök inte förstå, det finns inget där. Matrix-trilogin slutar utan några som helst förklaringar. Det blir fred för maskinerna lovade det. Wheeeeeeeeeeee! Eller snarare så blir det fred för filmens bensintank är tom och några förklaringar kommer inte för det vore diskriminerande mot de andra förklaringarna.

Vad var då poängen undrar kanske vissa av er? Vilken poäng?

Som upprepade gånger har påpekats. Dessa människor har ingen poäng att förmedla i sina böcker och döljer detta i ogenomtränglig jargong. Matrix-uppföljarna som å sin sida är inspirerade av den sortens jargong innehåller utöver detta kopiösa mängder av svindyra specialeffekter. Det fascinerande med detta är att trots att de har råd med så kompetent personal på den tekniska sidan så påverkar detta inte alls kvaliteten på berättelsen.

Det är sålunda inte bara svindyra SFX, det är även svindyra SFX som slösas bort helt i onödan för att filmskaparna försöker vara ”annorlunda”

Detta blir den perfekta metaforen för delar av universitetsvärlden. Teknisk kompetent personal som tyvärr bara har fått trams att jobba med och därmed inte kan prestera bättre heller. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som läggs på projekten för precis som Matrix-filmerna så går pengarna inte till bättre innehåll.

Att lägga pengar på jargong som är bullshit innebär att man får dyr bullshitjargong. Dyr bullshit är inte mindre bullshit än billig bullshit.

The Matrix är en fantastiskt välgjord film. Den hade förtjänat två lika välgjorda uppföljare på samma tema. Man hade fantastiskt bra skådespelare. De hade förtjänat intressanta karaktärer att bygga på. Man hade alla förutsättningar. Vad Matrix-trilogin visar är att postfilosofin kan förvandla precis vad som helst till bullshit. Men misströsta inte. Det är inte Matrix Revolutions som gör dig besviken. Det är du som gör Matrix Revolutions besviken.

---

Publicerat i Definitioner, Media, Vetenskap