Könsmaktsordningen är baserad på lögner från början till slut – Del 3

Fascinerande att något som presenteras på högskolan som en seriös vetenskap inte ens kan göra ett försök till rättfärdigande ute i verkligheten.

Det har nu gått ett antal timmar sedan kommentarerna på Bitte Assarmos SvD-artikel började ramla in. Länge såg könsmaktsordningens anhängares SD-hanterings-taktik tystnad ut att fungera men sent omsider börjar också andra bloggar våga länka till denna heta fråga.

Den nytillkomne läsaren hittar här Del 1 och Del 2. Genusprofessor-videon förtjänar egentligen ett eget inlägg men debatten på SvD varar bara i tre dygn, sedan stängs kommentarsfunktionen så jag placerar de delarna här ändå så länge.

Vi bör göra en konkret analys av de dumheter som professorer i genusfälten häver ur sig närhelst de öppnar munnen.

Här i professor Judith Jack Halberstam har vi ett utmärkt exempel på hur genusvetenskap är ovetenskapligt, verklighetsfrånvänt svammel. Inte nog med att teorins analysmetod är egotrippad, hon analyserar inte ens riktig verklighet utan bara förljugen Hollywood-verklighet.

Retoriskt så ligger innehållet på samma nivå som dålig standupkomedi. Med skillnaden att en ståuppkomiker inte försöker framställa förtjusning över en barnfilms förljugna ideer som om de vore en legitim akademisk/politisk diskurs.

Uppdatering: Robert Gustafsson är en av dem som kommit ut ur genusgarderoben. Sade 2009 han kräks på genushysterin.

Det är inte första gången som Robert Gustafsson kommer i klammeri med rättvisan, jag menar feminismen. Kast med liten kärring var heller inte den mest politiskt korrekta humor man kan tänka sig.

Egentligen talar kommentarerna för sig själv. Det var i en intervju i Sydsvenskan när reportern frågade hur det skulle funka med en kvinna i killinggänget som Robert Gustafsson ventilerade friskt.

”Jag är så trött på hela den där genusdebatten. Trött så man kräks. Varför är det män som måste befrukta och kvinnan som måste ha ägg när ett barn ska bli till? Därför att det finns en tanke med det. Det finns nedärvda saker som inte bara gäller befruktning och könsroller.”

”Och det kan vara en så enkel sak som att kvinnor ofta inte är lika roliga. De har inte behövt använda humor för att hävda sig, humor som vapen, tuppfäktning, fåfänga… Sådana saker. Män har tränat och tävlat längre. Därför är män fortfarande ofta roligare. Tyvärr.”

Nyheter24 slog på stort om Robert Gustafssons angrepp mot feminismen.

”Det är sällan Robert Gustafsson uttalat sig privat i politiska frågor. Men i en intervju med Sydsvenskan går han till rasande attack mot vad han kallar ”genusdebatten”

Detta är dock bara journalistisk sensationslysta. Det var inte feminismen som Robert Gustafsson angrep utan genusteorin som vissa feminister har att män och kvinnor måste vara lika.

Centerpartisten Markus Lake Berglund skriver på bloggen Lakes lakonismer om Robert Gustafssons kvinnosyn: Välformulerat (Robert är kung) Gunilla Hjelm, även hon centerpartist, är inte lika förtjust. På sin blogg skriver hon

”Minst ett stort manligt ego är du tydligen utrustad med. Ledsen att behöva säga det men där försvann det roliga med dig. Och jag tänker på alla fantastiska komedienner genom åren som du därmed diskvalificerade i ett enda penseldrag så som bara en man kan… Män är roligare, jo tjena…”

Detta är dock rena felaktigheter från Hejlm. Att påpeka det är vanligare att män är roligare är icke samma sak som att säga att det inte finns flera mycket roliga kvinnor också. Mannen är uppenbarligen fortfarande norm säger Gunilla men hon behöver lära sig skillnaden mellan norm (ideal) och normal (vanligare) För övrigt är normer irrelevanta, i humor är det publiken som bestämmer.

Genusnytt skriver om Robert Gustavssons kritik av feminismen.

Åter till det aktuella ämnet förtrycket av flickor eller är det pojkar? i svenska klassrum.

Gealachs på bloggen med samma namn berättar hon normalt inte brukar kommentera heta ämnen. Hon gör dock ett undantag för denna fråga och tur för oss intresserade av ämnet är det för Gealach har arbetat som lärare i flera år och har en hel del att säga:

”Under en diskussion i personalrummet nyligen sa en kollega att ”Det är svårt att säga till skrikiga tjejer”. Det fick mig att fundera lite grann.”…”I en del klasser jag haft är det tjejerna man får ägna tio minuter åt att lugna ned innan lektionen kan börja. (Medan det i andra klassen är killarna som tagit samma tid i anspråk).”

Observera Gealachs ordval. Det är svårt att säga till skrikiga tjejer. Presens nutid och ingen hänvisning till upplevelser. Detta är faktum och i argumentationen får vi bedöma hur det kommer sig detta faktum råder på skolan.

”Men varför är det då svårare att säga till dem än att säga till killar som beter sig likadant? För jag kan hålla med min kollega om att det ofta känns på det sättet.”

Här börjar vi i presens nutid, med konstaterat faktum som retorisk frågeställning, men sedan händer någonting. När detta faktum skall motiveras så blir ordvalet att Gealach kan hålla med kollegan att det ofta känns på det sättet och besvarar sedan sin egen fråga.

”Vi har ju blivit matade med dessa ”tysta tjejer” genom hela lärarutbildningen och diverse kurser och föreläsningar man gått igenom på arbetstid. Tjejerna måste lyftas fram, tjejerna måste få ges utrymme, etc, etc.”

Här ser vi konflikten. Å ena sidan har Gealach redan påpekat hon vet (av erfarenhet) det lika gärna kan vara tjejerna som bråkar. Å andra sidan matar lärarhögskolorna ut detta budskap till studenter som i sin tur måste tro på sina lärare som styr deras framtid.

Sedan har vi kurserna och föreläsningarna. Det vore förstås önskvärt att Gealach här preciserade vilka kurser och föreläsningar det rör sig om. Vilka som håller i dem, och med stöd i vilka argument dessa budskap blir framförda. Effekten är dock förutsägbar:

”Så när jag står där, har släppt in klassen i salen och ska börja, så tar det emot att säga till de tjejer som hoppar runt, drar i varandra, illvrålar rakt ut… för jag får ju inte trycka ned dem och ge dem dåligt självförtroende.”

Det är som ett eko av lärarstudenten Maria Nycanders (UU) uppsats från November 2006 om betygsdiskrimineringen av pojkar i svenska skolan. Nycander skriver i sin slutsats:

”En mera spekulativ tolkning kan vara att lärare kompenserar den orättvisa flickor anses utsatta för genom att pojkarna ”tar stor plats i klassrummet”

Det tar helt enkelt emot för lärarna att ge rättvisa betyg när de tror att göra det trycker ner tjejer. Att tjejerna är nedtryckta är i sin tur ett budskap som de bombarderas med. Och om lärarna inte förmår värja sig klarar såklart inte eleverna det.

Här ser vi vad bloggare som Pär Ström såväl som Pelle Billing och Tanja Bergkvist menar när de pratar om statsfeminismen.

Inte bara problemet med radikalfeminister utan även hur dessa, när de har maktposition, i sin tur för över sina åsikter på underlydande anställda som inte vågar komma med invändningar. Det är sålunda omöjligt att veta om det är övertygad ideolog eller löneslav man har framför sig.

Och ja jag skriver åsikter för det är vad det rör sig om. Vetenskap är allmängiltig, här har vi närmast självutnämnda experter på genus som förespråkar en könsmaktsordning det formligen vimlar av människor som inte alls styrker. Gealachs kommentar:

”Att däremot säga till killarna samma sak är tydligen OK, för de förstör ju för tjejerna om de tillåts bete sig på samma sätt. Hur man än vänder sig har man ändan bak, tydligen…”

Observera här dubbeltydigheten i vem som bestämmer vad som är ok. Å ena sidan är det lärarens beslut. Å andra sidan tar det såklart emot lärarna att gå emot ett samlat system av egna cheferna, administration, politiker och alla könsmaktsföreläsare.

Dessa är i sin tur ofta – precis som lärarna – ordentligt indoktrinerade högre upp i kedjan. De flesta genusforskare kan inte ens själva förklara varför de tror vad de tror. Den som kan konkretisera Pamela Von Sabjlars snack om strukturer i SVT debatt räck upp en hand.

Vi hade för övrigt en gång en föreläsare som var känd sociolog som varken kunde definiera kultur eller struktur.

Den avslutande diskussionen landade på att sociologer själva tycker det ”sitter i väggarna” vilket är ett bekvämt sätt att inte behöva säga någonting alls som kan bedömas. Tilläggas kan att vi studenter förväntades föra dumheterna vidare.

Christermagister är en annan lärare som påpekar att en eventuell könsmaktsordning i skolan måste beskrivas med flickorna i överordning och pojkarna i underordning (eller skulle beskrivas så om inte sådana generaliseringar är löjligt otillräckliga)

”men om jag verkligen måste så känner jag mer igen mig i den bild som Bitte Assarmo förmedlar i artikeln Myten om den förtryckta skolflickan än i min rubriks mer politiskt korrekta.”…”Är det inte så att pojkarna oftare får de där diffusa diagnoserna; de där som efter en utredning inte riktigt kan klassificeras? De där som brukar kallas ”uppmärksamhetsproblem” eller ”koncentrationssvårigheter”, trots att eleverna inte har några som helst bekymmer att koncentrera sig när de läser instruktionsböcker eller spelar datorspel. Kan det inte vara så att vi i många fall i stället borde tala om skolans ”förmedlingsproblem” eller ”undervisningssvårigheter”?”

Eller kanske rentav om hur lärarhögskolan har en normativ inställning till pedagogik som intresserar och engagerar flickor men har en ”lyd och tig-inställning” angående att ta hänsyn till saker som intresserar och engagerar pojkar?

När flickorna får dåliga betyg är det lärarnas/systemets fel, när pojkarna får dåliga betyg är det pojkarnas fel , visserligen i längden påstås det vara mansrollens men det är inte mansrollens betyg som sänks, det är inte mansrollens kreativitet som attackeras.

Antalet människor lättlurade nog att gå på denna retorik med elaka pojkar och stackars flickor tycks vara överväldigande.

Många håller i sak med om att lärarna/skolan behandlar killarna sämre men säger de bara inte har tänkt på det förut. Som här hos En blogg som saknar namn.

”Och nu när jag har två egna pojkar i skolan, och varit med dem ganska så mycket där, så är det samma sak. Tjejerna hörs och syns mest, läraren har tusen gånger störra tålamod med de pratiga och flamsiga tjejerna än med killarna som stör.”…”Det är absolut tjejerna som märks mest i mina barns klasser. Och det är absolut killarna som får skäll, och som får skulden för det mesta som händer.”

Uppdatering: Angående det påstådda kvinnoförtrycket att raka sig under armarna och se fräsch ut ”Om jag som man kom med ett vildvuxet skägg som självaste jultomten så är det nog inte så socialt accepterat, och knappast är det någon kvinnomagnet heller.”

---

Publicerat i Demokrati, Genus, Jämställdhet
Tags: Bitte Assarmo, christermagister, feminism, gealach, Genus, halberstam, könsmaktsordning, Maria Nycander, robert gustafsson, tusen gånger starkare