Aktivarum

Det politiska behovet av fler våldtäktsoffer | oktober 5, 2010

Så fortsätter Wennstams våldtäktsskola i Expressen. Enligt henne och Borgström har vuxna kvinnor inte kompetens bedöma om de är våldtagna.

I del 2 av våldtäktsskolan är det operation övertalning som gäller. Sanna har sex med en kille och vet inte hur det började för hon minns helt enkelt inte gårdagskvällen pga för mycket alkohol. Anna Ekelund filmades på en nyårsfest en gång när hon var med om en liknande händelse.

Wennstam var inte först med modellen. Det var Mary Koss i USA som utarbetade modellen hur man skall kunna ignorera vad vuxna kvinnor själva anser och blåsa upp siffran som anger hur många kvinnor som är våldtäktsoffer.

”During the 1980s, feminist researchers committed to the rape-culture theory discovered that asking women directly if they had been raped yielded disappointing results”

Vad bestod deras besvikelse av? Jo alldeles för många kvinnor var inte våldtagna. Det bestred teorier om manskultur som universitsfeminister investerat enorm prestige i.

Dessa teorier om hur kulturen är ond var inget nytt men under första halvan av 1900-talet så var det den högutbildade burgoisen som fick bära skurkrollen. Efter andra världskriget så ändrade man sig och nu var plötsligt arbetarnas värderingar källan till världens ondska och akademikerna de goda.

Det är såklart inget oväntat med det. När rebeller växer upp och blir affärsinnehavare är stenkastning på affärsrutor något de brukar sluta med. När kritikerna själva blev etablissemang och medelklass så ville man inte betrakta dessa saker som den onda makten längre.

Då behövde man nåt att sparka på som man själva inte kunde anklagas tillhöra. Och mycket riktigt så är det vid denna tidsperiod som universiteten börjar sparka på mansrollen, mansnormen, patriarkatet, manssamhället, strukturer vad som helst de själva ansåg sig stå över.

Man påstod att mansrollen var en våldtäktskultur. Men var fanns då alla våldtäktsoffer? Svaret blev såklart att kvinnorna själva inte vet om de är våldtäktsoffer.

Sålunda måste godhjärtade Elin (förlåt Wennstam) och Koss ut och rädda dem från den hemska tillvaron av ett liv utan ”fördelarna” det innebär att ha utsatts för ett av de grövsta våldsbrott som finns. Fast fördelarna tillfaller såklart inte offren utan de som får betalt för att skriva om detta.

Inte minst statistiken av kvinnor som håller med talar sitt tydliga språk

”It was a flawed study on a number of levels, but the most powerful refutation came from her own subjects: 73% of the women whom the study characterized as rape victims told the researchers that they hadn’t been raped.”

Att kvinnor själva anser sig må bra och inte alls är våldtagna har dock förespråkarna av rape-culture-theory vanan att cirkelförklara bort. Frånvaron av bevis som styrker kulturteorin visar bara hur rätt kulturteorin har hävdar alla som får en fet statlig lönecheck unisont.

”In a rape culture, which ”condones physical and emotional terrorism against women as a norm,” sexual assault will wind up underreported, argued Carole Goldberg, the director of Yale’s Sexual Harassment and Assault Resources and Education Center, in a March 2007 newsletter.”

Beviset för att en sådan finns är enligt förespråkarna i sin tur att ingen förutom de själva (som får betalt för det – av staten) stödjer den beskrivningen. Hela poängen är ju att ju mer nöjda kvinnor är ju mer bevisar det att de måste övertalas inse att de i själva verket är offer för strukturer.

Sålunda existerar inte på denna jord någon som helst data som kunde bevisa motsatsen. Att kvinnorna säger ja styrker teorin, att kvinnorna säger nej styrker teorin och bevisar de hindras säga ja av strukturer. Att fråga kvinnor om detta är i själva verket rätt onödigt då forskarna ändå vet vad svaren betyder.

Av samma anledning som de helt ignorerar de svar de får av kvinnor i allmänhet så behöver de heller inte besvara kritik eller delta i debatter. All kritik bevisar ju bara hur rädda de som tjänar på strukturerna är att förlora sin makt. Alla är nämligen egoister – utom våldtäktsarbetarna själva.

Vad är då Wennstams argument i den senaste delen av den sk våldtäktsskolan? Vi tar dem här i tur och ordning.

Eftersom vissa människor har svårt att förstå vad objektiv debatt innebär så tar vi en disclaimer. Jag har personligen våldtäktsoffer i min närhet så säg inte jag inte vet hur det är. Snarare är det vissa kritiker som har lite för mycket fantiserade teorier i bagaget.

Våldtäkt är ett av de vidrigaste våldsbrott som finns. Just därför är det mycket allvarligt att Wennstam vill ta resurser från de som verkligen är illa däran och ge till sin ideologiska övertygelse att Sanna är utsatt för brott likvärdigt f.d. feministikonen Göran Lindbergs vidrigheter.

Det finns inte hur många poliser som helst och heller inte hur mycket pengar som helst. Wennstam vill ha fler anmälningar, från vilka offer vill hon ta resurserna? Det säger hon såklart ingenting om och som släkt till en våldtagen kille som hotades till livet så undrar jag var han finns i din serie Wennstam?

Här besvarar jag argumenteten.

– Du var ju i princip medvetslös, du ville inte.

Om detta bara var sant… men nu är det ju så att tjejen ifråga inte sagt sig veta om hon ville eller inte. Tvärtom verkar hon inte minnas alls då hon hänvisar till att det hela bara är pinsamt. Och visst är det pinsamt att morgonen efter av andra personer höra saker man själv inte minns.

Vidare så är påståendet att hon var i princip medvetslös nonsens. Här spelar Wennstam på iden att om tjejen tror hon aldrig skulle göra så måste hon – om det hänt – blivit tvingad.

– Det var bara för att du inte kunde du inte sade nej eller hur?

Om Sanna inte minns hur det hela gick till så kan hon knappast svara på frågan om hon kunde säga nej eller inte.

Det hela vilar på ett rent antagande som Elin gör, som Wennstam vill läsarna skall göra men som det saknas belägg för i serierutorna.

– Om du inte gillade honom och han var påflugen måste du polisanmäla honom.

Faktum är att det inte alls är ovanligt att tjejer hamnar i samma säng som killar de inte gillar eller känner (se Anna Ekelunds berättelse) och det är inget fel med det. Att Sanna inte gillar honom är ingen som helst grund för antagandet att hon aldrig samtyckt till sex.

Däremot har Professor Roy Baumeister i flera studier visat hur andra tjejer skuldbelägger kvinnan när hon går till sängs med fel kille. ”Hur kunde du gå hem med det äcklet?” Det är också främst andra kvinnors åsikter som kvinnan ifråga visat sig påverkas av efteråt.

Det är helt enkelt enligt radikalfeminismens ideologi inte kvinnan själv som bestämmer över sin kropp. Det är först kompisar och ideologi som bestämmer vilken kille det är ok att ligga med och sedan experter som bestämmer om förutsättnigarna för sexet var ok. Hennes egen åsikt är värdelös.

Du måste sätta dit den där killen, fyllan spelar ingen roll.

Detta var det enda vettiga argumentet som Wennstam hade i del 2. Givetvis så har polisen ingen orsak att tycka en riktig våldtäkt är hennes eget fel oavsett hur full hon är. Lika dumt som att hon skulle anmäla för att hon inte gillar killen och han är påflugen, lika dumt är att hon inte skulle anmäla pga fylla.

Wennstam verkar älska att försöka göra ett icke-argument till fokus. Ingen hävdar att det är ok att förgripa sig på fulla personer. Tvärtom så är det inte ok att förgripa sig varken på fulla eller nyktra personer oavsett hur de är klädda så fyllan i sig liksom korta kjolar är ett icke-argument, en ren halmgubbe.

Att folk luras av detta är beklagligt men inte oväntat. Wennstam skapar vidare en falsk premiss som kanske inte alla läsare lägger märke till.

Så här skriver Wennstam i texten till del 1 ”Sanna, 19, har blivit full och somnat på en fest.”

Ingenstans anger dock Sanna var hon vaknade. Hon kan lika gärna vaknat i sin egen lägenhet, eller i killens lägenhet. Det är varken omöjligt eller ens ovanligt att så sker både för killar och tjejer.

Men i Wennstams svart-vita fantasivärld så är endast vad som stödjer hennes tes möjligt. Sålunda vet inte Elin enbart vad Sanna berättar. Hon verkar även läsa tankar och lägga till information som inte alls kommer från Sanna.

Faktum är att det verkar helt onödigt att Sanna berättar någonting då Elin redan vet allt och är experten på vad som ”egentligen” hände.

Det skall allstå föreställa feminism och kvinnopolitik att totalt ignorera vad kvinnor själva gör, tycker och tänker. Välkommen till radikalfeminismen.

Enligt radikalfeminismen skall kvinnor inte agera för sig själva. Alla kvinnor skall hela tiden tänka på hur deras handlingar påverkar andra kvinnor och framför allt de som får betalt för att föra kvinnors talan utan att ens lyssna på vad kvinnorna i allmänhet säger.

Ett exempel på detta faktum är debatten mellan Katrine Kielos och Ann Heberlein. Katrine Kielos som aldrig blivit våldtagen i hela sitt liv har skrivit en bok som beskriver hur det är att vara våldtagen kvinna. Etikforskaren Ann Heberlein som har råkat ut för brottet ifråga ifrågasätter bokens innehåll

Det är förståeligt att det är attraktivt att jobba som representant för en grupp som man varken tillhör eller lyssnar på då man då kan göra och säga precis vad man vill.

Ann Heberlein kommenterar: ”Nej, berättelsen är inte självupplevd utan fiktiv. Katrine Kielos har inte blivit våldtagen, men hon vill väldigt gärna göra sig till språkrör för oss som är våldtagna. Hon vill gärna berätta om de insikter vi alla fall borde ha”

”Kielos behöver nämligen oss och våra våldtäkter, men hon har inte bemödat sig om att intervjua några våldtagna kvinnor (måhända på grund av risken för att våra berättelser inte illustrerar hennes teori lika galant).”

Vad blir då lösningen? Jo Kielos ger ett fiktivt offer tolkningsföreträde framför riktiga offer. Något som riktiga offret Heberlein upplever negativt.

Det är inte bara Heberlein som sågar metoden. Även nyblivna riksdagsledamoten och ledarskribenten Maria Abrahamsson har varit inne på ämnet i en Svd-artikel. Där hon förklarar att det inte är en väntjänst att stämpla våldtagna kvinnor i pannan.

”På senare tid har jag mött en rad våldtagna kvinnor som vittnar om hur deras själsliga illamående har förvärrats av att de har stämplats som otillräkneliga offer.”

Om det är kvinnoförakt att påpeka dessa saker, då verkar det vara slående många kompetenta kvinnor som ingår i det påstådda kvinnoföraktet.

Länk till del 1, Wennstam urvattnar våldtäktsbegreppet

Annonser

7 kommentarer »

  1. Tack för tipset. Mycket bra skrivet!

    Kommentar av trollan — oktober 5, 2010 @ 6:17 e m

  2. Det är ett problem för samhället att uppenbart mentalsjuka och könshatiska lögnerskor får betalt, försörjes via skattemedel, och får mediatid, istället för mentalvård. Vad värre är att det är ju de allra sjukaste och mest könshatiska stackarna som ges företräde, istället för en fot i arslet på dåren, och in med kloka kvinnor och män i mentalpatientens ställe.

    Feministklientelet är ju trots allt bara en sjuklig, ytterlig minoritet, och inte på något sätt representativa, eller representanter, för den fullständigt överlägsna majoriteten av kvinnor, män, tanter, farbröder, pojkar eller flickor.

    Kommentar av Liberal — oktober 5, 2010 @ 7:15 e m

  3. Jag tycker att det är skönt att det finns folk som uppmärksammar bägge sidor av feminismen, då annars svenska folket i helhet är aldeless för ”politiskt korrekta” utav sig för att ens våga lägga ner kritik mot feminism-rörelsen.

    Jag har inga egna eller ens bekanta som varigt utsatta för våldtäckt, så jag kan inte dra några egenliga referenser till de delarna.

    Men inte minst gjorde denna texten min dag/(natt) på grund av att den gav mig ny tro i yttrandefriheten! En rätt vi tycks glömma bort i all självcensurering vi ständigt erhålls med.

    Kommentar av Simon — oktober 6, 2010 @ 3:46 f m

  4. Det är inte svårt att tänka sig hur radikalkommunister i det forna Sovjet hyllades även fast det de sade var överdrifter, praktiskt ogenomförbart och världsfrånvänt eller helt enkelt bara rent strunt.

    Kejsarens nya kläder-fenomenet dvs. Vilket såklart gäller alla ideologier i olika utsträckning och vi drabbas alla exempelvis av s.k. konfirmationsbias, men jag har svårt att tänka mig någon bätte kandidat för ”Kejsarfenomenet” än radikalfeminismen. Den tar verkigen priset.

    Kommentar av Jonas P — oktober 6, 2010 @ 7:27 f m

  5. Jonas P:

    Visst har du rätt i att likheterna är tydliga. Dock behöver du inte alls Sovjet som jämförelse. De överdrivna ideerna om klasskamp etc hyllades på sociologiutbildningar i Frankrike, England, Sverige etc… Det är framför allt världsfrånvända franska flumgubbar (som vissa feministdamer tände enormt på) som inspirerat dagens feminism.

    Kommentar av Erik — oktober 6, 2010 @ 6:30 e m

  6. […] en snabb tillbakablick. Vi har kommenterat del 1 och del 2 redan. Där framgick bland annat att det inte främst är offer utan feministiska forskare som […]

    Pingback av Wennstams avslutande argumentation « Aktivarum — oktober 10, 2010 @ 5:26 e m

  7. […] rättare sagt ”Våldtäkt och romantik” var en bok som handlade om att förstå våldtäkter utifrån feministiska teorier. Kritiken mot den kan sammanfattas med följande citat från Ann […]

    Pingback av Katrine Kielos – Det påhittade könet – Journalisten som feministiskt språkrör « Aktivarum — maj 23, 2012 @ 10:36 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 197 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: