Evolutionspsykologi och Littorinaffären

Låt oss summera Sven Otto Littorinaffären i så enkla ordalag som möjligt med en Evolutionspsykologisk tvist.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin separerar från sin fru Ann Littorin 2006. De kommer överens om delad vårdnad om de tre barnen. Rykten har gått att Ministern varit otrogen mot sin fru med en ung tjej som är medlem i MUF. Några månader senare blir det känt Littorin har en ny käresta. Den nya flickvännen Evin Khaffaf är den klassiska stereotypen, 17 år yngre än Littorin och pressekreterare till hans kollega Schlingmann.

Någon sorts vårdnadstvist mellan Littorin och exfrun är sålunda närmast garanterad. När Littorin och Khaffaf förlovar sig 2009 kollapsar uppgörelsen med exfrun. Littorin berättar att pga sitt ministerjobb (och får man förmoda, nya flickvännen) kan han inte ha ungarna växelvis boende hos sig. Hans exfru å sin sida vänder sig till tingsrätten med krav på 1,8 miljoner kronor i underhåll. Situationen kompliceras av att exhustruns nya pojkvän är en bedragare åtalad för ekonomiska brott i mångmiljonklassen.

Det är alltså mot denna bakgrund som Littorin 2010 avgår när han just meddelats om Aftonbladets anklagelser angående sexköp.

Ett vacuum skapas sedan i svenska massmedia. Littorin har redan avgått så de kan inte ropa på avgång, brottet är inte polisanmält så ex-ministern blir inte föremål för polisutredning heller. Vidare har inga belägg getts för att Littorin verkligen har köpt sex. Folk i massmedia vädrar blod men vem skall de skicka hundarna på? Vissa vill såklart att Littorins påstådda brott inte skall handla om Littorin som person utan ha honom att symbolisera det odefinierade ”maktmän”

Andra alternativ blir att kritisera pressen för att leka polis, domare och jury, dvs att diskutera om det var rätt av massmedia att se till Littorin tvingades avgå på en ogrundad anklagelse. Åter andra alternativ är att diskutera sexköplagens rimlighet i sig, huruvida kvinnan som sålde sex kan anses vara ett offer eller beviskraven på anklagelsen i sig. Det som bestämmer vad som diskuteras verkar mestadels bestämmas av politisk tillhörighet. Dvs huruvida de ville ha bort Littorin eller inte.

Vad som dock knappt diskuterats alls  Littoringate är rimligheten beträffande reaktionerna hos de medverkande.

Först the hard facts. Det finns ingen högre politisk instans i Sverige än regeringen. Vad än som Littorin nu råkar ut för har han länge haft möjlighet att försöka åtgärda situationen. Han är inte den första av manligt kön som får karriären krossad på blotta anklagelsen av sexköp och Littorins ministerkollega Beatrice Ask sade för inte så länge sedan hon ansåg blotta misstanken för sexköp skall räcka för att man skall få gredelina kuvert i brevlådan.

Så här i efterhand kan man undra vilken fantasivärld som regeringen levde i som trodde de själva inte kunde råka ut för sådana kuvert. Begriper inte regeringen skillnaden mellan misstanke och bevis eller har de bara extremt dålig förmåga att kommunicera med varandra? Vi kan jämföra med debatten om avlyssning. Argumentet från regeringen är att det är bara jobbigt om man har något att dölja.  Men Littorin påstås ju vara oskyldig, då kan det inte vara jobbigt eller?

Vi ser alltså sanningen om en mängd dåliga och/eller felaktiga antaganden visa sig i och med Littorinaffären.

Bevakning är jobbigt även om man har rent mjöl i påsen. Att bestraffa blotta misstankar innebär ingen går säker och att förvänta sig mäns sexlust följer politiska direktiv är idioti. Det är inte särskilt genuskorrekt jämställda maktförhållanden i relationen mellan Littorin och Khaffaf heller. Var det kanske därför som Littorin själv gick ut i media mot partilinjen och pratade om hur kvinnor skall kvoteras in i företagsstyrelser? Stödjer han genuslinjen är det ingen som kräver han lever som han lär.

Det har vi redan sett med socialdemokratiske broilern polischef Kapten Klänning som näranog gjorde precis raka motsatsen till vad han förespråkade alla andra skall göra. Image-management verkar viktigare än substans för de personer som är ansvariga för de regler de själva tycks ha lika svårt att lyda som alla andra. Littorin är inte den första person som hamnar i galenskaperna. Han är bara den första av dem som faktiskt kunde ha gjort något åt dem innan det inträffade men struntade i det när det var andra som drabbades.

Den enkla sanningen är att pga främst genusgalenskapens teorier så går ingen säker för effekten som anklagelser av denna typ har.

Littorin har straffats för brottet innan han ens bevisats ha begått det. Och nu kommer inte bara Littorin att drabbas, nu drabbar det hans flickvän, hans kollegor, hans barn, och innerst inne tänker de nog alla samma sak. Vad sysslar vi med? Varför gjorde vi inget åt förutsättningarna för denna spanska inkvisition innan detta hände? Nu tvingas de alla såklart stödja galenskapen för nu handlar det inte om att agera vettigt och hederligt, nu handlar det bara om att minimera smittorisken.

Men de verkar inte ha särskilt smarta rådgivare så låt mig ge ett alternativ till förslag på hur vi kan minimera smittorisken. Låt Anna och hennes tidigare kollegor säga att de sålt sex inte bara till Littorin utan till alla män i regeringen. Låt de även hävda att de sålt sex till samtliga manliga medlemmar i den tidigare socialdemokratiska regeringen också, De får även gärna påstå de sålt sex till chefsredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Svd, DN samt till alla nyhetschefer på tidningarnas redaktioner.

Slutligen kan alla de journalisternas forna pojkvänner och flickvänner starta en webbsida där de berättar om hur usla deras ex är i sängen.

Tänk vilket nyhetsvärde att få höra killen/tjejen som rapporterar i tidningen om Littorin själv vill göra konstiga saker i sängen. Gudrun Schymans pengabränning skulle inte komma långt jämfört med en webbsida som avslöjar alla journalisters snuskiga sexhemligheter. Intervjua deras föredettingar och betrakta allt som sägs som absolut sanning. Glöm inte att göra en likadan sida där anonyma människor får berätta om sex de hade med kända politiker. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av anklagelser, fråga ministrarna Ask och Littorin.

Vad säger ni? Skall vi göra något åt denna moderna motsvarighet till häxbränning eller skall vi bara glatt köpa lösnummer, strunta i människorna som skadas (kanske låtsas de är seriefigurer, oskyldigt nöje) och hoppas det inte blir vi själva nästa gång? Vad har då evolutionspsykologi med allt detta att göra? Är inte det uppenbar? Utöver att träffa rätt på samtliga viktiga punkter så är ju skadeglädjen och villigheten att sprida eländet en klockren metafor på det faktum att i tävlingar så är det bra om oppositionen ryker oavsett hur fel det går till.

---

Publicerat i Allmänt, Demokrati, Genus, Jämställdhet, Politik, Politisk korrekthet, Samhälle, Universitetsgenus
Tags: Khaffaf, Littorin, Littorinaffären, Littoringate, Littorinskandalen