Näthatet är den senaste etiketten i den långa raden begrepp vars enda syfte är att legitimera egna ståndpunkten.
I aftonbladet hittar vi dels en artikel Av Annika Jeppsson och dels en krönika av Terri Eriksson som bägge har samma innehåll. De klagar på ”näthatare” vilket sammanfattningsvis verkar vara en universalterm för alla vars kommentarer är negativa. Argumenten som i dessa ger mot näthatarna är underhållande dåliga.
Krönikören Eriksson säger exempelvis 40% av kommentatorerna inte har förstått texten men ändå sågar den. Meningen är såklart att kritisera näthatarna men om 40% inte förstår texten kanske det är dags att skribenten satsar på mer begripliga texter? Vidare kritiserar hon: ”10% vill bara berätta att de tyckte artikeln var undermålig, ämnet helt ointressant och kommentarerna under all kritik.”
Sedan när är dessa saker näthat? Att veta vad läsaren tycker är intressant är ju tvärtom värdefullt för skribenten.
Att vissa tycker artikeln är undermålig är förståeligt om 40% inte ens förstår den. Vidare går hela hennes egen text går ut på att säga kommentarerna är under all kritik. Så för vissa är det tydligen ok att klaga på dåliga kommentarer. I Jeppssons artikel får psykologen Madeleine Gauffin Rahme spekulera i folks hälsa
”Näthatare är människor som mår dåligt.” slår hon fast. Hon förväxlar därmed vad folk gör med vad folk är. Verkligen sämsta sortens argumentation att använda sådana etiketter. Hon avslutar med ett tips för att hantera näthatare. ”bästa tips till dem som råkar ut för näthat är att lämna den aktuella sajten så fort som möjligt.” Vad håller människan på med? Det är ju som att uppmuntra människor att bli överkänsliga och konflikträdda.
Här är ett bättre tips: Hålla sig till sakfrågan och ignorera personangreppen. Då får man lära sig svara även på saker man inte gillar.
De bägge artiklarna är tydligt negativistiska. De klagar på näthatare men de ger inga förslag på lösning eller förbättring. Vad vill de egentligen? De verkar lika klagosugna som personerna de kritiserar. Målet borde vara att höja kvaliteten men några förslag på hur man gör det lämnar de inte alls.
Istället uppförstorar de bara det hela. Onödigt, deras budskap verkar vara att felet med klagandet på näten är att det är andra än de själva som får klaga. Vidare är det definitionsfel att kalla kritik och klagomål för hat.
En stämpel, så sant, liksom begreppet ‘rättshaverist’ som jag nyss lärde mig vad det egentligen är på TB:s blogg. Det är starkt: nämn det tilslammans med namnet på en person och den personen är så gott som tillintetgjord.
‘Näthat’ förekommer också från radikalfeministiskt håll. Se b.a. några av kommentarerna om Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan” på AdLibris sida. Gauffin Rahme verkar vara en riktig lättviktare. Nätet är förstås ett offentligt rum med speciella villkor.
Kommentar av Roland — mars 13, 2010 @ 10:27 f m
Kanske vi skulle kontra med stämpeln ”personangripare”? Detta begrepp skulle iofs gälla även motangriparen, men om det får tyst på osakliga personangrepp från, tex, feminister, vore mycket vunnet.
Kommentar av michaeleriksson — mars 14, 2010 @ 10:35 e m
En intressant ide du kom med där. Som du säger så är nackdelen det även skulle gälla ”motangriparen” Men det kan lätt lösas genom att byta fokus från person till handling och kalla det att syssla med sådana där ”personangriperier” personangripska beteenden, typiskt personangriperi osv… Faktum är att vi kan till och med kalla det personangriperism. En ideologi som förespråkar lösningen till all världens problem är att attackera den som påpekar problemet.
Bra påpekan Michael.
Kommentar av Erik — mars 15, 2010 @ 12:53 f m