Aktivarum

Relativismen och identitetspolitiken | december 4, 2009

Här vill jag först prata om den förskjutning som skett på ämnet jämställdhet.

Jämställdhet handlade ursprungligen om praktiska konkreta orättvisor. Exempelvis diskriminerande lagstiftning. Detta var förståeliga och troligen enligt de flesta, rättmätiga argument. Människans lika värde innebär att lagarna gäller alla. Det fanns dock redan då ett undantag – militärtjänst – som bara gällde män. Men i övrigt fanns aspirationer på att regler skall gälla alla lika och jag tror inte jag går för långt om jag påstår detta ansågs vara ett demokratiskt ideal. Jämställdhet var helt enkelt något vi ville sträva efter och vi hade en mycket bra bild av vad jämställdhet innebar. Nämligen att lika regler gäller för alla.

Det är dock allt oftare inte alls vad begreppet står för idag vilket innebär ett problem för oss som kämpar för jämställdhet.

För om jämställdhet är att regler gäller lika för alla, då är motsatsen till att regler gäller lika för alla även raka motsatsen till jämställdhet. Låt mig vara lite retorisk. Anta det handlade om förespråkandet av raka vägar. Om vägarna inte är raka så är de helt enkelt inte raka längre. Sålunda är det i grunden fel att bygga krokiga vägar medan man säger sig vara för raka vägar. Vad jag säger här är att jag tillhör dem som var för raka vägar från början och det har inte ändrats alls.

Inga argument jag hört styrker påståendet att krokiga vägar plötsligt skulle vara mer raka än de raka vägarna. Till ev. opponenter vill jag bara säga en sak: Min ståndpunkt har inte ändrats, det är er ståndpunkt som ändrats. Det finns som jag ser det två grundläggande anledningar för den ändring av ståndpunkten som skett. Jag tänker prata om bägge. Den ena kallas relativism och den andra kallas identitetspolitik. Tillsammans innebär dessa att personer kan börja förespråka raka motsatsen till vad de förespråkat medan de ofta tror sig ha samma åsikt som de hade tidigare.

Effekten relativism har är att ta bort grunden som det ursprungliga argumentet stod på.

Vad jag menar med detta är att det finns två sätt att bedöma saker i världen. Det första sättet är utifrån om de är sanna eller inte. Det andra är utifrån vem som har den största knölpåken. Vad relativismen innebär är att det förstnämnda blir mindre viktigt medan det sistnämnda blir mer viktigt. Anledningen personer inte längre är för jämställdhet medan de tror och säger sig vara det är alltså att personer som förespråkade något annat hade en större knölpåk. Detta medan hur sanningsenliga deras argument var blev av underordnad betydelse.

Vad identitetspolitik å sin sida innebär är att utseende blir viktigare än innehåll.

Intressant i sammanhanget är att detta är raka motsatsen till den åsikt man började med. Från början ansågs problemet med världen vara för stor fixering på utseende. Än idag så finns kritik av hur exempelvis fotomodeller ser ut och vad de äter. Man kan då tro att tonvikten i den offentliga debatten läggs vid faktiskt innehåll. Särskilt beträffande jämställdhet eftersom de grupper som ingår är 100% av världens befolkning. Men identitetspolitik innebär att den praktiska realiteten är raka motsatsen. Vi ser en allt ökande fixering på utseende där innehållet ignoreras eller beskylls vara en konsekvens av utseendet.

Vi ser alltså hur det viktiga blivit vem som har störst knölpåk.

Att påpeka det är hyckleri att säga sig stå för en sak medan man stödjer identitstpolitik som per definition står för raka motsatsen blir meningslöst. Hycklarna har ju rätten på sin sida. Eftersom de är relativister är det i deras ögon den starkes rätt som gäller. Att identitetspolitik står för motsatsen av vad de förespråkar åtgärdas i sin tur av storleken på deras knölpåk. De förespråkar förteelser byggda på en tradition de är motståndare till. Detta har de i sin tur rätt att göra eftersom deras knölpåk (makt, förmåga att ljuga, censur etc) är större.

Vilken åsikt har då en relativist när det inte är relativisten själv som har den största knölpåken?

Min erfarenhet är att då säger man från deras sida att förtryck är fel. Men där är också poängen. Begrepp som rätt och fel förutsätter saker bedöms utifrån om de är sanna. Relativismen förkastar sanning, därmed har man omedvetet uppmuntrat till förtryck. Vad relativismen visar är sålunda inte en djupare förståelse för någonting. Mer troligt är att personer blir relativister när de upplever den position de tillhör har den för tillfället största knölpåken och förutsätter att detta varar för evigt.


Kommentera »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: