Rörelsen mot maskulinitet – Del 3

Mansforskaren påstår vi skapas av vår kultur via massmedia. Vem styr isåfall innehållet i massmedia?

Jackson Katz argument i nästa del av Tough Guise är att ”många kulturanalytiker skulle hävda att för att förstå  vad något i samhället betyder skall man se till hur det representeras i massmedia” Skall man? Så om jag vill förstå kärlek skall jag titta till hur man använder fejkad sådan i massmedia för att sälja varor? Det är ett helt bakvänt resonemang. Tvärtom så måste man vid tolkning av massmedia att titta på de sociala och kulturella sammanhang det som tolkas ingår i. Dvs vi bestämmer hur massmedia tolkas, utifrån vår förförståelse om omvärlden. Katz förespråkar att förstå omvärlden genom att bedöma hur vår underhållning ser ut.

Men det är ju vi som bestämmer hur vår underhållning ser ut och inte tvärtom. Enligt mansforskaren så kan vi på de senaste 50 åren se att något händer med killars kroppar. De blir enligt honom större och starkare. Han använder en jämförelse mellan Stålmannen på 50-talet och Stålmannen på 80-talet. Tesen som Katz för fram är att detta reflekterade en ändring i vad som ansågs maskulint, större borde betyda tuffare.

Så här sade dock skådespelaren Cristopher Reeve som spelade Stålmannen på 80-talet om sin roll.

”By the late 1970s the masculine image had changed… Now it was acceptable for a man to show gentleness and vulnerability. I felt that the new Superman ought to reflect that contemporary male image.”

Det var alltså 80-tals versionen av Stålmanen som hade en mjukare framtoning i verkligheten.

Därefter får vi en jämförelse av Batman på 60-talet och Batman på 90-talet. Men jämförelsen haltar väsentligt då vi inte alls ser 90-talets Batmans kropp utan en dräkt som Michael Keaton bar i rollen. Keaton var heller inte känd som tough guy. Valet av honom resulterade i att filmbolaget fick tusentals klagobrev, en av anledningarna till att fans klagade på valet av skådespelare för Batman anges vara:

”the fact that he lacked the suave, handsome features and tall, muscular physicality often attributed to the character in the comic books”

Även där så var alltså verkligheten att man valde en mindre tuff person.

Efter denna uppvisning i källkritik så får vi något så givande som en jämförelse av leksakers biceps. Enligt Katz är det något som händer även där. Det ser så fint ut där Katz lägger fram en jämn och regelbunden ökning i biceps. Vad han däremot inte alls nämner är hulken-liknande muskelberg till leksaker som fanns redan 1981 under namnet ”Masters of the Universe” Det förvånar mig inte alls. Då skulle utvecklingen bli 1970 mindre, 1980 större, 1990 mindre. Och då skulle vi se hur trender växlar fram och tillbaka.

För så ser verkligheten ut, massmedia behöver variation och ingen trend kan fortsätta oavbrutet åt ett håll på det sätt Katz beskriver det.

Sedan berättas att samma sak kan vi se i hur vapen framställs på film. De blir större och större och poserna blir mer och mer hotfulla tycker han. Men Katz fuskar igen, James Bonds signaturvapen är Walther ppk som står för kriminalpolismodell, vilken utmärks av att vara en mindre modell, lättare att dölja. Katz säger vapnen blir större, i verkligheten valdes en mindre modell. En röd tråd börjar synas.

Därefter försöker han i likhet med exemplet leksaker skapa intrycket av en stadig utveckling. Men redan vid 70-talet tar hans möjlighet att göra detta slut då Clint Eastwoods revolver i Dirty Harry-filmerna än idag är världens kraftigaste revolver. Så vilket som helst exempel efter Clintan resulterar i att pistolen blir mindre. Katz löser detta genom att sluta jämföra pistoler och plockar istället fram Sylvester Stallone från Rambo II (1985) med en kulspruta i högsta hugg. Men kulsprutor hittar du i krigsfilmer i alla tidsåldrar.

Han försöker även använda Stallones kroppsbyggnad som exempel på sin tes, för att sedan fortsätta med Arnold Schwarzenegger från The Terminator (1984) men det är en enda person. Hur får man det till en trend? Vidare, var går vi sedan? Mel Gibson spelade Martin Riggs i Succén Dödligt Vapen (1987) hur väl passar det in i Katz idé om hur maskulinitet utvecklade sig? Bruce Willis var John McClane i Die Hard (1988) Vi ser samma röda tråd igen. Trenden vände, killarna blev mindre igen.

Mel Gibson är ingen stor kille, Bruce Willis är heller ingen särskilt stor kille. Filmaffischerna visade inga hotfulla poser eller stora vapen (Revolvern Danny Glover håller i är samma sort som Bogart hade i Katz första exempel) Hur har denna s.k. forskning kommit fram till sina slutsatser? Hoppade man över allting efter 1985? Några svar får vi inte, istället hoppar Katz vidare till sin andra teori. Den där det påstås killar från etniska minoriteter måste vara särskilt tuffa. Precis som i fallet med asiater så bygger teorin i grunden på antagandet etniciteters traditioner skall förkastas.

I detta fall är det svarta killars kultur som anses innehålla ”fel” saker. Basket, Rap-musik och ”Cool Pose” allt skall bort.

En sociologistudent kom dock fram till följande alternativa svar: ”So why were they flunking out? Their candid answer was that what sociologists call the ”cool-pose culture” of young black men was simply too gratifying to give up.”

Istället för att fler svarta unga killar anammar den idé Katz har om maskulinitet (som i sin tur är baserad på vita  ideologiska ideal) ser vi alltså det rakt omvända. Flykt från de mansideal som Katz representerar till andra kulturers ideal. Kulturer som ännu inte börjat framställa nervositet och svaghet som positiva saker bara för att personen ifråga man uttalar sig om råkar vara kille. Katz glorifierar ett ideal som ingen i målgruppen attraheras av. Att vita killar som Eminem söker sig till svarta uttryck beror inte på att det är det enda de ser i media. Det beror på att alternativen är så dåliga. Det är inte bara killarna som märker detta, vita unga studenttjejer hittar vi på 50 cents konserter. Varför?

Här vill man utmåla det som konstigt att vita unga killar tar efter denna svarta rap-kultur.  Att allt som inte stämmer in på den önskade svaga kille som Katz vill se mer av skall sågas som ”response on inner city-conditions”. Beträffande andra kulturer anser han allt bara är en ”front” för att hantera onda vita burgoisens förtryck. Därmed blir det tydligt vilken politisk agenda som ligger bakom forskningen ifråga för vi vet prat om falsk verklighet och att skapa frihet via tvång är marxismens idé. Det är inget nytt  utan politiska slagord som upprepats om och om igen men aldrig resulterat i den frihet man pratar om.

Många vita ungdomar tar efter etnisk kultur istället för anamma den svaghet som mansforskaren av rent ideologiska orsaker föredrar. Är det ett förvånande val som de ungdomarna gör när egna kulturen erbjuder Trollkarlen av Oz?

Genom att ta för givet att svarta kulturen var mindre värd från början har forskaren kunnat ignorera allt som tyder på motsatsen.

---

Publicerat i Genus
Tags: antimaskulinitet, mansforskning