Åkessons retorik är hämtad från strukturernas värld

Sverigedemokraternas artikel var lika förutsägbar som det bemötande den fick. Det viktiga med artikeln är dock inte budskapet utan den strukturella bevisning Åkesson använder.

Så skedde då i och med Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet det som hela Sverige förväntat sig, många med bävan.  Sverigedemokraterna visade färg i offentligheten. Som väntat blev det enad front av fördömanden från både politiker och akademiker. Sverigedemokraternas islamkritiska artikel bemöts precis överallt av exakt den sorts klimat som Sd brukar anklaga svenska offentligheten för. Systemet sluter sig utåt och byråkratin försöker hitta nya sätt att skydda sig själv. Det är förstås inte konstigt att detta sker. Det finns gott om saker i Jimmie Åkessons artikel att bli upprörd över. Det verkligt intressanta (då menar jag det nya) är dock varken Sverigdemokraternas åsikter gällande islamisering eller riksdagspartiernas bemötande på samma ämne. Vi visste från början vilka åsikter Sverigedemokraterna hade ifrågan och vi visste från början vad riksdagspartierna skulle tycka. Att i det läget ändå bli upprörd markerar närmast ett spel för gallerierna.

Jimmie Åkessons sätt att föra sin tes i bevisning däremot lämnar lika mycket att önska som när strukturer och normer används för att kritisera manliga strukturer. Han låter helt enkelt precis som många genusforskares och sociologers kritik av maskulin kultur.

Det är inget nytt att personer i offentlig debatt försöker använda den lilla grupp som begår våldsbrott som belägg för kritik mot den större grupp man ingår i. Det har tvärtom varit mycket vanligt i den offentliga debatten att framställa överrepresentationen av män inom exempelvis våldsbrott som ett tecken på något fel hos gruppen mäns kultur. Våldet som kontinuum kallas en av teorierna man använt. Där anser man sig ha perspektivet att närhelst en man begår våldshandlingar mot en kvinna är detta en del av något större. Jag har länge varnat över att denna metod utöver att vara vetenskapligt dålig riskerar att bli alla gruppers sätt att debattera människor. Genom att prata om dem som strukturer vilka det därmed blir ok att kritisera hur som helst. Men om det är ok att kritisera heterostrukturer för att några få heterosexuella begår brott mot homosexuella, och ok att kritisera manliga strukturer för att några få män begår våldsamma brott…?

Isåfall vad gör det mindre ok att på exakt samma empiriska basis kritisera muslimska strukturer för att det finns några få terrorister där? Det finns fler grova partnermisshandlare bland män än bland kvinnor säger många genusforskare. Det är inget nytt, sådan retorik har vi regelbundet kunnat läsa om i media. Fler män misshandlar grovt sin fru än kvinnor misshandlar grovt sin man. Javisst, och det finns givetvis fler religiöst motiverade terrorister bland muslimer än bland kristna också. Ser inte personerna som kommenterar artikeln att Åkessons och Sverigedemokraternas analys av gruppen muslimer som en struktur (där fler våldtäktsmän ingår än i gruppen ickemuslimer) är exakt samma sorts analys som när gruppen män framställs som våldsamma på basis av en struktur där fler våldsbrottslingar ingår jämfört med gruppen kvinnor?

Kan vi äntligen komma överrens om att strukturer är människor och att strukturell kritik därmed är att kritisera de människor som ingår i strukturen?

Detta oavsett om de är svarta, vita, patriarkala, muslimer, vänsterhänta eller män? Kan vi nu äntligen höra politiker sluta prata om den lilla gruppen våldsamma män som representanter för den manliga könsrollen? Eller måste Åkesson lära sig prata om strukturer och roller för att folk skall inse hur absurt det är att manlighetsforskare som Jackson Katz och Michael Kimmel inte forskar på vad som är vanligt hos män utan behandlar så ovanliga saker som våldsbrott som om de vore representativa för maskulinitet?

Vad är det som är nytt med det sätt som Åkesson framställer struktur/kultur som problemet? Så här säger erkända forskaren Kimmel om maskulinitet.

”Samhällsfaran ligger i att en del av dessa unga män blir desperata och våldsamma.”

På vilket sätt skiljer detta sig från vad Åkesson skriver om islam? Är det inte precis så hans retorik ser ut. Faran är i några få extrema individer och därmed skall hela gruppens kultur (sätt att vara/vanor etc) utmålas som ett problem? Lyssna lite mer på Kimmel och kom ihåg att detta inte som Åkesson betraktas som en extrem syn utan är en gästande forskare på Umeås universitet som sysslar med genusforskning.

”Kimmel har konstaterat att det vuxit fram en kultur bland de unga männen i undersökningen som han tycker är anmärkningsvärd.”

Den form av retorik som Åkesson använder har han lärt sig inte från nazister utan från sociologer och genusforskare som pratar om strukturer normer och den manliga våldskulturen på basis av några få brottslingar. Nu har Åkesson gjort vad som i grunden är samma sak, samma retorik, samma metodik.

Skillnaderna mellan Kimmels analys av maskulinitet och Åkessons analys av islam är framför allt vilken grupp, vilken kultur, vilken struktur som utmålas som problemet och hur bemötandet från etablissemanget ser ut.

Medan Åkesson kritiserar en grupp och kultur/roll som bevisligen anses känslig (vems åsikt har bestämt det tro?) kritiserar personer som Kimmel och Kats på exakt samma grund en grupp och kultur/roll som anses mindre känslig.

Uppdatering 25/9: Till och med bloggen Sverige är inte världens navel har uppmärksammat transgenus-fenomenet. I ett nyskrivet inlägg så rekommenderar Jerlerup att Gudrun slutar låta gällande män som en sverigedemokrat ofta låter gällande muslimer.

---

Publicerat i Politisk korrekthet
Tags: Genus, integration, postmodernism, strukturer