Sveriges yttrandefrihet pressad!

Jag gillar inte nödvändigtvis vad du säger men jag kommer att kämpa för din rätt att säga det.

Ja, så kan min syn på yttrandefriheten sammanfattas. Vad händer egentligen i Sveriges offentlighet? Har opinionsbildare blivit från sina sinnens fulla bruk? På jämförelsevis kort tid har vi haft fler debatter med innehållet att vi måste försvaga medborgarnas (dvs ni läsares) lagstiftade skydd att tycka fritt än vi hade under hela nittiotalet.

När framtida historiker bedömer Svensk historia utifrån 2000-talet kommer förmodligen en ej obetydlig del av jobbet att handla om alla debatter där man framställt det som en fara och något oönskat att människor i Sverige med få undantag fårtycka och säga saker som andra människor inte vill höra. Och då började det inte ens i Sverige. Man kan säga att 2000-talets angrepp mot yttrandefriheten började 2005 i Danmark när tidningen Jyllands-posten publicerade några tecknade skämtbilder av islams profet i slutet på året.Reaktionen blev som alla vet minst sagt kraftig, bland annat så brändes flera ambassader i mellanöstern. Kanske mest skrämmande är dock att stora internationella hjälporganisationer som Amnesty och FN ställde sig på förtryckarnas sida i kampen mot yttrandefrihet och jämlikhet.

Att kritisera svaga grupper är hat, att kritisera starka grupper är godhet?

Trenden var tydlig. Genom att omdefiniera oönskad kritik till ”hatisk propaganda” så fick man ursäkten man behövde för då framstod ju angreppen man gjorde som försvar mot hat och ondska medan de som stödjer förtryck framstod som godhetens försvarare. Detta är inget nytt, inom krigsretoriken är det känt att praktiskt taget varenda stor ledare  som ville förklara krig först fick stå inför folket och beskriva angreppet man tänkte genomföra i termer av ”självförsvar”

Rent retoriskt har alla krig som någonsin startats skett i självförsvar. Det är förstås lika oundvikligt som löjligt att de personer som förespråkar de mest diktatoriska ofria och för folket begränsade samhällena framställer sig själva som folkets försvarare mot ”hatet” men sedan 2005 har det blivit allt fler personer i svenska offentligheten som ur olika perspektiv förespråkar just en sådan utveckling. Deras affärsidé lyder som följer:

Hatet utgör ett allvarligt hot mot oss och därmed måste vi göra en USA-kopia på the patriot act och sabba våra grundläggande rättigheter att skriva eller säga vad vi tycker utan att bestraffas av skattefinansierade institutioner.

Men hur resonerar då alla de som förespråkar denna utveckling gällande sitt eget tyckande? Tror de verkligen de är så säkra i sin egen sits att de inte kan drabbas av den brist på egna rättigheter som de faktiskt förespråkar precis somfranska revolutionens Robespierre vilken blev avrättad efter att ha basat över den avrättningsmaskin som hade det för dagens ämne enormt passande namnet Committeee of Public Safety?

Ta exempelvis dagens två mest tongivande debatter. Dels har vi Israel vill tysta aftonbladet-debatten där man kräver svenska staten tar avstånd från en privat tidningför att tidningen har publicerat en artikel de inte gillar. Dels har vi Rolf Hillegren kan inte få vara kvar-debatten där diverse proffstyckare som kräver de åklagare som har en privat åsikt som kanske inte stämmer med lagens nuvarande form ”skall bort” från sina jobb. Det finns en tydlig röd tråd mellan dessa bägge debatter och den debatt som vi hade i offentligheten 2005-06 om Publiceringen av skämtbilder som anhängare av en viss religös grupp inte gillar.

Det handlar om gruppindelning och grupptillhörighet. Därmed så är det egentligen förtäckt identitetspolitik det handlar om.

I första fallet är det gruppen ”Anhängare av religionen islam” som utsätts för ”hat” och måste ges särskilda priviegier som skyddar dem. I nästa exempel är det gruppen ”jurister med vänsteråsikter” som utsätts för hat och måste ges särskilda privilegier som skyddar dem.

Och i bägge fallen kan vi tydligt se vad de vill skyddas från. Oönskade åsikter som tvingar dem att debattera och stå för sin egen syn av saken i någon form av demokratiskt och faktamässigt ankrad debatt. Och i bägge fallen så förespråkar de samma lösning:

De anser att eftersom de har så rätt och motståndaren har så fel och de är så säkra på att folk kommer att inse detta om det blir debatt om saken så är det enklaste att folk slipper en sådan debatt helt.

Enklare är att de säger vad folket skulle tycka utan att först tvingas fråga. Så har en mängd frågor funkat på sistone inte minst den om EU:s konstitution eller den angående vad prostituerade behöver för hjälp. Enklast är förståss när vad som inte är ok att tycka är olagligt och även om det ännu inte stiftats nån lag som faktiskt skulle stödja detta så kan man ju alltid införa en sådan i smyg där man kallar saker man vill skall vara olagliga (fast de bevisligen inte är det) för ”så olämpliga att den som tycker så måste bli av med sin försörjning som straff”

Då kan man ju låtsas att vi fortfarande följer lagar och regler om yttrandefrihet när vi straffar de som tycker fel även om bevisligen det omvända är mer sant. Måste man ha rätt åsikt för att få behålla sin försörjning och kunna leva och verka så finns ingen yttrandefrihet. Den har man isåfall avskaffat via bakdörren.

---

Publicerat i Allmänt