Aktivarum

Magnus Betner bra men når inte ända fram

mars 17, 2010
6 kommentarer

Jag skulle så gärna stämma in i hyllningskören av Magnus Betners bidrag i debatten om yttrandefriheten.

Här är Magnus Betners text Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten. Den är bra, rentav riktigt bra och han har med rätta berömts för den. Betner har dock missat några viktiga punkter som jag tycker vi måsta ta upp. Först vill jag dock kommentera de bra delarna så vi får lite perspektiv

Dessa lagar bör plockas bort och yttrandefriheten ska försvaras med näbbar och klor i en sekulär demokrati, men med yttrandefrihet kommer också ansvar.

Det här är precis vad som behövs i Sverige. Kända personer som tydligt markerar att denna fråga inte är till salu. Givetvis kommer med yttrandefrihet också ansvar men två fel gör inte ett rätt. Särskilt inte när det andra felet är så enormt mycket värre än det första. Vad vi behöver i Sverige är samma lagstadgade princip om proportion som redan finns i nödvärnsrätten.

Det är fel av folk att smäda dig men om din respons på det är mordhot eller att bränna ner deras hus är det inte de som begår det stora felet.

Betners teckning missar dock målet helt, de olika grupperna prioriterar olika saker, judarna bryr sig inte om karikatyrer. Det är alltså endast en av krumelurerna på papperet som är av värde i debatten. För att ha motsvarande argument mot judar skulle han ha skrivit ifrågasättande av förintelsen på samma papper eller spekulerat om judisk mediakontroll.

”När vi får se Judisk Krönika med bidrag från David Irwing eller bilder som Piss Christ och Ecce Homo i tidningen Dagen. Väck mig då.”

Jag hade en intressant diskussion med en statsvetare om de teorier som evolutionsforskaren Macdonald för fram i sin bok Culture of Critique. När Betner förutom fula bilder som kallas mohammed diskuterar även sådana böckers innehåll (som är nåt judar faktiskt tar illa upp av) då kan han börja diskutera yttrandefrihet på allvar.

Sålunda är det så enkelt att den rättviseideologi som funkar på papperet inte alls här funkar på papperet.

Folkpartister är varken en etnisk eller religiös grupp så dem är det meningslöst att ha med men Jan Björklund är vit, heterosexuell man. Då det redan som Transgenus visar är vanligt och acceptabelt att trampa på den gruppen skulle en smädelse av dem vara mjukare och tamare jämfört med de texter från UNT om män som redan finns.

”Om män bestämde sig för att agera som kvinnor skulle vi vara på god väg att bemästra klimatproblemen.”

Därmed har Betner gjort samma miss som GW Persson. Han har inte bara missat att det inte går att kränka judar genom att rita karikatyrer en annan grupp upprörs av. Han har även missat att påpeka yttrandefriheten på samma sätt rör grupperna man/kvinna. Till skillnad från exempelvis komiker som Bill Maher och Chris Rock så hör man sällan Betner parodisera kvinnor. Där verkar vi ha hans akilleshäl.

Där ser vi också problemet med när man i dagens debatt diskuterar politisk korrekthet.

Många tror nämligen politisk korrekthet är något en viss person är eller anklagas vara. Sålunda skulle Betner vara mindre politiskt korrekt för han vågar här säga emot och visa att kejsaren är naken. Detta är dock en felaktig förståelse av PK. Den enkla sanningen är att alla (inklusive Betner) är PK. De är det bara inte angående samma saker.

Transgenus visar detta med skrämmande tydlighet. Man kan alltså ta deras artikel, byta ut grupperna de bryr sig om mot grupperna de inte bryr sig om och simsalabim, plötsligt anser de att det är en helt ny åsikt. Plötsligt är de PK dvs emot inte själva åsikten som förs fram utan mot dess framförande i sig.

Politisk korrekthet är när du inte attackerar en annan persons åsikt utan dennes rätt att diskutera frågan.

Där är också den största missen i Betners argumentation. Den lyder som följer.

”Vad exakt är det som är bedrövligt med det? Han är i sin fulla rätt att rita teckningar, men då är i rimlighetens namn alla andra i sin fulla rätt att inte vilja ha med honom att göra.”

Och därmed så blir Betners försvar av yttrandefriheten tyvärr ofullständigt för resultatet blir då samma brist på yttrandefrihet som de grupper Betner kritiserar försöker uppnå med lagar och regler. Vi kan jämföra det med att nån av hans sketcher inte bara resulterar i våldshot (som vi vet att Betner skrattar åt) utan istället har resultatet att arrangörerna slutar boka honom.

Detta med argumentet: Visst du är fri att säga vad du tycker, vi är fria att se till du inte kan föra ut budskapet.

Givetvis funkar inte ett sådant försvar av yttrandefriheten. Det enda försvar av yttrandefriheten som funkar är när vi försvarar folks rätt att säga saker vi inte gillar att höra även genom att faktiskt lyssna på dem och säga vad som är fel istället för att lösa allting genom att aldrig någonsin riskera att exponeras för budskap eller personer vi inte gillar.

Därmed så låter jag mig fortfarande roas av Betners komik även när han går in på de ämnen där jag är fri att inte lyssna alls då jag själv inte håller med. Och de som försvarar inte bara yttrandefriheten utan även de personer som reser sig upp och går så snart de hör nåt de inte gillar. Deras försvar av yttrandefriheten är inget riktigt försvar utan då är det sin image de försvarar.

Dvs de har en bild av att själv vara principiellt för yttrandefriheten eftersom de anser sig vara goda människor.

Genderrorist gör lite parodi på detta när han skall förklara hur det kommer sig han tar upp ämnet.

”Vill jag rättfärdiga mitt avsteg från ämnet kan jag kanske hävda att genusfrågor = jämlikhet = lika rättigheter = rättigheter = yttrandefrihet = Betnérs inlägg.”

Det påminner mig om resonemanget jag tillämpade nedan för att beskriva vad som krävdes för att få massmedia (gammelmedia) att ta notis om den urspårade genusdebatten. Svaret? Att massmedia kopplades ihop med rasism.

Jag såg nyligen Bill Mahers ”But Im not wrong” och där finns ett exempel på folk som inte försvarar yttrandefriheten. Innan han börjar skämta om religion påpekar han att han normalt inte introducerar ämnen men att – tro det eller ej – det fortfarande är folk som reser sig upp och går vid den punkten trots att den är  ”pretty much pre-advertised by now” Detta sker två minuter in i det länkade filmklippet.

Till de som håller med Betner på denna punkt har jag en enkel fråga.

Berätta för mig hur vi skall kunna ha yttrandefrihet om alla som använder den förlorar sin försörjning? På vilket sätt skiljer det sig från våldshot resultatmässigt?


Transgenus, Smurfalizer och Streisandeffekten

mars 15, 2010
5 kommentarer

Så har då åter massmedia tabbat sig och förstorat något genom att kritisera det.

Den här gånger är det bara att tacka och ta emot. Politiskt korrekta massmedia har uppenbarligen en svaghet de själva inte känner till i streisandeffekten. Efter många verkningslösa försök att få dem att uppmärksamma hur ridderlighetens ideal får dem att skriva sexistiska artiklar har reaktionen bara varit en tidsfråga.

Vem kunde anat det skulle bli ett litet oskyldigt program föga mer betydelsefullt än smurfalizer som fick massmedia att sänka sig själva i frågan? Men det är nu exakt vad som hänt och därmed kan det vara intressant att fråga hur sjutton det kommer sig att detta miniprogram Transgenus har en sådan stor effekt på en hittills så svår genusdebatt.

Nu har nämligen Transgenus fått en egen blogg.

Är ni redo? Här kommer kommer Aktivarums tolkning av den magiska formeln för offentlig debatt.

Så länge debatten handlade om genus så struntade massmedia i det. När sedan kopplingen gjordes mellas rasism och genus så struntade fortfarande massmedia i det. Vad Transgenus åstadkom var dock att koppla massmedia till rasism varvid de inte längre alls struntade i det. Skaparen Matte Matik (som också är musiker) polisanmäldes.

Därmed kopplade massmedia Genus till upphovsrätt. och det är i sin tur något som får bloggsvärmen att reagera. Kopplingen mellan upphovsrätt och yttrandefrihet fanns nämligen redan. Upphovsrätt och yttrandefrihet är i och med piratpartiets första riksdagsval högaktuella frågor.

Hos Fröjdpunkt.se görs påpekandet ”Rent logiskt måste det därför bli en överordnad uppgift för polisen att söka upp och beivra alla former av oseriös satir på nätet.”

Vidare så finns det flera liknande tjänster redan.

Smurfalizer (Vem älskar inte de små blå?) Dialectizer (Swedish chef hur kul som helst) Pornolizer (UNT är i topp, Streisandeffekten nån?) Transgenus (Transgenusizer, skapad av Matte Matik)


Matte Matik råkar ut för årets dummaste polisanmälan

mars 15, 2010
4 kommentarer

Matte Matik har blivit polisanmäld för att ha skapat en Transgenusmotor som påvisar den genusetniska paradoxen.

Vi har uppmärksammats om den absurda polisanmälan som riktas mot Matte Matik. Det hela gäller den så kallade transgenusmotorn vilken kan byta ord i vilken text som helst för att se hur textens budskap ändras om man byter ut den grupp som texten handlar om. Det är alltså en ”tänk om” tjänst. Eller helt enkelt ett verktyg för skapande av remixer.

Flera har uppmärksammat vissa massmediers minst sagt usla beteende i frågan.

Här finns länken till diskussionen hos knuff. Bland annat kan ni läsa om detta hos cybernormer under den för ämnet talande rubriken ”vad händer om man smurfar ett kön?”  Man kan läsa om det hos Perpettersson under rubriken ”Politisk kampanj polisanmäls”

Det finns även talande inlägg hos Ershags eskapader och här kan ni läsa vad Oscar Swartz anser om saken. Medborgarperspektiv uttrycker också missnöje över polisanmälan. Transgenus finns igen tack vare Skivad Lime vilken skriver om det inträffade här.

Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.

Hos etablerade medier så gör man sitt bästa för att framställa budskapen som skapades som motorns fel.

Här ser vi hur medievärlden har uppmärksammat det inträffade. Där är rubriken ”Sajt som förvanskar mediesidor polisanmäld” Vidare så skrivs det om det på Journalisten.se där ges det helt falska påståendet att ”Tidningssajter förvanskas till rasistiska budskap” Det är allvarligt att dessa skriver så felaktigt. Sajten ifråga påverkades inte alls.

Här är en tänkvärd kommentar från futuriteter som påpekar vad transgenusdebatten egentligen handlar om.

Transgenus är, som en normalbegåvad människa kan förstå av namnet, ett inlägg i genusdebatten. Som de flesta vet är det nämligen numera ok att skriva vad skit som helst om män, men man får akta sig för att skriva det allra minsta som skulle kunna ställa en kvinna i tvivelaktig dager. Det programmet gör är att den tuggar igenom en sida och byter ut t.ex. orden Män och Kvinnor mot Invandrare och Svenskar.

Därmed så uppstår vad vi döpt till den genusetniska paradoxen.

Vad som inträffar är att alla snälla godhjärtade texter ur rätt värdegrund plötsligt blir onda och hemska förtryckar- och diskrimineringsdiskurser utan att  nån fattar vad som hände. Den genusetniska paradoxen påpekade vi senast i detta inlägg angående GW Perssons attack på sverigedemokratisk användning av statistik.

De påstådda rasistiska budskapen fanns där från början i originaltexten. Sexism är nämligen en sorts rasism. Ordet sexism kommer från en kombination av engelskans ord för kön (sex) och engelskans ord för rasism (racism) Anledningen folk missar detta är att ordet skapades i en kontext där bara ena gruppen (könet) ingick.

Så det enda Sundsvalls tidning och Uppsala Nya Tidning gör är att säga viss rasism inte bara är ok utan skall vara ok så Matte Matiks kritik mot den rasism de redan har i genusfrågor är enligt dem problemet. Inte att deras egna texter är sexistiska mot vissa grupper vilket framgår tydligt via transgenusmotorn.

Vad beträffar det rent juridiska så pågår redan nu diskussioner till försvar av transgenus och dess skapare.

Uffe Nordholm poängterade i en kommentar på Tanja Bergkvists blog att denna länk kunde vara av intresse och att det juridiska försvaret kommer att innehålla orden Parodi och Satir. Avslutningvis med tanke på att skivad lime redan har gjort transgenus tillgänglig igen och vem som helst med koden kan hosta den så lär tidningarnas krig mot programmet knappast lyckas.

Hos opassande kommenteras ämnet. Där finns också länken till en filmad föreläsning av Larry Lessig om upphovsrätten som är mycket intressant. Se den. Där poängteras bland annat hur man på youtube springer runt och tar bort ljudet från amatörvideos. Därmed blir det inte roligare än så här. Detta medan originalet ser ut så här: Muppet Hunter D

För alla som vill tangera lagbrott finns nu även en länk till Smurfalizer i blogrollen.

Tillägg: Nu har vi även fått en enkel definition av den genusetniska paradoxen här, nämligen att en politiskt korrekt artikel blir en politiskt inkorrekt artikel.


Mediahatet mot näthatet

mars 12, 2010
3 kommentarer

Näthatet är den senaste etiketten i den långa raden begrepp vars enda syfte är att legitimera egna ståndpunkten.

I aftonbladet hittar vi dels en artikel Av Annika Jeppsson och dels en krönika av Terri Eriksson som bägge har samma innehåll. De klagar på ”näthatare” vilket sammanfattningsvis verkar vara en universalterm för alla vars kommentarer är negativa. Argumenten som i dessa ger mot näthatarna är underhållande dåliga.

Krönikören Eriksson säger exempelvis 40% av kommentatorerna inte har förstått texten men ändå sågar den. Meningen är såklart att kritisera näthatarna men om 40% inte förstår texten kanske det är dags att skribenten satsar på mer begripliga texter? Vidare kritiserar hon: ”10% vill bara berätta att de tyckte artikeln var undermålig, ämnet helt ointressant och kommentarerna under all kritik.”

Sedan när är dessa saker näthat? Att veta vad läsaren tycker är intressant är ju tvärtom värdefullt för skribenten.

Att vissa tycker artikeln är undermålig är förståeligt om 40% inte ens förstår den. Vidare går hela hennes egen text går ut på att säga kommentarerna är under all kritik. Så för vissa är det tydligen ok att klaga på dåliga kommentarer. I Jeppssons artikel får psykologen Madeleine Gauffin Rahme spekulera i folks hälsa

”Näthatare är människor som mår dåligt.” slår hon fast. Hon förväxlar därmed vad folk gör med vad folk är. Verkligen sämsta sortens argumentation att använda sådana etiketter. Hon avslutar med ett tips för att hantera näthatare. ”bästa tips till dem som råkar ut för näthat är att lämna den aktuella sajten så fort som möjligt.” Vad håller människan på med? Det är ju som att uppmuntra människor att bli överkänsliga och konflikträdda.

Här är ett bättre tips: Hålla sig till sakfrågan och ignorera personangreppen. Då får man lära sig svara även på saker man inte gillar.

De bägge artiklarna är tydligt negativistiska. De klagar på näthatare men de ger inga förslag på lösning eller förbättring. Vad vill de egentligen? De verkar lika klagosugna som personerna de kritiserar. Målet borde vara att höja kvaliteten men några förslag på hur man gör det lämnar de inte alls.

Istället uppförstorar de bara det hela. Onödigt, deras budskap verkar vara att felet med klagandet på näten är att det är andra än de själva som får klaga. Vidare är det definitionsfel att kalla kritik och klagomål för hat.


Så har Metro skrivit om Radiobilspolisen

mars 10, 2010
6 kommentarer

Jag hann knappt komma utanför dörren innan jag möttes av Metros krigsrubriker angående Radiobilspolisen.

Där berättas om hur polisen hånade döda och skrev om det på sin blogg. Sålunda kan man summera värdegrunden som Metros redaktion sprider med budorden du skall inte bara vara lättkränkt du skall även vara lättlurad.

För er som varken är lättkränkta eller lättlurade så kan Radiobilspolisens blogg vara intressant att läsa. Det enda ni behöver göra för att läsa bloggen är navigera på google och använda cachad-länkarna för att komma åt texterna.

Det finns så många argument mot hanteringen av denna fråga att jag inte vet var jag skall börja.

  • Det finns ingen garanti för att bloggaren är polis. Han kan vara det men de flesta som skrivit om det har ingen aning om det är så eller inte.
  • Från början fanns ingen garanti för att berättelserna var sanna. Bloggaren själv har kontaktat pressen och sagt att det är skrönor
  • De skrevs i Jag-form för att öka trovärdigheten men de är i själva verket saker han hört kollegor berätta. Vilket innebär han inte ens själv vet om de är sanna

Därmed kan vi faktamässigt göra summeringen att ingen vet någonting om någonting!

Så här brukar det gå till: Några personer hittar på en underhållande yrkesrelaterad historia att berätta i fikarummet. Den återberättas upprepade gånger med olika variationer. Som vanligt med skrönor så tar andra personer äran för det hela och slutligen hamnar den på en blogg vars innehavare tydligt berättar han tycker om att hitta på saker.

Och nu gör alltså våra tidningar precis likadant. De sprider berättelserna och precis som polisen hävdar de tvärsäkert de är sanna. Med en viktig skillnad. Tidningarna påstår sig syssla med nyhetsrapportering medan polisbloggen aldrig varit det. Antingen är journalisterna lättlurade eller så vill de helt enkelt skada polisen.

Bäst av allt är dock de respektlösa kommentarer jag bemötts av från personer som klagar på att polisen ifråga är respektlös.

Skall man klaga på hur andra behandlar döda när man själv inte ens kan visa respekt för levande? Vad är det för prioritering?

Bloggerskan bakom galaxer i mina målarbraxer är en av dem som flera månader tillbaka följde den nu stängda bloggen. Läs gärna hennes tankar på ämnet. Här är en annan blogg som kommenterar hur vissa tar allting på allvar.

Vi har ju nämnt värdegrunden redan så jag kan inte låta bli att länka polisbloggarens inlägg om manligt och kvinnligt.


Detta Sverige-demokrat-tjat

februari 7, 2010
6 kommentarer

Nu får det vara nog med ovanan att anklaga alla som har oönskade åsikter för att vara Sverigedemokrater.

Gång på gång ser man samma sak idag. Närhelst en åsikt uttrycks som några inte gillar så försöker de få överläge genom att anklaga personen som hade den oönskade åsikten för att vara Sverigedemokrat. Vid några de mest fördummande tillfällena under amerikanska presidentvalet 2008 så försökte man anklaga Barack Obama för att vara smygmuslim Förmodligen var det valets pinsammaste ögonblick när det ämnet kom upp. I alla diskussioner inför svenska riksdagsvalet 2010 så ser vi en fördumning där argumentet mot ett förslag allt oftare blir att den som kom med förslaget är eller borde vara Sverigedemokrat.

Jag vet inte om Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på detta och ärligt talat bryr jag mig inte.

För de stora förlorarna i en sådan debatt är kunskapen och kompetensen. Därmed är det vi väljare som förlorar mest för den demokratiska debatten är tänkt att vara till hjälp för oss och att lyssna på en tävling i att kalla den andre för Sverigedemokrat är inte till den minsta hjälp. För övrigt så sjunker kunskapsnivån. Det krävs mindre kunskap för att kalla någon Sverigdemokrat än det krävs för att argumentera för sin sak. Sålunda förespråkar jag ett upphörande av ovanan.

Typiskt exempel på denna ovana här där inga som helst argument ges åt endera hållet. Inte nog med att argumentet inte bemöts. Man får heller inga som helst argument för alternativen. Det enda läsaren får är billiga etiketter och uppmaningen vilka etiketter som författaren anser vara goda och onda.

”The KD and KDU are pursuing the same line of though that the Swedish Democrats”

Ett annat exempel på samma sak hittar vi här. Vad menar Alata med detta stycke egentligen? Menar han att om Moderaternas partiledare inte säger emot är han automatiskt en Sverigedemokrat?

”När Fredrik Reinfeldt, vår självaste statsminister, inte tog direkt avstånd från det franska lagförslaget var första steget till att Sverigedemokraternas politik börjar sakta men säkert vinna tillräckligt mycket mark för att eventuellt komma in i riksdagen.”

Jag motiverar upphörandet av ovanan med samma argument som användes när Obama anklagades för att vara muslim.

Å ena sidan har vi det faktum att det ofta är osant (vilket egentligen om vi har ett uns integritet borde räcka). Men å andra sidan även om det vore sant på vilket sätt är det något fel med det? Får en person magiskt fel bara genom att vara muslim eller sverigedemokrat? Hur tusan får den åsikten fäste i ett samhälle präglat av upplysningstiden överhuvudtaget? Någon frågade nyligen vad man kallar det när personen som råkar hålla med om en sak som en Sverigedemokrat sagt automatiskt antas vara sverigedemokrat (vilket antingen gynnar eller missgynnar Sd eller inte gör nån skillnad alls annat än att debatten blir dummare). Jag svarade där och jag ger samma svar här. Dylika dumheter torde gå under benämningen:

Reductio ad Sverigedemocratum

Detta med hänvisning till följande resonemang.


Yttrandefrihet förutsätter människor är fria att yttra sig

december 12, 2009
11 kommentarer

När Villalivs chefsredaktör sparkas för sina åsikter ställs frågan på sin spets.

Vem är det egentligen som bestämmer vad som är ok att tycka i Sverige? Var beslutas vilka åsikter som är ok? Allmänheten har inte krävt Ingrid Carlqvist skall sparkas pga sin blogg, hennes VD Fredrik Lindblahd hänvisade först till annonsörerna men minst en av dessa tillbakavisar påståendet. Sedan ändrade han sig och hänvisar nu till att Carlqvist blogg skulle hantera ämnen som var kontroversiella. Men varifrån har han fått den informationen? Han pratar om återkopplingar och reaktioner som Villaliv haft.

Men vems återkopplingar är det som Lindbladh pratar om? Ord av Jerry skriver ett inlägg om vilka människor det är som anses bestämma. Det är förstås logiskt att personerna som försöker skada Ingrid Carlqvist som person – observera detta, det har inte att göra med hennes arbete hos Villaliv – genom att attackera hennes blogg tycker att ingen skall få ha någon annan åsikt än den som de själva godkänt, vilket säger en hel del om deras demokratiska värderingar.

Som påtalades av Carlqvist i debattartikeln i Expressen:

”I stället för att bemöta mina argument vände sig dock några få anonyma fegisar direkt till min uppdragsgivare i akt och mening att få honom att göra sig av med mig.”

Låt oss se till de faktiska förutsättningarna här.

Samtliga inblandade är beroende av sina varumärkens goda namn och hur kunder ser på dem.

Villaliv och deras annonsörer har fått ett antal anonyma felstavade skräpmail där en eller flera människor skriver ren dynga, det handlar om kriminella påståenden alltså förtal. Men om tidningen Villaliv säljer bra vad finns det för orsak för tidningen eller dess annonsörer att bry sig om vad grälsjuka fegisar skriver om deras anställda? Ballingslöv anklagades först vara inblandade, de har mailat oss, de har även svarat hos second opinion. De har bekräftat de fick otrevliga mail, de säger dock att de tvärtom fortsatte annonsera hos Villaliv efter detta.

Jag gissar att även de två andra annonsörer som enligt Blue Media Publishing utpekades av Lindblahd, Värmepumptillverkarna Nibe och IVT om de tillfrågas svarar att de inte dragit tillbaka annonser hos Villaliv pga anonyma hotelsebrev. Dessa tre företag (och ev. fler utpekande annonsörer) hotas av en omfattande bojkott om de blir indragna. Ytterst få personer har öppet gett stöd åt avskedande av journalister med fel åsikter i allmänhet eller avskedandet av Ingrid Carlqvist i synnerhet. Läs mer om ämnet hos medborgarperspektiv.

Konsumentmakt har varit det centrala i denna affär från början. Här är en summering:

Först så utpekades Villaliv. Sedan skrevs flera kommentarer och inlägget med den analys som snarare innebar Ballingslövs agerande var mest problematiskt enligt artikeln i Resume. Detta baserat på påståendet de drog tillbaka 450.000 kronor och krävde slut på de otrevliga hotbreven. Kort senare pekades även värmepumptillverkarna Nibe och IVT ut. En facebookgrupp bildades för bojkott av Ballingslöv, en dementi gick sedan ut från Ballingslöv. Att Resume tagit bort den relevanta delen av artikeln bekräftade Ballingslövs version.

Facebookgruppen bytte då namn, nu bojkottar den istället Villaliv. Men där har den ansvarige för gruppen gjort en miss. Att bojkotta Villaliv som tidning är i praktiken meningslöst, iaf ur medievetenskaplig synvinkel. Skall Villaliv bry sig om händelsen måste man sätta press på deras annonsörer. Det var ju detta som den anonyma skräpbrevsskickaren hade insett. Det var bara att köpa tidningen, titta vilka som hade annonser i den och börja spamma.

Skillnaden är att trakasserierna av Carlqvist och utpekandet av hennes ämnen som ”kontroversiella” gjordes av betydligt färre personer än det är som protesterar – och var betydligt sämre stavade.

Edit 1: Läs även vad Monica Antonsson skriver om nätförtal. För den som glömt så är det hon som skrev boken ”Mia, Sanningen om Gömda”) Det är alltså fritt fram att förtala de ansvariga i mail. Det är inte bara de som kan skriva lögnaktiga mail som hänger ut folk och skadar dem privat såväl som yrkesmässigt.

Edit 2: Även Johan Westerholm bloggar om hur ömtålig yttrandefriheten visat sig vara. Han tipsar även om ett liknande fal där Peter Andersson – med rätt att tycka har präntat ner ett inlägg med den mycket talande rubriken: Huddinge- (m)aktens rödpenna vill åt min blogg. ”I ett mail till mig får jag en uppläxning av en politisk sekreterare”

För innehållet i bloggen? Skall man skratta eller gråta?

Edit 3: I ett inlägg på newsmill frågar forskaren och journalisten Rurik Holmberg om Sverige håller på att finlandiseras. Han tar upp nästan samliga de yttrandefrihetsfall som blivit omskrivna här på bloggen och konstaterar:

”Men den kanske viktigaste frågan idag handlar om vi längre har råd att använda oss av yttrandefriheten. Kommer yttrandefriheten förvandlas till ett privilegium för de förmögna, för dem som har råd att bli avskedade, förlora anslag, ge ut böcker själva och anställa livvakter?”


Ny källa i Carlqvist-affären

december 10, 2009
8 kommentarer

Så var det dags för mer information gällande omständigheterna kring Villalivs avskedande av Ingrid Carlqvist.

Även idag så bloggar Lars Johansson om ämnet, men det mest intressanta är inte vad Lars skriver utan det påstående som lämnades i kommentatorsfältet av signatur Stefan Lundström: I brist på möjlighet att bekräfta äktheten så blir kommentarer överflödiga.

Jag är Ingrid Carlqvists förläggare och jag satt bredvid henne när Villalivs vd Fredrik Lindblahd ringde och sparkade henne.
Jag kunde inte undgå att höra delar av samtalet, bland annat att han sa att tidningen tappat annonser för 450000 kronor. Ingrid frågade vilka annonsörer det rörde sig om och då nämnde Fredrik Lindblahd de tre företag.
Detta förnekar han idag, men han vet inte att det var fler än Ingrid som lyssnade.
Ingrid vidarebefordrade uppgifterna till Resumé i tron att de var sanna, men källan var alltså Lindblahd.

Edit 1: Nu har Ingrid Carlqvist även uttalat sig i Expressen. Följande konstateras:

”Kan en journalist förlora jobbet på grund av sina åsikter i Sverige? Svaret är ja. Jag har just mist uppdraget som chefredaktör för Villaliv eftersom jag bloggat om rättssäkerhet för pappor.”

Det är i dagsläget okänt vilken eller vilka annonsörer som skall ha dragit tillbaka annonser i Villaliv pga påtryckningar från anonyma nätmobbare. Tidigare utpekade Ballingslöv har dementerat uppgiften.

Edit 2: Dagens Juridik har en artikel om ämnet. Där uttalar sig Villalivs VD minst sagt motsägelsefullt:

Som tidigare uppdragsgivare har vi inga synpunkter på Ingrid Carlqvist personliga engagemang och ställningstaganden i de debatter hon väljer att delta i. Vi kan däremot konstatera, utifrån de reaktioner och återkopplingar vi får, att såväl ämnet som Ingrid Carlqvists inlägg i debatten är kontroversiella. Tidningen Villaliv, Villaliv AB och våra annonsörer hamnade i ett fokus och på en arena som vi inte har någon ambition att delta på, säger Fredrik Lindblahd.

Fredrik Lindblahd menar alltså att aktivt stödja ena parten inte är att delta?

Men förstår inte Lindblahd att han mer eller mindre säger till alla som inte är nöjda med detta att bete sig precis som de anonyma nätmobbarna ifråga? Skall alltså Villalivs annonsörer trots att de är oskyldiga (om de är det, någon borde kontakta dem och få deras syn på saken) bojkottas och svartmålas för att de är i samband med en tidning som aktivt motarbetar yttrandefriheten?

Observera att det inte spelar någon roll om detta är sant om Villaliv eller inte. Att ljuga anses ju helt ok bara feedback bekräftar lögnen.

Han säger även det är kontroversiellt. Är omvänd bevisbörda kontroversiellt?

Möjligen enligt de få som tycker personer skall dömas utan bevis. Men hur stor del av Sveriges befolkning vill själva kunna slängas i fängelse utan bevis? Är det enda sättet som förnuft kan återkomma till Sverige att skicka falska anklagelser gällande de beslutsfattare i dessa frågor? Det verkar som om den enda metod som funkar är den som demokratiförespråkare som denna blogg anser förkastlig.

Det verkar även som om Villalivs VD har förväxlat de saker som Ingrid Carlqvist säger med de saker som hennes opponenter lögnaktigt påstår hon säger. Villalivs VD säger själv det är återkopplingar och reaktioner som ligger bakom bedömningen. Men då är det ju bara för nätmobbarna att mobba på eftersom deras sanning är den som blir ”sann”. Huruvida reaktionerna utgick från sann information spelar ingen roll.

Men varför får jag då mail från Ballingslöv där de påpekar de inte har något med detta att göra? Det spelar ju enligt deras samarbetspartner Villaliv AB och Mediagruppen ingen roll om Ballingslöv var inblandade eller inte. Det kommersiellt viktiga är hur vi reagerade på det!

Om det enda som företag som Villaliv lyssnar på är hot, hat och lögner medan det av kommersiella orsaker är irrelevant med fakta och rationella argument. Då tvingas alla som vill påverka ta till hot, hat och lögner. I ett sådant klimat kan ingen demokrati värd namnet överleva.

Som Ingrid Carlqvist själv säger i Expressen: ”Måste vi som drabbas anlita egna hackare och privata spaningsföretag för att beivra denna kriminella verksamhet?”

Läs de tidigare inläggen på ämnet här del 1, del 2, del 3, del 4 (som även diskuterar vuxenmobbning i allmänhet) detta inlägg är såklart del 5, nu finns även del 6 (som kommenterar den roll konsumentmakt spelar)


Östgötakorren om Carlqvist-affären

december 10, 2009
5 kommentarer

Journalisten Carina Glenning har skrivit en krönika på ämnet

Hon berättar i sin krönika i östgötakorren att när hon skrev om pappafrågor på fars dag så kommenterade vissa på internet att hennes karriär inte skulle bli långvarig. Hon småskrattade då åt tanken att det i yttrandefrihetens Sverige inte skulle vara möjligt att skriva om jämställdhet på mer än ett sätt. Carina berättar:

”I tisdags fastnade skrattet i halsen. Då tillkännagavs att chefredaktören för tidningen Villaliv, Ingrid Carlqvist, med omedelbar verkan får sparken. Anledningen är att en anonym person skickat mejl till Villalivs största annonsörer och lögnaktigt påstått att Ingrid Carlqvist skyddar pedofiler.”

Därmed mynnar det hela ut i en diskussion om falska anklagelser och omvänd bevisbörda. Det finns nämligen en grupp människor i landet som anser att blotta anklagelsen om sådant räcker för att betraktas som skyldig. De bryr sig inte det minsta om bevis, fakta eller välgrundade påståenden. Det enda de bryr sig om är vilken grupp som påstår något och sina egna känslor på området.

De uttalar sig gärna som auktoritetspersoner medan de förkastar allting som ger auktoriteter legitimitet.

Nu tänker jag använda det närmast förbjudna uttrycket, detta är nämligen inget annat än politisk korrekthet i ett nötskal. Istället för att se rationella resonemang och logiska beviskedjor ser vi anklagelser, trakasserier, mobbning och rena hotelser. Denna lilla minoritet spenderar nämligen sina liv med att trakassera alla som inte tycker som dem. Dexion är i inlägget om vuxenmobbning inne på samma spår, hur postmodernismen säger vem som helst kan hävda vad som helst och få gehör för sina krav

Ni kanske tror att denna sorts mobbningsmentalitet är vanligast i vinstberoende konkurrensutsatta yrken?

I Svd-artikeln, Förödande att avvika i homogen grupp kan man läsa mer om detta. Lillemor Hallberg, professor i vårdvetenskap som tillsammans med kollegan Margaretha Strandmark forskat i ämnet vuxenmobbning konstaterar:

”Allra vanligast är mobbning inom kvinnodominerade sektorer där de anställda arbetar med människor.”

Hon utvecklar sitt resonemang med en beskrivning av vilken sorts människa som oftast är mobbare:

”De flesta är kvinnor med liknande bakgrund, utbildning och värderingar. I sådana miljöer utvecklas lätt ett likhetstänkande med tydliga normer för vad man får tycka, säga och göra.”

Hennes kollega berättar mer om metoderna som används:

”När en konflikt väl har urartat och övergått till mobbning, är målet för mobbaren eller mobbarna att stöta ut offret. Först ur arbetsgemenskapen och sedan från själva arbetsplatsen. Trakasserierna tar sig olika uttryck, men nästan alla som intervjuades berättade om omfattande ryktesspridning. Och tydligen var det effektivt.”

I en artikel i dagens medicin angående samma studie berättar de även hur chefen inte sällan är inblandad i mobbningen.

”Chefens delaktighet i mobbningen handlade i vissa fall om att hon eller han signalerade att det var okej att mobba genom att inte ingripa.
– I andra fall deltog chefen mer aktivt. Den mobbade kunde då till exempel få sämre arbetsuppgifter”
berättar Hallberg

Det intressanta här är att medan forskningen visar liktänkande värderingar ofta leder till mobbning och trakasserier där folk precis som Ingrid Carlqvist pressas bort från sina jobb så berättar Tanja Bergkvist på sin blogg i ett inlägg om värdegrundsproblematik att regeringen har som uttalat mål att stärka värdegrunders inflytande på arbetsplatser.

I regeringsdokumentet pratar man om att skapa öppen dialog och kämpa mot intolerans. Men praktiska exempel i verkligheten visar tvärtom att liktänkande värdegrund skapar raka motsatsen och lätt blir en ursäkt att mobba ut personer som inte delar den.

Förespråkare för värdegrund som metod ignorerar helt hur värdegrund använts som ursäkt att få bort människor man inte gillar.


Fel i Resume, Ballingslöv drog ej in annons

december 9, 2009
4 kommentarer

Så har vi fått ny information i Carlqvist-affären. Det gäller påståenden om annonsörers inblandning.

Det är Second Opinion.se som i en artikel berättar att påståendena i Resume gällande att Carlqvist sparkades pga indragna annonser från Ballingslöv är felaktiga.

”Det stämmer att Ballingslöv fått mejl från en person som skrev otrevliga saker om Ingrid Carlqvist, berättar Anders Wassberg.

– Vi tog då kontakt med företaget och informerade om att vi hade fått det här otrevliga mejlet. Med det var vi nöjda.”

”Artikeln rättades på nätet när felet uppdagades. Men ett flertal upprörda blogginlägg finns kvar, där Ballingslöv pekas ut.”

Det är alltså inte händelsen som sådan som var felaktig utan specificeringen av vilket företag som var huvudpart i affären. Resumes rättning bestod av att plocka bort stycket som specificerade namnet på företaget som skall ha kostat Villaliv annonsering samt vilken summa det rörde sig om.

Aktivarum byter sålunda i de negativa styckena ut Ballingslöv mot annonsörer/kunder.

Därmed vet vi inte vem som bär ansvaret för att Carlqvist fått sparken. Antingen är det andra ej namngivna annonsörer eller så är det Fredrik Lindbladh som ville bli av med henne. Lindbladh har hänvisat till företaget AGI i Malmö som är en av Villalivs ägare men deras VD hävdar sig inte ha några problem med Carlqvist.

Därmed så kvarstår frågan, var det någon som pressade Fredrik Lindbladh att sparka Carlqvist eller inte?

Edit: Vi har även fått svarsmail från Ballingslöv nu

Tack för ditt mail som vi självklart gärna vill besvara. Jag som svarar dig är ansvarig för marknadsföringen på Ballingslöv AB och hoppas att du nedan ska få svar på dina frågor.

Vi har under dagen fått kännedom om en artikel i tidningen Resumé som påstår att vi på något sätt skulle vara inblandade i tidningen Villalivs beslut att inte förlänga sitt avtal med Ingrid Carlqvist. Detta är helt felaktigt och ogrundat. Denna artikel låg ute under några timmar innan den rättades av Resumé och detta påstående togs bort.

Vi är ett företag som marknadsför oss via ett flertal kanaler där tryckta medier är en del. Bland dessa är tidningen Villaliv en av flera aktörer och vi har gjort bedömningen att den är intressant, eftersom den distribueras till villaägare som är en viktig målgrupp för oss. Vi har ett hundratal olika leverantörer och vi ställer aldrig några krav på deras bemanning. Än mindre skulle vi komma på tanken att ha synpunkter på vad anställda hos våra partners gör på sin fritid.

Efter att ett flertal av annonsörerna i Villaliv fått mail med påståenden kring Ingrid Carlqvist har vi fortsatt att annonsera i tidningen.

Vi har ännu inte satt vår övergripande medieplan för 2010 och har dessutom för vana att alltid köpa reklamplats med mycket kort varsel, dvs. ett nummer i taget. Att vi därmed, som påståtts, avbokat någon media i tidningen Villaliv inför 2010 är helt felaktigt vilket alltså Resumé också korrigerat i sin artikel.

Jag är uppriktigt ledsen för att detta påstående gjort dig upprörd och jag kan bara med gott samvete lova dig att det är helt felaktigt.

Har du ytterligare frågor är du hjärtligt välkommen att kontakta mig.

Med vänlig hälsning

Martin Lundell


Utvecklingen i affären rörande Ingrid Carlqvist

december 9, 2009
4 kommentarer

Allt fler personer uppmärksammar hotet mot yttrandefriheten.

Bloggen Juristens funderingar kommenterar det absurda i att avskedas för sina åsikter i Sverige 2009. Där görs precis samma poäng som gjordes här tidigare. Nämligen att yttrandefriheten avskaffas bakvägen genom krav på att de som vågar använda den blir av med sin försörjning. Juristens funderingar kommenterar:

”Yttrandefriheten är garanterad genom grundlag och internationella åtganden. Men i realiteten inget värd om man som Ingrid kritiserar de som inte får kritiseras, nämligen radikalfeministerna.”

Om vi går tillbaka i tiden här på bloggen och läser inlägget angående en viss åklagare så blir likheterna lika tydliga som skrämmande. Så här lät det för bara några månader sedan:

”Måste man ha rätt åsikt för att få behålla sin försörjning och kunna leva och verka så finns ingen yttrandefrihet. Den har man isåfall avskaffat via bakdörren.”

Bloggen Medborgarperspektiv har fått mailkontakt med huvudägaren av Villaliv Fredrik Lindbladh och har publicerat ett utdrag från svaret man fick: Så här ser tidningen Villalivs representant på yttrandefrihet:

Om du är så dum så att du tror att att man kan driva dessa frågor privat samtidigt som man företräder en stor tidning så bör du nog fundera om.

Vem är det då som bestämt denna journalistiska regel?

För det första är de frågor som Lindbladh hänvisar till alltså frågor som rör rättsäkerhet – dvs principen man betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. För det andra så är det visserligen alltmer sant att det inte går att driva frågor som rör rättsäkerhet i Sverige samtidigt som man företräder en stor tidning (eller har något annat av den myriad yrken som drabbats) men vems fel är det?

Det är ju tack vare agerandet från privata företag som Villaliv som det blir omöjligt att göra det. Det är ju de personerna som väljer vad som går att syssla med i Sverige. Det är ett klassiskt retoriskt trick att beskriva det man gör i tredjeperson så att det verkar som man inte själv väljer att göra det. Istället hänvisas till luddigt motiverad byråkrati. Men sanningen är ju att dessa personer ser till det inte går att syssla med dessa frågor pga sin usla hantering av dem.

En annan som kommenterat händelsen är Lars Johansson. I sitt blogginlägg påpekar han:

”Om annonsörerna har makt att avsätta chefredaktören bör de rimligtvis också ha makt att styra innehållet i tidningen. Vad är då Villalivs trovärdighet värd?”

Andra som skrivit om händelsen är samhällsdebattören Dick Erixon, Journalisten Ann Helena Rudberg, jämställdhetsdebattören Pelle Billing och piratpartisten Mikael Hedberg. Även Journalisten.se har uppmärksammat händelsen. Vi väntar fortfarande på reaktion från newsmill och dagstidningar.

Edit: Tidigare har köksföretaget Ballingslöv utpekats som den annonsör som tryckt på för att få Carlqvist sparkad. Nu visar sig denna uppgift vara felaktig. Vilken annonsör (om någon) som var orsaken till att Lindbladh sparkade Carlqvist är i dagsläget okänt.


Köksföretaget Ballingslöv i yttrandefrihetsskandal

december 8, 2009
5 kommentarer

En hatmailare fick idag en för tidig julklapp när dennes anonyma lögner storstilat belönades.

I en artikel i Resume kan man idag läsa om ett yttrandefrihetsfall som tar priset. En stor roll i dramat har tidningen Villalivs annonsörer. Bakgrunden är att någon som inte gillar tidningen Villalivs chefsredaktör Ingrid Carlqvist har skrivit mängder av hatmail till annonsörerna där denne sprider lögner om Carlqvist. Huvudargumentet i hatmailen är att hävda att Carlqvist skyddar pedofiler, en uppenbar lögn men blotta ordet verkar få folk att tappa tankeförmågan.

Vissa annonsörers reaktion på denna smutskastning är minst sagt anmärkningsvärd. Istället för att be vederbörande hatmailare fara åt skogen och medverka i polisutredning för förtal så har de istället beslutat att stödja smutskastaren. Sålunda gav sig vissa annonsörer inte på missdådaren, utan valde istället att straffa tidningen Villaliv. Detta enligt uppgift av dess huvudägare Fredrik Lindbladh som sparkade sin chefsredaktör efter att först ha sagt hon borde

”lägga ner både sin blogg och sina värderingar”.

Därmed hade främst vissa annonsörer men även tidningen Villaliv legitimerat hatmailarens lögner och belönat det vidriga beteendet.

När värdegrunden blir att belöna dåligt beteende

Många företag pratar idag gärna på sina hemsidor om sin värdegrund. Föga förvånande skriver företag att de aktivt stödjer smutskastning, ryktesspridning och rena lögner av privatpersoner. Inte desto mindre är det den enda slutsats som kan dras av vissa annonsörer om den beskrivning tidningen Resume gjort av händelseförloppet stämmer.

Vad som inte framgår är vad som får ett starkt företag att ta hatmailarens parti i dennes privata hatkampanj mot Carlqvist . Trodde de i så fall på lögnerna eller menar de på allvar att om man blir föremål för ryktesspridning så är det offret som bär ansvaret? De kanske helt enkelt blev skrämda?

Annonsörernas beteende är obegripligt. Något mer begripligt men inte mindre uselt är hur tidniningen Villaliv skött affären. Istället för att stödja sin chefsredaktör och försöka få de stora annonsörerna att fatta vad de håller på med (attacker på yttrandefriheten) så sparkar man sin chefsredaktör med motiveringen hon borde lägga ner både sin blogg och sina värderingar. Om det är de värderingar hon faktiskt har (som rör rättssäkerheten) eller de värderingar hon falskeligen anklagas för att ha i hatmailen förtäljer inte artikeln men det lär bli svårt för Ingrid Carlqvist att lägga ner värderingar hon överhuvudtaget inte har. Ett tydligare exempel på ”blame the victim” var det längesedan man såg.

Ingrid Carlqvist har blivit trakasserad tidigare

Det är inte första gången som trakasserier av Ingrid Carlqvist hotar hennes jobb. Redan i somras fick hon stänga ner sin privata blogg för att behålla jobbet kan man läsa på genusnytt. Sedan dess har hon skrivit en bok ”Inte utan mina söner” och det är alltså bloggen som handlar om denna bok som sägs bära ansvaret till att annonsörerna blir överösta med hatmail riktade mot henne som privatperson. Från Gunillas travelogue kommenteras händelsen så här:

”Journalistik blir helt omöjligt att utöva, och åsikts- och yttrandefrihet omöjlig att upprätthålla – om enskilda individer ska ha rätt att utöva hot och utpressning mot människor på det här viset.”

Här på Aktivarum kan jag bara konstatera att när man belönar dåligt beteende får man bara mer dåligt beteende och därmed begriper jag inte alls varför ev annonsör belönade hatmailaren ifråga. Var det av sympati för hatmailarens åsikter eller var de bara rädda att få försäljningen negativt påverkad av hatmailaren? Men varför trodde de hatmailaren hade sådan makt från första början? Det borde vara något mer som ligger bakom den här Carlqvist-affären.

Blue Media Publishing (som givit ut Carlqvists bok) berättar i sin pressrelease att det gäller flera av Villalivs annonsörer. Tydligen har de blivit mailspammade och ringt Fredrik Lindbladh med krav på att mailen skall upphöra. Han har då sparkat Ingrid Carlqvist.

Edit: Köksföretaget Ballingslöv drogs in i skandalen genom felaktiga påståenden på Resumes nättidning. Företaget håller för närvarande på att kontakta alla bloggar som utgått från den felaktiga uppgiften.


Vem bär ansvaret för förbudet i Schweiz?

december 3, 2009
2 kommentarer

Jag får intrycket  demokratins förutsättningar är bortglömda i media.

Som de allra flesta vet så folkomröstade Schweiz nyligen angående minareter. Med tanke på de preliminära undersökningarna så var Ja-sidans seger oväntad. Det blev alltså Ja till förbud mot fler minareter i gökurens land. Om detta kan man tycka många saker, det underliga är att så många politiker och personer i massmedia som anser detta är fel ger skulden till Schweizarna som röstade. Än konstigare är personer som kritiserar själva formatet och menar folkomröstningar i sig är problematiska.

Skuldbeläggande av folket och kritik av formatet hjälper ingen.

Det viktiga att komma ihåg här är att folkomröstningen har två möjliga utslag. Det som kritiseras är utslaget, inte folkomröstningen. Hade utslaget blivit nej hade vi inte haft denna debatt i offentligheten. Men utslaget blev inte Ja pga människorna som röstade. Som röstande människa har man inget annat val än att gå på vad som verkar mest rimligt. Från första början har det påpekats de flesta partierna samt regeringen uppmanade folk att rösta nej. Låt oss se till detta retoriskt:

Man menade alltså schweizarna skall rösta nej för ”vi säger de skall det”?

Skämtar de eller ville de ha ett ja egentligen undrar jag? För om de ville ha ett nej kanske de skulle ha lite bättre argument än sin egen förträfflighet? Om den nedlåtande attityden vi sett efter folkomröstningen är representativ för argumenten under den så är det inte konstigt att så många röstade ja till att förbjuda fler minareter. Man kan skylla på islamofobi och rädsla hur mycket man vill men att anklaga folk för att vara rädda och ”fobiska” om de inte gör som man säger är heller inte särskilt bra argument.

I förra inlägget skrev jag  tanken med Liberaldemokrati

Ur det perspektivet är problemet med folkomröstningen i Schweiz att om medborgarna gjorde ett dåligt val (ur objektiv synvinkel) är det personerna som skulle ge dem grund för att göra ett bra val som inte skött sin uppgift. Varför hade Ja-sidan så absurt usel argumentation? Varför har man sådan nedlåtande attityd? Jag får mer och mer intrycket av att man tog för givet från början det bara kunde bli ett resultat och att bara dumma personer skulle rösta Ja. Jag undrar om inte Nej-sidans odemokratiska retorik är en bidragande orsak till resultatet.

Demokratiskt förtroendeunderskott är en viktigare fråga än tornbyggen och ju mer jag läser kommentarerna ju mer inser jag denna folkomröstning nog handlar om något mer än muslimska bönetorn. Den handlar om hur personer vars motiv är moraliska tycker de har så rätt att de inte ens behöver ha något argument för egna ståndpunkten, och detta ändras inte ens när de redan förlorat. De är fortfarande vinnare i egna ögon. Det var schweiziska folket som gjorde fel. Det är fel på folkomröstningar i sig.

Folkets val baserade sig dock på argumenten som gavs, om man ville ha ett annat resultat varför såg man inte till att komma med bättre argument?

Att fortsätta klaga på rädsla och islamofobi visar ju bara varför man förlorade valet från första början. Rent retoriskt kan en folkmassa inte göra fel val. Folkmassan kommer att välja på basis av argumentationen de får. Om alternativen inte är lika bra och ingen av sidorna hindras eller diskrimineras. Isåfall kommer förlorarna antingen att ha förespråkat ett sämre alternativ eller så kommer de att ha haft dåliga argument för ett bättre.


« Föregående sida

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 502 andra följare

    Arkiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 502 andra följare

%d bloggers like this: