Aktivarum

Jag skall prata sexism i Danmarks röst idag klockan 10.00

juli 24, 2014
Lämna en kommentar

Bara en snabb annonsering för dem som inte läser Genusdebatten lika regelbundet som den här bloggen. Om allt går som det skall kan ni höra mig på radio snart.

Om ni missar direktsändningen så finns alla program lyssningsbara på hemsidan. För mer information läs inlägget på Genusdebatten

PS: Snart 500 prenumeranter.

 


Publicerat i Genus, Media

Toppkommentatorer eller kommentarsfältherrar? Kristofer Ahlströms äventyr i kommentarsfälten

juli 28, 2013
18 kommentarer

Man måste fråga om något inte är upp och ner när journalister skriver OM sin feedback.

Kristofer Ahlströms DN-artikel om toppkommentatorer är bland det absolut märkligaste jag läst. En journalist som försöker bli en del av de mest produktiva bidragen i egna feedbacken.

Toppkommentatorer, eller kommentarsfältherrar som deras mindre smickrande derivat kallas, är en gräsrotsrörelse som vuxit fram jämte den avlönade tyckareliten.

Likt många andra förvånade, uppenbart okunniga människor hävdar Ahlström – utan bevis – att toppkommentatorer har skapat NORM. Som ni kanske vet är enligt journalister normer i regel något jättedåligt.

Det finns en grupp människor som har lyckats ta plats och skapat norm i debattklimatet: de som är mest aktiva i dagspressens kommentarsfält.

Själv ”Toppkommentator” har jag ingen aning vad sjutton Ahlström babblar om.

Det är dock intressant att se hur han först fantiserar fram en teori om hur han tror man blir toppkommentator och sedan – när han amatörvetenskapligt testar sin teori upptäcker den är ren skräp. Exempel:

Alla personer skriver förbi, över eller runt mig. Jag tänker att kanske måste tonen bli fränare för att höras.

Jag agerar vit, kränkt man genom att rasa mot TV4:s önskan om en kvinnlig ersättare för Per Morberg i Sveriges Mästerkock-juryn.

När det inte fungerar vänder jag på steken. Jag försöker provocera nätchauvinisterna genom att hylla sångerskan Nadia Nairs video där hon misshandlar en sexförbrytare så att blodet skvätter. 

Ahlström tänker först att man når framgång genom att ha fränare ton. Sedan att man når framgång genom att vara  vit kränkt man ”VKM”  (vad det nu är förutom sexism och rasism) Sist tänker han att man når framgång genom att provocera VKM. Hur går det för honom då?

Men jag får själv ingen respons, ingen reaktion, inga ”gilla”-klick. Jag upplever en känsla av att vara marginaliserad, till och med bland de påstått marginaliserade.

Nej det går inte alls, som med den mesta vetenskap krävs en riktig teori för att få resultat.

Men tror ni Kristofer Ahlström bryr sig om att skapa en sådan riktig teori? Givetvis inte. Istället skapar han en Ad Hoc-teori (tilläggsförklaring) som skall rädda de ursprungliga ideerna från att förkastas. Och givetvis skyller han nu på STRUKTURER.

Kanske är det för att jag själv inte är toppkommentator. Kanske har det även i den totala demokratin och åsiktsjämställdheten skett en sedimentering, där jag hamnat i botten, och toppkommentatorernas åsikter syns överst.

Den logiska fortsättningen vore att Ahlström kräver kvotering av toppkommentatorer eftersom det är så orättvist fördelning av den ”positionen”. Det enda han inte skriver ett ord om är toppkommentatorer som en följd av engagemang och kompetens.

Jag börjar tappa greppet. I desperation börjar jag avsiktligt missförstå artiklar för att ruska fram reaktioner. Jag snabbskrollar mig genom texter på vägen till kommentarsfältet. Bryr mig inte så mycket om mina egna värderingar längre utan gör allt för uppmärksamheten.

Hur gör man allt för uppmärksamheten om man inte vet vad som genererar den?

Här har vi hela problemet med Ahlströms resonemang. Han skriver att han gör allt för uppmärksamheten men i praktiken är han är fortfarande kvar i sina egna fantasier om vad han trodde producerade uppmärksamhet. Han gör inte allt, han gör mer av samma gamla.

Snart nog träder ett emotionellt och mentalt facit fram. Det är ingen smickrande bild. Mitt digitala alter ego hatar damfotboll, socialdemokrati och politisk korrekthet och anser att Julian Assange utsatts för en häxprocess.

Men trots att hans digitala alter ego hatar damfotboll, socialdemokrati, politisk korrekthet och ifrågasätter behandlingen av Julian Assange så har ju reaktionerna uteblivit fullkomligt.

Snarare verkar det vara andra som har bidragit medan Ahlström ignorerats.

Jag beslutar mig då för att avsluta experimentet. Att permanent logga ut min åsiktssprutande avatar. Men först vittjar jag mitt kommentarsfält en sista gång. Det gapar ännu tomt. Jag har aldrig känt mig ensammare.

Slutsats: När hans ideer om hur man blir hörd på internet inte fungerade så istället för att ändra metoden skyllde han på att han inte redan var toppkommentator. Helt i linje med hur 99% av diskussionerna om exempelvis kvinnors representation ser ut.

Anledningen det inte går bra är – enligt personer som ständigt upprepar ordet ”strukturer” – att det inte redan går bra.

Det måste finnas kvinnor som är astronauter och VD:ar redan för att kvinnor skall kunna bli astronauter och VD:ar. Nej jag skämtar inte! Det är faktiskt så de resonerar. Först måste kvinnor ha resultatet – Sedan kan kvinnor nå resultatet. Och det är den SERIÖSA åsikten.

Först måste en journalist vara toppkommentator, sedan kan denne BLI toppkommentator?

Till skillnad från vi andra som givetvis inte var toppkommentatorer från början. Hur lyckades då vi bli toppkommentatorer utan att tilldelas den som kvot med frukostflingorna? Gissningvis på samma sätt som de personer som har hög rang på wikipedia.

Är man intresserad av ämnet och skriver så märks det. Är man ointresserad och försöker bara provocera folk så märks det också.

Länktips:

Genusdebatten – Jämställdhetsfeministern i högform


Publicerat i Genus, Media

Skämt om flygkrash blev i PK-land större nyhet än flygkrashen i sig

juli 26, 2013
10 kommentarer

Ibland blir det pinsamt uppenbart att politisk korrekthet bara är poserande utan djup.

Denna anekdot börjar när TV-stationen Oakland KVTU News skulle rapportera om Asiana Airlines Flight 214 krashlandning på San Fransisco Int. flygplats och en skämtare hade slängt in följande namn i rapporteringen:

Eller på engelska följande kommentarer:

Something wrong? We´re too low! Holy Fuck!!! Crash, Bonk, Ouch! 

Otroligt nog märkte inte KVTU att det var skämtnamn förrän efter sändningen och då bad de om ursäkt för tilltaget men påpekade att namnen hade bekräftats av av NTSB där alltså fel begåtts.

NTSB (National Transportation Safety Board) skyllde å sin sida på en sommarpraktikant.

Så långt allt väl. TV-stationen har bett om ursäkt och fallet har blivit en fråga för komediprogram att göra narr av  men nu kommer Michael ”PK” Savage och visar hur fejk politiskt korrekthet kan vara.

Savage börjar med att anklaga San Fransisco för att vara en intolerant stad, sedan ondgör han sig över hur korkad han anser nyhetsankaret var och hur en mer tolerant stad skulle gett henne sparken.

För vi vet alla att man är tolerant när man gapar skriker och ger folk sparken?

Det är illa nog att beskriva det som tolerans att ge folk sparken för att ha gjort en liten miss i jobbet men att klaga på andras rasism mot asiater när man själv är lika god kålsupare tar priset i PK-hyckleri

This is a moron who should be fired immediately. The station should be sued by the, chinese whatever group. I´ve never heard anything as dumb and racist in my entire life.

Det här är alltså tolerans i  Savages värld. Att kalla nyhetsuppläsaren ”moron” för att hon litade på tavlan hon säkerligen oftast litar på och förespråka ”The Chinese Whatever Group” stämmer bolaget.

Hade han sagt att Asiana skulle stämma TV-stationen hade det varit normal USA-idioti.

Det är också vad som inträffade. Asiana Airlines stämmer KVTU för att ha skadat bolagets rykte. Ni vet det där rykande flygplansvraket på landningsbanan har ingen effekt men skämtnamn? Sånt är farligt??

Flight 214 glider brinnande iväg bredvid landningsbanan

Låt oss återgå till Michael Savage och hans korkade ”Chinese whatever group lawsuit” Flygplanet var sydkoreanskt, inte kinesiskt. Att tycka ”alla asiater är kineser” är inte det betydligt värre rasism?

”Mi So Dum” som sköter prioriteringarna?

Här ser vi allt som är fel med politisk korrekthet, det minst viktiga är det folk pratar om.

Ett flygplan krashade, Flera människor skadades, ett par dog, Men vad både Media och Flygbolaget lägger fokus på är att en TV-station blev utsatt för en skämtare och i brådskan råkade läsa upp ching-chong-namn.

”Wi Su Yu” bekräftar att bolagets rykte tagit skada?

Hur allvarlligt var det egentligen att namnen lästes upp av KVTU? Felet påpekades direkt och man bad om ursäkt. Om nån förtjänade skadestånd vore det väl närstående till de dödade/skadade?

Men nejdå, i PK-land är det värre att folk känner sig kränkta än att folk skadas och dör.

Man pratar därför om hur nyhetsuppläsare skall sparkas och påhittade Kinesiska lobbygrupper skall få skadestånd. Låt mig för omväxlings skull peka på något av riktig betydelse. Flygledningens slitgöra under och efter kraschen.

Vi kan höra kontrolltornet prata med planet och börja dirigera bort närliggande flygplan och helikoptrar. Det här är viktigt arbete, PK-foik som klagar på ching chong namn utför INTE ett viktigt arbete.

Politiskt korrekthet flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga saker.

Att bekämpa barnslig humor är inte viktigt arbete. Piloterna och flygbolaget har värre problem.

Länktips:

Genusdebatten – Om kampanjen ”Dont be that girl” 


Publicerat i Media

Rasbråken i den offentliga debatten – En konversation om rasism

juli 24, 2013
22 kommentarer

Den svenska offentliga debatten verkar bli värre och värre för varje dag som går.

Dagens debattämne. Rasregistrering. Och i det ämnets anda börjar jag med att föreslå alla läsare först tittar på dokumentären A Conversation about Race för annars kommer detta inlägg att bli svårt att förstå sig på.

Har ni sett klart. Bra för nu blir det åka av. Det började med att statsvetarna Maria Demker och Andreas Johansson Heinö på DN Debatt föreslog att Svensk statistik skall bortse från kollektiva identiteter.

Alternativet, som vi starkt förespråkar, är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.

Det här förslaget retar upp inte mindre än två olika grupper av människor. 

Den första och kanske mest uppenbara gruppen representeras på Fria Tider under rubriken ”Kravet: Censurera utländsk bakgrund i statistiken” Invändningen handlar om att gömma undan invandringens konsekvenser.

Utländsk bakgrund bör censureras i till exempel bidrags- och kriminalstatistik, enligt ett förslag från två högprofilerade vänsterakademiker.

Den andra negatova gruppen representeras av Filosofidoktoranden vid KTH Karim Jebari på DN Debatt. Hans invändning är att åtgärden skulle skapa en färgblind stat där rasismen blir osynlig.

”Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.”

Med andra ord, här uppstår en mycket märklig situation, en s.k, ohelig allians.

De personer som är negativa till invandring förespråkar exakt samma åtgärd som de personer som är positiva till invandring. Bägge behöver statistik över ”födda i utlandet” för att utmåla egna gruppen som offer.

”En sådan statistisk revolution skulle kunna synliggöra den diskriminering som det finns mycket anekdotisk evidens kring, men där hårda fakta så ofta saknas. ”

Kan ni se hur ovanstående text kunde ha kommit från vilken som helst av de bägge parterna? Bägge anser sig förträda offer. Ena gruppen företräder svenskar offer för invandrares brottslighet: Andra gruppen invandrare offer för rasism.

Det finns dock en trejde grupp, de som har tröttnat och vill ”Sila nyspråket”

Malin Siwe skriver i Expressen om det absurda med att börja kalla personer som annars benämns invandrare, flyktingar eller människor med utländsk bakgrund för den nyspråkliga konstruktionen ”Nyanlända svenskar”

”När politiker, tjänstemän och journalister allt oftare talar om ”nyanlända svenskar” så syftar de inte på svenskar i utlandet utan på utlänningar i Sverige. Till exempel när Sveriges radio rapporterar att ”Utbildning i brandskydd för nyanlända svenskar kan rädda liv”.

Man kan tänka sig två förklaringar till detta befängda nyspråk. Den ena är göticistiskt storhetsvansinne på steroider; att talaren anser att alla 7,1 miljarder människor på vår jord egentligen är svenskar – fast bara en minimal bråkdel förstått sin sanna natur och tagit sig hit.

Den andra förklaringen är god vilja. Genom ordvalet vill man visa att svenskhet är en öppen historia, att alla ska med.”

Den andra förklaringen är givetvis den sannolika innebörden men det stannar inte därf för då finns det ett till problem som måste adresseras. Nämligen det faktum att långtifrån alla som bor i Sverige vill vara svenskar.

Det kan finnas en tredje förklaring till bruket av ”nyanlända svenskar”, och den är inte gullig. Då handlar det om att tvångsinlemma invandrare i svenskheten: Här gives icke somalier eller syrier, alla ären I ett i Sverige.

Men människor vill inte berövas sin identitet. De flesta som migrerar i vuxen ålder behåller den självbild de format under uppväxten; svenskarna i London liksom irakierna i Södertälje

Här kollapsar givetvis alla goda avsikter nyspråkets företrädare vill se hos sig själva.

För vad varken förespråkare eller kritiker av begrepp typ ”nyanländ svensk” inte verkar ha tagit med i beräkningen är att orden ”ny” och ”svensk” faktiskt också måste ha konkret innebörd för att vara av värde.

”Visst finns det invandrare som ändrar sin syn på sig själva, och till slut byter innebörd av ”vi”. Då har de rätt att bli sedda som svenskar av andra svenskar. Oavsett hudfärg eller brytning. Men ”nyanlända svenskar” är de inte – identitetsbyten är en lång process.”

Det är givetvis enbart löjligt att hävda invandrare som ser sig själva som svenskar har ”RÄTT” att tvinga andra se dem som svenskar. Rätt att ses som svensk har endast den som motsvarar vad svensk faktiskt betyder.

Men varken kritiker eller förespråkare vill närmare definiera vad svensk betyder.

Hur kan man bråka om vem som skall ha rätt att kallas eller ses som svensk när man samtidigt bevisligen, uppenbarligen och obestridligen inte har en konkret definition av vad svensk betyder och inte betyder?

”Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.” (Jebari)

Svaret ligger givetvis i den ”disconnect” som presenterades i Craig Bodekers ”konversation om ras” på youtube. Ras anses först vara oerhört viktig för alla som inte är vita men sedan extremt extremt oviktig för vita.

Är man vit så skall ras inte finnas, är man inte vit så skall rasism vara det centrala.

Precis som debattörer av ”svenskhet” ovan inte har definierat vad svenskhet betyder. På samma sätt framgick i ”Conversation about race” att det helt saknades en konkret och tydlig definition av vad rasism betyder.

Detta är anledningen Demker och Johansson-Heinös förslag blir attackerat från två olika sidor. Tar man helt bort kategorierna blir det omöjligt att välja den kategori som passar den åsikt man vill ha.

Genusdebatten – Svenskarnas fredliga våldtäktskultur Del 1

Genusdebatten – Svenskarnas fredliga våldtäktskultur Del 2


Publicerat i Genus, Media

Julian Assange söker asyl i Ecuador – Zlatan gör konstmål – Sverige Frankrike 2-0

juni 19, 2012
13 kommentarer

Kvällens två stora nyheter har väldigt lite med varandra att göra men hamnar ändå i samma inlägg.

Foto DN, Fredrik Sandberg

Först och främst så fick vi äntligen en seger i fotbollen, Sverige vann över Frankrike med 2-0 ikväll. Zlatans Mål som förmodligen är snyggast hittills i Fotbolls EM var en högt liggande volleydrömspark.

Visserligen är Sverige redan utslagna ur EM pga 2-3 förlusten mot England men det hindrar oss inte att glädjas över Zlatans fantastiska ”konstmål” på passning från Sebastian Larsson som också sedan gjorde 2-0 målet.

Nu till någonting helt annat, kvällens stora nyhet är att Julian Assange söker politisk Asyl i Ecuador.

Assangefallet tar alltså ännu en vändning. Julian Assange befinner sig nu på Ecuadors ambassad i London där han har sökt politisk asyl. Assange hävdar sig tro han riskerar att lämnas ut till USA från Sverige.

”Hans ansökan är under behandling, sade utrikesminister Ricardo Patino på tisdagen till reportrar i huvudstaden Quito enligt Reuters.”

Assange är sedan en tid tillbaka anklagad för sexuella övergrepp mot två kvinnor. Deras målsägarbiträde är Claes Borgström vilken nu tar chansen att använda medierna för att kritisera Assanges manöver.

”Han fortsätter den linje som han har slagit in på sedan mycket lång tid tillbaka, nämligen att försöka förhala överlämnandet till Sverige, säger Borgström till DN.se.”

Att händelser till stor del utspelar sig i massmedierna har varit utmärkande för Assangefallet

Tidigare i år var det rena mediefotbollen där först Mårten Schultz menade ”Assange behöver inte vara orolig” och där Assanges advokat Per E Samuelsson svarade ”Visst har Assange fog för sin oro”

Claes Borgström hävdade ”Kvinnorna har utsatts för en skoningslös förföljelse”  Thomas Ahlstrand Vice chefsåklagare i Göteborg menade det getts ”En vrångbild av det svenska rättsväsendet”

Man måste fråga sig vilken effekt dessa manövrar i massmediedomstolen får för rättssystemet i allmänhet.

Slutrepliken gav Mårten Schultz som menade det var ”Inga nyanser i kritiken mot rättsväsendet” sedan dess har det varit relativt lugnt men nu med Ecuadorasylen så är det alltså dags igen.

”Ecuador med sitt vänsterstyre är ett av flera länder i Latinamerika som varit kritiskt till den amerikanska politiken i regionen.”

I Göteborgsposten förvånas Ove Bring, professor emeritus i folkrätt över att Assange lyckats ta sig in på ambassaden med tanke på den europeiska arrestordern (EAW) Storbritannien är skyldig att utföra.


Maria Sveland igång igen – Del 1 – Om ”Hatare” och Jämställdisternas pubkväll

april 1, 2012
23 kommentarer

Det är svårt att hitta en människa som i högre grad än Maria Sveland argumenterar utan några argument.

Sveland som påbörjade sin argumentation i DN-kultur med Magnus Lintons idé att alla som kritiserar feminism visar släktskap med högerextremister och Breivik avslutade sin argumentation i DN med samma absurda påstående. Alla som säger emot Svelands gäng tycks i hennes värld vara ”hatare”

”Sista tiden har jag varit upptagen med att tänka på hatet. Varför det är så påtagligt och starkt just nu och vilka männen som hatar feminister egentligen är.”

Jag får intrycket att mediefeminister som Maria Sveland blivit så ego de inbillat sig de har rätten att slippa negativa recensioner av sitt arbete. Å ena sidan skall de ha alla positiva effekterna av att vara kända i media (pengar, status). Å andra sidan kräver de numera att slippa kändisskapets baksida.

Jämför själva med Magnus Betners beskrivning av sina upplevelser i samband med negativa omdömen.

På vilket sätt är Maria Sveland mer utsatt än Magnus Betner för någonting överhuvudtaget? Skulle någon journalist kunna besvara den frågan? Behöver Sveland poliseskort? Blir Svelands böcker vandaliserade på biblioteken? Vad består detta påstådda ”hatande” av egentligen?

”Ordet ”hat” eller ”hatare” i dess olika former förekommer 21 gånger i Svelands artikel. Är man inte feminist, och dessutom fräck nog att säga det öppet, så ”hatar” man alltså. ”

Den främsta anledningen att Sveland kan lägga fram ett så idiotiskt resonemang tycks vara att ingen i journalistkåren bryr sig om att ställa följdfrågor. Hur menar Sveland att hon var hatad på pubkvällen? Betraktad som en person med korkade åsikter? Javisst men hatad?

Maria Sveland är först och främst varken forskare eller politiker, hon är författare – Av skönlitteratur!

Och därmed vill jag påpeka hur märkligt det är när mediapersonligheter som Katarina Wennstam och Maria Sveland skriver påhittade böcker om påhittade personer i påhittade situationer med en helt uppenbar agenda och sedan skrivs kommentarer som denna:

”-Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken”

Här måste jag påpeka att det gör sak samma om blivande föräldrar läser ”Bitterfittan” eller ”Sagan om Ringen” Bägge är skrivna utifrån påhittade premisser. Skillnaden är att Bitterfittan är skriven under ”Gömda-epoken” där författare som Lisa Marklund börjat ljuga ihop ”verkliga händelser.

Journalisten Carl Epstein om boken Heartburn: Why do you feel you need to turn everything to a story

Författarinnan Nora Ephron: Because if I tell the story I control the version

Observera det absurda i att basera någon som samhällsdebatt på dessa påhittade låtsasdokumenteringar.

Genren kallas enligt wikipedia för Roman à clef (Franska för Novel with a key) och bland de många orsaker som anges för att använda detta format är den kanske mest talande:

 The opportunity to turn the tale the way the author would like it to have gone

Detta är nämligen precis vad som händer när Sveland skall beskriva jämställdisternas pubkväll i Stockholm feat. Nätverket Allt Åt Alla.

”När jag till slut hamnade bredvid Pär Ström tog jag tillfället i akt och frågade varför han hatar feminister. 

På sin blogg återger Ström vårt samtal med egna ord:

”Jag svarade att det var en lång process, till stor del baserad på stigande irritation över de många kollektiva anklagelser som under många år haglat över gruppen män”

Både Pär Ström och Pelle Billing har påpekat detta är en beskrivning av ett samtal som aldrig ägt rum. I verkligheten så var detta svaret på Pär Ströms engagemang för könsfrågor. Här har Maria Sveland alltså lyckats inbilla sig jämställdister delar hennes och Lintons fantasi om ”hatare”

Dessutom var detta sista DN-inlägget på temat ”hatare” så jämställdisterna fick inte replikera där.

Däremot erbjöds de replikera på Newsmill. Som ni kan se är Pelle Billings rubrik en fullträff ”Sveland är rädd för att förlora tolkningsföreträdet” (och därmed kontrollen). Kom ihåg Nora Ephrons svar ovan ”If I tell the story I control the version” Huvudsyftet är helt enkelt att utöva kontroll.

”Skillnaden mellan mig och Sveland är att jag vill låta människor välja, även om de väljer “fel”.” Pelle Billing

Jag hade formulerat mig annorlunda: Skillnaden mellan mig och Sveland är att hon anser folk alls kan välja fel. I en demokrati finns inget felaktigt val. Folk väljer efter den information de objektivt har tillgänglig. Nyckelordet här är objektivt! Sveland-gänget vill begränsa informationen folk har tillgänglig.

Och journalisterna? De som inte själva tillhör Sveland-gänget verkar ju vara livrädda för Sveland-feminister.

Vår journalistkår verkar helt oförmögna att producera följdfrågor som kontrollerar om vad en feminist påstår om någonting stämmer! Skall dagstidningar föreställa reportage eller skönlitteratur modell Dan Browns DaVinci Koden? Pubkvällen Sveland skriver om har överhuvudtaget aldrig inträffat.

Det är mer som att läsa om en pubkväll som skedde i en parallell dimension Sveland besökt. Det är inte bara gällande pubkvällen som Sveland förväxlar egna fantasier med objektiva fakta. DN-kultur publicerar även följande kvacksalverier:

Hur kan man förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare?

Det kausala påståendet att mansrollen skulle vara orsaken till våld är dock påhittat nonsens av värsta sort.

Sanningen är att våldsamheter är en del av människans ursprung och mansrollen varken leder eller KAN leda till våld eftersom våldsamheter predaterar mansrollen. Dvs vi hade våld långt innan vi hade en kultur och ett av syftena med vår kultur (och ett empiriskt faktum) är att MINSKA våldet som redan fanns.

Sveland-feminister har för övrigt inga problem att fatta detta. Det är bara det att de fullkomligt skiter i det. Det vet jag med säkerhet för a) jag var på pubkvällen och b) jag berättade det för flera av dem så jag vet mycket väl hur de reagerar när de konfronteras med det mycket enkla faktumet att:

Kulturen skapade inte människan – Människan skapade kulturen – Mänskligheten fanns långt innan det fanns samhällen!

Då syftet med Sveland-feminism inte är sanning utan att utöva kontroll blir det obegripligt varför den betraktas som ett seriöst debattämne. När Vingresor beskriver hur fantastiskt det är att uppleva deras resor vet alla personer som varit på en riktig sådan att företagets skönbild inte är en korrekt återgivning.

Men när Maria Svelands eget företag via bla hennes böcker ger de omvärldsbeskrivningar som hon personligen tjänar mest på då är den kritiska granskningen plötsligt puts väck. De skönbilder och nidbilder som hon producerar slussas på fullaste allvar in i dagstidningarna.

Vissa ”intellektuella” kallar det här utsuddandet av gränser mellan påhittade berättelser och korrekt återgivna fakta för postmodernism.

Personligen skulle jag kalla det en dålig ursäkt för bedrägeri. Även Pär Ström har replikerat Sveland på Newsmill. Där är rubriken ”Sanningen om Maria Svelands pubkväll” 

”Det är bara det att Maria Sveland aldrig frågade mig varför jag hatar feminister (vilket jag alltså inte gör). Hon frågade vad som har fått mig att ge mig in i genusdebatten.”

Här ser vi åter ”Novel with a key”fenomenet där vad Sveland skriver inte är vad som inträffade utan mer hur hon helst hade önskat händelserna hade fortlöpt. Beträffande hennes överanvändning av ordet ”hatare” i olika former så tyder det mest på ett trendbrott i media, tidigare var näthatet ordet man använde.

Fortsättning följer


Björn Ranelid & Sara Li´s Mirakel – En mardröm för Tyckareliten och Jantesverige!

februari 19, 2012
16 kommentarer

Kärleken ojojojojoj! Kärleken detta under… Kärleken är det största…. Herrrrrrrrrrrrregud!

Ja, herregud vad jag skrattade igår när författaren Björn Ranelid började sin E-type tolkning. Och inte hade jag mindre roligt när Sara Li drog till med sin trallvänliga Eurodisco-refräng. Melodifestivalen 2012:s mest underhållande bidrag är ett faktum och experterna är givetvis förfärade.

Det finns nämligen en stenhård regel hos Sveriges så kallade experter. Allt som folk gillar är dåligt, om folk dessutom har kul är det ännu värre. Och melodifestivalen, det är minsann en seriös tävling, här skall inte folk komma och förstöra och rösta på bidrag som är underhållande, vi skall ha depp, mörker!

Som vanligt glömde vår så kallade ”elit” att Svenska folket hela skoltiden tränas att hålla på ”the underdog” 

Sålunda blev resultatet av alla experter som undervisat oss i hur lite Björn Ranelid & Sara Li´s bidrag har i tävlingen att göra att de fick sympatiröster i mängder. Den ”omöjliga” blev ”mirakelid” och ärligt talat hur skönt är det inte att se folk vinna som faktiskt blir förvånade och glada på riktigt?

Beträffande kvaliteten hos Ranelid som ”musiker”. Om vi antar att ”experterna” har rätt och Ranelid faktiskt är så dålig som de säger. Vad säger det inte om Sara Li`s fantastiska sångnummer och danskoreografin? Om Ranelid är dålig musiker so what? Tjejerna på scenen var i så fall suveräna!

Det är lustigt , folk är beredda att hylla Molly Zandén som sångerska men Sara Li får inte hälften så mycket respekt för Mirakel.

Är det kanske för att Molly Zandén sjunger en lugn deppig låt medan Sara Li trycker till med en upptempo-låt? Det lär knappast varit kvaliteten på sången som var orsaken. Snarare är detta musiktävlingarnas motsvarighet till Oscarsgalan som gillar drama och avskyr komedier.

Låten är skriven av Fredrik Andersson och Björn Ranelid. Här hittar ni sångtexten. Det här är inte den första gången en Eurotecholåt går till finalen. E-type vann delfinalen i Göteborg 2004 med ”Paradise” och inte ens den mest välvilliga fan kan hävda E-Types ”pratsång” var av någon musikalisk kvalitet.

Det är inte lite roande att se jantesverige och expertsverige slåss om vem som har sämsta argumenten till vad som var så fel med Björn Ranelid och Sara Li – Mirakel.

Aftonbladet om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
DN om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2 3 4 5 7 8 9
Sveriges Radio om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2
Andra tidningar skriver om Björn Ranelid & Sara Li: GP HD


Konsensuskulturen Del 1 – Sakine Madon vs Mediefeminister som dumförklarar kvinnor

januari 7, 2012
2 kommentarer

Så har då massmedia vaknat upp och publicerat en artikel som jag väntat ett bra tag på.

Sakine Madon skriver i Expressen om det obegripliga i att feminismen som förr brukade kompetensförklara kvinnor numera oftare handlar om att dumförklara kvinnor. Senast i raden att ta upp dumstruten – Natalia Kazmierska i Aftonbladet med förslaget att silikonbröst skall betalas av herrtidningar eller i hennes egna ord:

”De som borde betala är ju de som faktiskt har tjänat enorma­ pengar på mega­brösten. Plastikkirurgerna, såklart. Men också herr­tidningarna.”

Uhhh ok? Till skillnad från Victoria Silvstedt och Pamela Andersson som aldrig har tjänat en krona på sina silikonbröst? Den här gången missbedömde dock Natalia Kazmierska folks okunskap och kommentarerna på artikeln är - för att använda Pär Ströms egna ord – inte nådiga.

Sakine Madon (som ovan kan ses i en annan debatt) sågar inte bara Kazmierskas tilltag utan hela trenden att göra kvinnor till offer.

”En enskild kolumnist är inte den enda att framställa kvinnor som osmartare än vad de är. För några år sedan delade Folkpartiets kvinnoförbund ut ”kvinnoanpassade” broschyrer, med enklare formuleringar, om EU och EMU. Hur skulle arma kvinnor annars förstå sig på så komplicerade ting som ekonomi och politik?” 

Sakine Madon menar antagligen samma Liberala kvinnor vars ordförande Bonnie Bernström deltog i Den stora genuslegodebatten i Januari 2010. Bernströms ”feminism” lyckades då skapa upp-och-nervända världen där Kristdemokraterna blev det liberala alternativet medan Folkpartiet var de som förespråkade moral-lagar.

Vidare så har vi exemplet när Fredrik Reinfeldt påstod kvinnor vill bli hemmafruar för att de sett Hollywoodfruar på TV och inte förstår det inte är lika glamoröst i verkligheten. Samma sak hela tiden, när kvinnor gör nåt feminister och/eller politiker inte gillar så dumförklaras kvinnorna och valet ogiltigförklaras.

Här pratar Sakine Madon om konsensuskulturen och vilka val som skall göras för att visa rätt tilhörighet.

”Minsta lilla avvikelse provocerar, där konsensuskulturen är knivskarp. Alla feminister ska tydligen vara för sexköpslagen, alla ska vara emot kapitalet, ödsla ohälsosamt mycket energi på Pär Ström och helst följa Kajsa Ekis-Ekman i surrogatfrågan.”

Ironin i sammanhanget är att man sedan klistar etiketten ”kvinnors befrielse” på denna tvångströja av åsikter man som kvinna måste ha för att vill slippa dumförklaras – av samma ”feminister” som påstår sig ha kvinnans befrielse som målsättning – men som påfallande ofta när det gäller hellre vill smutskasta män.

Den här konsensukulturen är för övrigt snarlik de saker som Bengt Ohlsson skrev i DN om kulturvänstern. Pelle Billing å sin sida ställde frågan vem har godhetsföreträdet?. Jag tänker dock ta upp Bengt Ohlssons text om det röda i kulturens fana i ett annat blogginlägg. Här ville jag bara kort nämna kopplingen.

Sakine Madon uttrycker förvåning över att ”kvinnor kan” inom feminismen verkar ha bytts ut mot ”ursäkta egna beslut med könet”

Det är ju så med den som man faller för. Ibland visar det sig vara en helt annan än den man trodde och då är det enda rätta att ta ut skilsmässa. Den moderna feminismen kommer inte att ändras Sakine men det är trevligt att se att du inte tänker låta dig dras ner på feminismens låga konsensusnivå.

”Skulle män som knaprar anabola dumförklarats på samma sätt hade skribenten ifråga skrattats ut på fem röda.Nu är det snarare normalt – för att inte säga självklart – för feminister att framhäva kvinnans påstådda svaghet.Rena motsatsen till den feminism jag föll för.”

Detta är inte första gången Sakine Madon hamnar på kant med mediefeminismens ideologi. Hon har tidigare kritiserat Elin Grelsson i den ökända kinapuffsdebatten där Grelssons svar blev att geografiskt flytta Kurdistan till Europa. Imponerande stollerier måste man säga.

Detta är Del 1 om konsenuskulturen i media. Del 2 kommer – som ni nog redan listat ut – att handla om Bengt Ohlssons DN-artikel.


Gott Nytt År 2012 – Dags för en kursändring här på Aktivarum

december 31, 2011
77 kommentarer

Man kan säga att för mig bestod 2011 av ett ihärdigt grävande efter faktakällor online och på adlibris.

Jag tror jag aldrig samlat tidigare så många källor under ett och samma tak som jag gjorde under 2012. Och jag hade aldrig kunnat göra det så bra utan det syre som bloggen tillförs genom donationerna. Supertack till er! Många av de källor jag grävt fram på senare tid har jag inte skrivit om här ännu, detta pga bristen på aktuellt sammanhang att placera dem i.

Jag vill påpeka att Genusnytt och Pelle Billing har varit fenomenala på att plocka fram sådana sammanhang. Jag har svårt att minnas hur det var att diskutera dessa ämnen innan Pär Ström startade genusnytt.

Sedan har vi såklart fantastiska Tanja Bergkvist som med intellekt och humor oförtröttligt arbetar med att belysa genusvetenskapens och liknande politiskt korrekta pseudokunskapers värsta stollerier. Tillsammans med rockande Matte Matik är hon också den första jämställdistiska artisten.

Vidare så har vi i David Holman den första jämställdistiska ståuppkomikern. Detta medan Rutger Stjernström på Ett Städat Yttre mig veterligen är den andra jämställdistiska läkare som bloggar om dessa frågor.

Sedan så har vi bland alla modebloggerskor lyckats hitta några tjejer som bloggar om annat än bilder av sig själva. Här vill jag särskilt rekommendera  Trollan som inte bara skriver om de ämnen som intresserar mig, men som i regel har något intressant att säga om dem. Sedan har vi Ingrid Carlqvist med okuvligt engagemang för frågor som rör barn och pappor. När jag säger ”okuvlig” så menar jag bokstavligen.

Som Carina Glenning berättar i Corren är Carlqvist är en av dem som ärligt kan säga att hon blev av med jobbet pga sitt fritids-engagemang på för pappor. Carlqvist jobbade som redaktör på Villaliv AB. Chefen Fredrik Lindbladh inte bara sparkade Carlqvist som redaktör. Som Carlqvists förläggare Lars Johansson berättar ljög även Lindbladh och påstod deras annonsörer, bla företaget Ballingslöv låg bakom. Glöm aldrig hur de behandlade Ingrid.

”Detta förnekar han idag, men han vet inte att det var fler än Ingrid som lyssnade.”

Jag vill även slå ett slag för det nyaste tillskottet, Ninnitokan vars blogg har det talande namnet Kvinna och antifeminist. Ninni är också den första jämställdistiska sociologen.  Avslutningvis vill jag även påpeka det fantastiskt bra arbetet tre av tjejerna som inte utgår från egna bloggar har gjort. Ella, Maria och Katarina, nyårskramar till er!

Åter till ämnet denna bloggs framtid. Som ni kanske märkt i inläggen om Fyra nationalekonomers kritik av Pär Ström Del 1 och del 2 (och kommer att märka i kommande del 3) så har det blivit många sidospår där jag fått tillfälle att lägga material jag haft liggande ett bra tag.

Vad denna försening av publiceringar handlat om är behovet att delta i den offentliga debatten och därmed marknadsföra bloggen Aktivarum till nya läsare som kan komma med nya kommentarer osv. Jag funderar på en kursändring nu för som jag ser det har den offentliga debatten stagnerat.

Som Pelle Billing påpekat syns mansfrågor mer nu men orsaken till detta är enligt mig inte en ökad förståelse för argumenten (även om inhoppen gästbloggarna av Hannah Lemoine och Tanja Suhinina gav välbehövlig nyansering) utan det faktum att massmedia tjänar på konflikter.

Nu när det är tillräckligt många personer som är jämställdister så har massmedia inget att vinna på att hålla personer som Pär Ström och Pelle Billing utanför. Detta är såklart väldigt bra för oss beträffande möjligheten att sprida våra synpunkter men likväl är det enbart kvaliteten i materialet som sprids som avgör om någon lyssnar eller om vi blir sedda som clowner vars mest värdefulla vara är drama.

Jag ser journalister och mediemänniskor slita hårt för att placera jämställdister som pratar om mansfrågor inom gränserna för det drama som beskriver konflikten mellan feminister och antifeminister. Detta så det hela skall bli förståeligt utifrån den världsbild de redan har så de slipper göra verkliga förändringar. Typexempel på denna sorts människor är Erik Helmersons och hans text om Genuspirayor.

I Helmersons medievärld är alltså personer som motsätter sig Scum (vars handling är att döda alla män – vilket inte är menat som skämt eller som konst) lika mycket extremister som de som förespråkar pjäsen ifråga. Det är bara feminister och antifeminister som bråkar. Nothing to see here!

Samma Erik Helmerson skulle sedan debattera mansrollen på Lunds Universitet. Givetvis bjöds varken Pelle Billing eller Pär Ström att ingå i panelen. Syftet med debatten på Lunds universitet var ju seriös debatt och inte kommersiellt gångbart drama. Vänta bara tills syftet är att skapa bråk om omskärelse på SVT-debatt. Då ökar såklart efterfrågan på jämställdismen direkt, särskilt om de kan vinkla in antisemitism.

Min poäng är att det är dags att förkasta narrativet om ett drama mellan antifeminister och feminister. Men det är bara möjligt att göra om man istället för att följa den offentliga debatten agerar proaktivt och skapar sina egna sammanhang där man kan placera in den informaton som man själv har mest nytta av, inte bara den som passar bäst på vad som för tillfället blivit omskrivet i tidningarna eller haft mest genomslag hos vissa universitetslärare.

Pelle Billing utmålade på sin blogg visionen för Jämställdhet 2.0. Problemet jag ser i ett annars fenomenalt bra inlägg är att nästan alla punkter är byggda på det redan existerande feministiska narrativet. De är variationer av ”men män råkar också ut för…” och därmed är de i medias och i den breda allmänhetens ögon trots bra argument också en legitimisering av samma feministiska narrativ som media bygger sina skurkar och hjältar utifrån.

Med risk att framstå som filosofisk och göra mig till måltavla för Microsoft-skämt så ser jag det som en nödvändighet att avskaffa det feministiska narrativet som grund för mansfrågor. Därmed kan man säga att det är Jämställdhet 3.0 som jag förespråkar för framtiden.

Jämställdister måste börja producera eget material oberoende av massmedias och högskolornas redan existerande feministiska narrativ. Det måste produceras ett eget sammanhang precis som Harald Eia, komikern i Hjernevask som med insipiration från TV-deckaren Columbo vägrade ta vad han fick höra första gången som sanning.

Utöver denna än så länge mest filosofiska vinkling har jag även några praktiska ditto. Först och främst så har jag ökat antalet sidor på Aktivarum. Sidorna hittar ni högst upp till höger den första är om denna blogg (About). Den nyaste heter Youtube och samlar de videoklipp som haft viktig roll att spela här på bloggen.

Den viktigaste nya sidan är dock inte sjösatt ännu. Den kommer att heta Källor eller något liknande och samla länkar till fakta på samma sätt som Youtube samlar länkar till videos. Därmed kommer man att kunna hitta källan för en viss information utan att även tvingas hitta det blogginlägg där källan ursprungligen blev omskriven. Vidare så finns jag nu på Facebook (Erik Wedin) Twitter (Aktivarum) och det skall även finnas ett Aktivarum-konto på Youtube.

Sist av allt har jag en rekommendation till jämställdister. Om ni inte bloggar i WordPress så föreslår jag att ni börjar 2012 med att byta till wordpress (eller iaf skapa en kopia av nuvarande bloggen i WordPress). Jämställdister inom wordpress kommunicerar bra med varandra men kommunikationen utanför wordpress klart sämre så jag rekommenderar byte.

Och med detta sagt har jag bara en sak att tillägga. SKÅL!


Elin Grelsson vill tysta sig själv, Eskil Franck vill inbilla oss språk går före tanke

september 26, 2011
48 kommentarer

Ibland måste man bara fråga om journalisthögskolorna bara låtsas utbilda människor.

Uppdatering: 29/9: För er som undrar vad som skett med ”Feminism är inte samma sak som Jämställdhet – Del 2″ Jag har börjat renskriva inlägget och det är nu 9 stycken långt.

Redan nu kan jag konstatera att det sannolikt blir en Del 3. Jag är inte i närheten av slutet på Monsiur Lemours text. Och han har nu skrivit ett par till texter som jag kommer att kommentera.

Med detta sagt här är detta inläggs normala början.

Mediefeministen Elin Grelsson är inte bara feminist utan motsvarar i stort sett alla politiskt korrekta, identitetspolitiska, maktfixerade egotrippade låtsasåsikter som säljs för mängder av dollars av USA:s vita medieelit.

Den här gången skulle Elin debattera den nyaste låtsaskränkningen: Kinapuffar (ja jag menar allvar). Eftersom ämnet i sig är helt oviktigt så kommer jag åter att kommentera debatten. Särskilt den del där Elin säger:

”Det är aldrig den som tillhör normen som kan definiera vad som upplevs som kränkande och obehagligt. En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte.”

Ändå är det precis vad vita svensken Elin Grelsson själv gör, försöker förklara vad som är rasism och inte.

Om vita svenskar enligt Grelsson själv inte har rätt att förklara vad som är rasism och inte varför skulle vi överhuvudtaget då lyssna på Elin Grelsson som är vit, svensk och just försökt förklara vad som är rasism?

Svaret är rätt uppenbart. Elin Grelsson är inte medveten om att hon själv tillhör den grupp som hon förespråkade skulle tystas i frågan. Hon vill vita skall hålla klaffen om rasism men hon vill inte själv göra det.

”Men det centrala är att det inte är upp till vare sig mig, eller Sakine Madon att avgöra vad som är viktigt i det här fallet.”

Nu är Sakine Madon varken vit eller svensk så Elin Grelsson behöver uppenbarligen bestämma fler lagar.

Fast nej det kan hon ju inte för som vit svensk har hon ingen rätt att förklara vad som är rasism eller inte och då kan hon ju heller inte bestämma någon regel som gör att hon får säga emot Sakine Madon.

Vad anser då Madon? I Agenda (spola fram till 38.00) konstaterar hon detta är en helt oviktig fråga som får ett orimligt stort utrymme för många (vita?) journalister tror det är en viktig fråga.

Inte bara journalister. Även teologen Eskil Franck från Forum för levande historia debatterar ämnet.

Att höra Franck, en vit äldre man säga till Sakine Madon vad som är rätt att tycka i frågan är lite som att se på en begynnande trafikolycka i realtid. Man bara väntar på att det skall smälla och vara över.

”det är de små stegens tyranni” Franck

Efter att Franck sagt vi skall betrakta överkänsliga människor som representativa för stora grupper så får Madon ordet. Hon säger att hon inte alls håller med och tvärtom anser man måste kunna skämta om nationaliteter.

”vi hamnar på ett sluttande plan” Madon

Moderatorn flikar till Madon in frågan hur hon skulle känna om det var en schablonbild på en kurd?

Madon svarar det vore bra för historiskt är ju kurdernas problem att de förnekats. Därefter så får vi en ny olycka från Franck. Han skall ta ett exempel från ett seminarum om tolerans.

”då reste sig en ehh.. mycket färgad, ja om man nu får säga så”

Nej Franck det får man såklart inte. Det antyder ju att svarta är vita som man har målat färg på och det är sålunda rasistiskt att kalla svarta för färgade. Vissa svarta vill att det numera skall kallas afrikasvensk.

Den bekrivningen är dock heller inte bra då den sprider fördomen att alla svarta skulle komma från Afrika.

Nåväl åter till Franck, han förklarar att den färgade personen tyckte det var jobbigt när svenskar pratar om svartjobb och svarta pengar och att vad som var illegitimt var vad han stod för. Eskil Franck har dock såklart en god och fin lösning: Censur!

”vi får använda andra ord! Alltså språkets makt över tanken är gigantisk”

Detta är en ren lögn från Franck. Faktum är att tankar skapar språk och vi människor tänkte saker innan vi ens hade uppfunnit språk och våra språk har ingen som helst makt av betydelse över våra tankar.

Its the meaning stupid! Vad vi menar styr i mycket hög grad innebörden av vad vi säger.

”What a language with its gender system means is what people use it to mean. It is an evil principle to think that we can tell other people what they mean by what they say, because of some theory we have that makes it mean something in particular to us, even when they obviously mean something else.” Kelley L. Ross PhD - Against the theory of a sexist language.

Detta är precis vad Sakine Madon påpekar i Agenda. Hon anser vi måste se till kontexten, finns det ett elakt uppsåt? Sakine Madon säger alltså att språket inte styr uppsåtet.

Att Eskil Anser orden i sig är superviktiga får vi dock bara alltför tydligt se när han som svar på det olämpliga i att censurera historiska dokument som ”Tintin i Kongo” svarar:

”Det är så lätt att snacka om censurera men jag skulle vilja använda ordet revidera”

Ovan kommenterar Knappnytt kyrkan. Jag varnar för fula ord, respektlöst språk och hädelse i allmänhet.

Franck hänvisar nämligen till hur kyrkan reviderat psalmer -86, Som knappnytt visar är kyrkan kanske inte det bästa exemplet på sanningsenlighet i historiska dokument. Gick J. på vattnet nu igen? Hur översätts Jungfru?

Sammanfattningsvis konstaterar No size fits all identitetspolitik stavas idioti. Detta medan Kaffekoppen angående denna fråga tycker Fazer kan dra åt h-e vilket motiveras:

”Ju mer jag tänker på den psykos av välvilja som härjar just nu, ju mer förbannad blir jag.”

Beträffande vad Elin Grelsson säger om Symbolvärdet får vi följande kloka ord från Kaffekopp:

”Hon har fel. Symbolvärdet är näst intill försumbar för de som drabbas i förhållande till massans reaktion – kreti och pleti  känner sig mer oförrättade av att bli av med sin kära fina kineslogga än vad alla asiater känner sig upprättade av dito handling,”

Dock inte helt sant. De flesta hade nog struntat helt i om kinesloggan försvann under normala omständigheter.

Fazer är fria att ändra godisdesignen som de vill, det är alltså inte ens loggan det handlar om. Det handlar om rätten för minoriteter att diktera varenda liten detalj i svenska samhället enligt ihopljugna tolkningar.

Som Kaffekopp konstaterar är det en tragedi för Patrik Lundberg som person men knappast som representant för någon slags förmodat östasiatkollektiv. Avslutningvis så vill jag ta upp en egen fråga.

Att ta för givet östasiater i allmänhet har samma problem bara för att Patrik har det, är det mindre rasistiskt?

Eskil Franck pratade i Agenda om hur vi skall utgå från de mest känsliga personerna. Gör vi verkligen det hos vita också eller skall vi behandla vita efter en standard och icke-vita efter en helt annan?

Att ta bort symboler för kineser från godis för att vissa asiater kränks är som att bara ha manliga komiker med på parlamentet för att vissa kvinnor upplever skämtet kränkande om det riktas mot en kvinna.

Sedan är Kina ett av världens mäktigaste länder så det är inte direkt Sverige som sparkat neråt.

The story goes on and on…


Publicerat i Media
Nästa sida »

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 521 andra följare

    Arkiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 521 andra följare

%d bloggers like this: