Aktivarum

Toppkommentatorer eller kommentarsfältherrar? Kristofer Ahlströms äventyr i kommentarsfälten

juli 28, 2013
18 kommentarer

Man måste fråga om något inte är upp och ner när journalister skriver OM sin feedback.

Kristofer Ahlströms DN-artikel om toppkommentatorer är bland det absolut märkligaste jag läst. En journalist som försöker bli en del av de mest produktiva bidragen i egna feedbacken.

Toppkommentatorer, eller kommentarsfältherrar som deras mindre smickrande derivat kallas, är en gräsrotsrörelse som vuxit fram jämte den avlönade tyckareliten.

Likt många andra förvånade, uppenbart okunniga människor hävdar Ahlström – utan bevis – att toppkommentatorer har skapat NORM. Som ni kanske vet är enligt journalister normer i regel något jättedåligt.

Det finns en grupp människor som har lyckats ta plats och skapat norm i debattklimatet: de som är mest aktiva i dagspressens kommentarsfält.

Själv ”Toppkommentator” har jag ingen aning vad sjutton Ahlström babblar om.

Det är dock intressant att se hur han först fantiserar fram en teori om hur han tror man blir toppkommentator och sedan – när han amatörvetenskapligt testar sin teori upptäcker den är ren skräp. Exempel:

Alla personer skriver förbi, över eller runt mig. Jag tänker att kanske måste tonen bli fränare för att höras.

Jag agerar vit, kränkt man genom att rasa mot TV4:s önskan om en kvinnlig ersättare för Per Morberg i Sveriges Mästerkock-juryn.

När det inte fungerar vänder jag på steken. Jag försöker provocera nätchauvinisterna genom att hylla sångerskan Nadia Nairs video där hon misshandlar en sexförbrytare så att blodet skvätter. 

Ahlström tänker först att man når framgång genom att ha fränare ton. Sedan att man når framgång genom att vara  vit kränkt man ”VKM”  (vad det nu är förutom sexism och rasism) Sist tänker han att man når framgång genom att provocera VKM. Hur går det för honom då?

Men jag får själv ingen respons, ingen reaktion, inga ”gilla”-klick. Jag upplever en känsla av att vara marginaliserad, till och med bland de påstått marginaliserade.

Nej det går inte alls, som med den mesta vetenskap krävs en riktig teori för att få resultat.

Men tror ni Kristofer Ahlström bryr sig om att skapa en sådan riktig teori? Givetvis inte. Istället skapar han en Ad Hoc-teori (tilläggsförklaring) som skall rädda de ursprungliga ideerna från att förkastas. Och givetvis skyller han nu på STRUKTURER.

Kanske är det för att jag själv inte är toppkommentator. Kanske har det även i den totala demokratin och åsiktsjämställdheten skett en sedimentering, där jag hamnat i botten, och toppkommentatorernas åsikter syns överst.

Den logiska fortsättningen vore att Ahlström kräver kvotering av toppkommentatorer eftersom det är så orättvist fördelning av den ”positionen”. Det enda han inte skriver ett ord om är toppkommentatorer som en följd av engagemang och kompetens.

Jag börjar tappa greppet. I desperation börjar jag avsiktligt missförstå artiklar för att ruska fram reaktioner. Jag snabbskrollar mig genom texter på vägen till kommentarsfältet. Bryr mig inte så mycket om mina egna värderingar längre utan gör allt för uppmärksamheten.

Hur gör man allt för uppmärksamheten om man inte vet vad som genererar den?

Här har vi hela problemet med Ahlströms resonemang. Han skriver att han gör allt för uppmärksamheten men i praktiken är han är fortfarande kvar i sina egna fantasier om vad han trodde producerade uppmärksamhet. Han gör inte allt, han gör mer av samma gamla.

Snart nog träder ett emotionellt och mentalt facit fram. Det är ingen smickrande bild. Mitt digitala alter ego hatar damfotboll, socialdemokrati och politisk korrekthet och anser att Julian Assange utsatts för en häxprocess.

Men trots att hans digitala alter ego hatar damfotboll, socialdemokrati, politisk korrekthet och ifrågasätter behandlingen av Julian Assange så har ju reaktionerna uteblivit fullkomligt.

Snarare verkar det vara andra som har bidragit medan Ahlström ignorerats.

Jag beslutar mig då för att avsluta experimentet. Att permanent logga ut min åsiktssprutande avatar. Men först vittjar jag mitt kommentarsfält en sista gång. Det gapar ännu tomt. Jag har aldrig känt mig ensammare.

Slutsats: När hans ideer om hur man blir hörd på internet inte fungerade så istället för att ändra metoden skyllde han på att han inte redan var toppkommentator. Helt i linje med hur 99% av diskussionerna om exempelvis kvinnors representation ser ut.

Anledningen det inte går bra är – enligt personer som ständigt upprepar ordet ”strukturer” – att det inte redan går bra.

Det måste finnas kvinnor som är astronauter och VD:ar redan för att kvinnor skall kunna bli astronauter och VD:ar. Nej jag skämtar inte! Det är faktiskt så de resonerar. Först måste kvinnor ha resultatet – Sedan kan kvinnor nå resultatet. Och det är den SERIÖSA åsikten.

Först måste en journalist vara toppkommentator, sedan kan denne BLI toppkommentator?

Till skillnad från vi andra som givetvis inte var toppkommentatorer från början. Hur lyckades då vi bli toppkommentatorer utan att tilldelas den som kvot med frukostflingorna? Gissningvis på samma sätt som de personer som har hög rang på wikipedia.

Är man intresserad av ämnet och skriver så märks det. Är man ointresserad och försöker bara provocera folk så märks det också.

Länktips:

Genusdebatten – Jämställdhetsfeministern i högform


Publicerat i Genus, Media

Skämt om flygkrash blev i PK-land större nyhet än flygkrashen i sig

juli 26, 2013
10 kommentarer

Ibland blir det pinsamt uppenbart att politisk korrekthet bara är poserande utan djup.

Denna anekdot börjar när TV-stationen Oakland KVTU News skulle rapportera om Asiana Airlines Flight 214 krashlandning på San Fransisco Int. flygplats och en skämtare hade slängt in följande namn i rapporteringen:

Eller på engelska följande kommentarer:

Something wrong? We´re too low! Holy Fuck!!! Crash, Bonk, Ouch! 

Otroligt nog märkte inte KVTU att det var skämtnamn förrän efter sändningen och då bad de om ursäkt för tilltaget men påpekade att namnen hade bekräftats av av NTSB där alltså fel begåtts.

NTSB (National Transportation Safety Board) skyllde å sin sida på en sommarpraktikant.

Så långt allt väl. TV-stationen har bett om ursäkt och fallet har blivit en fråga för komediprogram att göra narr av  men nu kommer Michael ”PK” Savage och visar hur fejk politiskt korrekthet kan vara.

Savage börjar med att anklaga San Fransisco för att vara en intolerant stad, sedan ondgör han sig över hur korkad han anser nyhetsankaret var och hur en mer tolerant stad skulle gett henne sparken.

För vi vet alla att man är tolerant när man gapar skriker och ger folk sparken?

Det är illa nog att beskriva det som tolerans att ge folk sparken för att ha gjort en liten miss i jobbet men att klaga på andras rasism mot asiater när man själv är lika god kålsupare tar priset i PK-hyckleri

This is a moron who should be fired immediately. The station should be sued by the, chinese whatever group. I´ve never heard anything as dumb and racist in my entire life.

Det här är alltså tolerans i  Savages värld. Att kalla nyhetsuppläsaren ”moron” för att hon litade på tavlan hon säkerligen oftast litar på och förespråka ”The Chinese Whatever Group” stämmer bolaget.

Hade han sagt att Asiana skulle stämma TV-stationen hade det varit normal USA-idioti.

Det är också vad som inträffade. Asiana Airlines stämmer KVTU för att ha skadat bolagets rykte. Ni vet det där rykande flygplansvraket på landningsbanan har ingen effekt men skämtnamn? Sånt är farligt??

Flight 214 glider brinnande iväg bredvid landningsbanan

Låt oss återgå till Michael Savage och hans korkade ”Chinese whatever group lawsuit” Flygplanet var sydkoreanskt, inte kinesiskt. Att tycka ”alla asiater är kineser” är inte det betydligt värre rasism?

”Mi So Dum” som sköter prioriteringarna?

Här ser vi allt som är fel med politisk korrekthet, det minst viktiga är det folk pratar om.

Ett flygplan krashade, Flera människor skadades, ett par dog, Men vad både Media och Flygbolaget lägger fokus på är att en TV-station blev utsatt för en skämtare och i brådskan råkade läsa upp ching-chong-namn.

”Wi Su Yu” bekräftar att bolagets rykte tagit skada?

Hur allvarlligt var det egentligen att namnen lästes upp av KVTU? Felet påpekades direkt och man bad om ursäkt. Om nån förtjänade skadestånd vore det väl närstående till de dödade/skadade?

Men nejdå, i PK-land är det värre att folk känner sig kränkta än att folk skadas och dör.

Man pratar därför om hur nyhetsuppläsare skall sparkas och påhittade Kinesiska lobbygrupper skall få skadestånd. Låt mig för omväxlings skull peka på något av riktig betydelse. Flygledningens slitgöra under och efter kraschen.

Vi kan höra kontrolltornet prata med planet och börja dirigera bort närliggande flygplan och helikoptrar. Det här är viktigt arbete, PK-foik som klagar på ching chong namn utför INTE ett viktigt arbete.

Politiskt korrekthet flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga saker.

Att bekämpa barnslig humor är inte viktigt arbete. Piloterna och flygbolaget har värre problem.

Länktips:

Genusdebatten – Om kampanjen ”Dont be that girl” 


Publicerat i Media

Rasbråken i den offentliga debatten – En konversation om rasism

juli 24, 2013
21 kommentarer

Den svenska offentliga debatten verkar bli värre och värre för varje dag som går.

Dagens debattämne. Rasregistrering. Och i det ämnets anda börjar jag med att föreslå alla läsare först tittar på dokumentären A Conversation about Race för annars kommer detta inlägg att bli svårt att förstå sig på.

Har ni sett klart. Bra för nu blir det åka av. Det började med att statsvetarna Maria Demker och Andreas Johansson Heinö på DN Debatt föreslog att Svensk statistik skall bortse från kollektiva identiteter.

Alternativet, som vi starkt förespråkar, är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.

Det här förslaget retar upp inte mindre än två olika grupper av människor. 

Den första och kanske mest uppenbara gruppen representeras på Fria Tider under rubriken ”Kravet: Censurera utländsk bakgrund i statistiken” Invändningen handlar om att gömma undan invandringens konsekvenser.

Utländsk bakgrund bör censureras i till exempel bidrags- och kriminalstatistik, enligt ett förslag från två högprofilerade vänsterakademiker.

Den andra negatova gruppen representeras av Filosofidoktoranden vid KTH Karim Jebari på DN Debatt. Hans invändning är att åtgärden skulle skapa en färgblind stat där rasismen blir osynlig.

”Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.”

Med andra ord, här uppstår en mycket märklig situation, en s.k, ohelig allians.

De personer som är negativa till invandring förespråkar exakt samma åtgärd som de personer som är positiva till invandring. Bägge behöver statistik över ”födda i utlandet” för att utmåla egna gruppen som offer.

”En sådan statistisk revolution skulle kunna synliggöra den diskriminering som det finns mycket anekdotisk evidens kring, men där hårda fakta så ofta saknas. ”

Kan ni se hur ovanstående text kunde ha kommit från vilken som helst av de bägge parterna? Bägge anser sig förträda offer. Ena gruppen företräder svenskar offer för invandrares brottslighet: Andra gruppen invandrare offer för rasism.

Det finns dock en trejde grupp, de som har tröttnat och vill ”Sila nyspråket”

Malin Siwe skriver i Expressen om det absurda med att börja kalla personer som annars benämns invandrare, flyktingar eller människor med utländsk bakgrund för den nyspråkliga konstruktionen ”Nyanlända svenskar”

”När politiker, tjänstemän och journalister allt oftare talar om ”nyanlända svenskar” så syftar de inte på svenskar i utlandet utan på utlänningar i Sverige. Till exempel när Sveriges radio rapporterar att ”Utbildning i brandskydd för nyanlända svenskar kan rädda liv”.

Man kan tänka sig två förklaringar till detta befängda nyspråk. Den ena är göticistiskt storhetsvansinne på steroider; att talaren anser att alla 7,1 miljarder människor på vår jord egentligen är svenskar – fast bara en minimal bråkdel förstått sin sanna natur och tagit sig hit.

Den andra förklaringen är god vilja. Genom ordvalet vill man visa att svenskhet är en öppen historia, att alla ska med.”

Den andra förklaringen är givetvis den sannolika innebörden men det stannar inte därf för då finns det ett till problem som måste adresseras. Nämligen det faktum att långtifrån alla som bor i Sverige vill vara svenskar.

Det kan finnas en tredje förklaring till bruket av ”nyanlända svenskar”, och den är inte gullig. Då handlar det om att tvångsinlemma invandrare i svenskheten: Här gives icke somalier eller syrier, alla ären I ett i Sverige.

Men människor vill inte berövas sin identitet. De flesta som migrerar i vuxen ålder behåller den självbild de format under uppväxten; svenskarna i London liksom irakierna i Södertälje

Här kollapsar givetvis alla goda avsikter nyspråkets företrädare vill se hos sig själva.

För vad varken förespråkare eller kritiker av begrepp typ ”nyanländ svensk” inte verkar ha tagit med i beräkningen är att orden ”ny” och ”svensk” faktiskt också måste ha konkret innebörd för att vara av värde.

”Visst finns det invandrare som ändrar sin syn på sig själva, och till slut byter innebörd av ”vi”. Då har de rätt att bli sedda som svenskar av andra svenskar. Oavsett hudfärg eller brytning. Men ”nyanlända svenskar” är de inte – identitetsbyten är en lång process.”

Det är givetvis enbart löjligt att hävda invandrare som ser sig själva som svenskar har ”RÄTT” att tvinga andra se dem som svenskar. Rätt att ses som svensk har endast den som motsvarar vad svensk faktiskt betyder.

Men varken kritiker eller förespråkare vill närmare definiera vad svensk betyder.

Hur kan man bråka om vem som skall ha rätt att kallas eller ses som svensk när man samtidigt bevisligen, uppenbarligen och obestridligen inte har en konkret definition av vad svensk betyder och inte betyder?

”Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.” (Jebari)

Svaret ligger givetvis i den ”disconnect” som presenterades i Craig Bodekers ”konversation om ras” på youtube. Ras anses först vara oerhört viktig för alla som inte är vita men sedan extremt extremt oviktig för vita.

Är man vit så skall ras inte finnas, är man inte vit så skall rasism vara det centrala.

Precis som debattörer av ”svenskhet” ovan inte har definierat vad svenskhet betyder. På samma sätt framgick i ”Conversation about race” att det helt saknades en konkret och tydlig definition av vad rasism betyder.

Detta är anledningen Demker och Johansson-Heinös förslag blir attackerat från två olika sidor. Tar man helt bort kategorierna blir det omöjligt att välja den kategori som passar den åsikt man vill ha.

Genusdebatten – Svenskarnas fredliga våldtäktskultur Del 1

Genusdebatten – Svenskarnas fredliga våldtäktskultur Del 2


Publicerat i Genus, Media

Julian Assange söker asyl i Ecuador – Zlatan gör konstmål – Sverige Frankrike 2-0

juni 19, 2012
13 kommentarer

Kvällens två stora nyheter har väldigt lite med varandra att göra men hamnar ändå i samma inlägg.

Foto DN, Fredrik Sandberg

Först och främst så fick vi äntligen en seger i fotbollen, Sverige vann över Frankrike med 2-0 ikväll. Zlatans Mål som förmodligen är snyggast hittills i Fotbolls EM var en högt liggande volleydrömspark.

Visserligen är Sverige redan utslagna ur EM pga 2-3 förlusten mot England men det hindrar oss inte att glädjas över Zlatans fantastiska ”konstmål” på passning från Sebastian Larsson som också sedan gjorde 2-0 målet.

Nu till någonting helt annat, kvällens stora nyhet är att Julian Assange söker politisk Asyl i Ecuador.

Assangefallet tar alltså ännu en vändning. Julian Assange befinner sig nu på Ecuadors ambassad i London där han har sökt politisk asyl. Assange hävdar sig tro han riskerar att lämnas ut till USA från Sverige.

”Hans ansökan är under behandling, sade utrikesminister Ricardo Patino på tisdagen till reportrar i huvudstaden Quito enligt Reuters.”

Assange är sedan en tid tillbaka anklagad för sexuella övergrepp mot två kvinnor. Deras målsägarbiträde är Claes Borgström vilken nu tar chansen att använda medierna för att kritisera Assanges manöver.

”Han fortsätter den linje som han har slagit in på sedan mycket lång tid tillbaka, nämligen att försöka förhala överlämnandet till Sverige, säger Borgström till DN.se.”

Att händelser till stor del utspelar sig i massmedierna har varit utmärkande för Assangefallet

Tidigare i år var det rena mediefotbollen där först Mårten Schultz menade ”Assange behöver inte vara orolig” och där Assanges advokat Per E Samuelsson svarade ”Visst har Assange fog för sin oro”

Claes Borgström hävdade ”Kvinnorna har utsatts för en skoningslös förföljelse”  Thomas Ahlstrand Vice chefsåklagare i Göteborg menade det getts ”En vrångbild av det svenska rättsväsendet”

Man måste fråga sig vilken effekt dessa manövrar i massmediedomstolen får för rättssystemet i allmänhet.

Slutrepliken gav Mårten Schultz som menade det var ”Inga nyanser i kritiken mot rättsväsendet” sedan dess har det varit relativt lugnt men nu med Ecuadorasylen så är det alltså dags igen.

”Ecuador med sitt vänsterstyre är ett av flera länder i Latinamerika som varit kritiskt till den amerikanska politiken i regionen.”

I Göteborgsposten förvånas Ove Bring, professor emeritus i folkrätt över att Assange lyckats ta sig in på ambassaden med tanke på den europeiska arrestordern (EAW) Storbritannien är skyldig att utföra.


Maria Sveland igång igen – Del 1 – Om ”Hatare” och Jämställdisternas pubkväll

april 1, 2012
23 kommentarer

Det är svårt att hitta en människa som i högre grad än Maria Sveland argumenterar utan några argument.

Sveland som påbörjade sin argumentation i DN-kultur med Magnus Lintons idé att alla som kritiserar feminism visar släktskap med högerextremister och Breivik avslutade sin argumentation i DN med samma absurda påstående. Alla som säger emot Svelands gäng tycks i hennes värld vara ”hatare”

”Sista tiden har jag varit upptagen med att tänka på hatet. Varför det är så påtagligt och starkt just nu och vilka männen som hatar feminister egentligen är.”

Jag får intrycket att mediefeminister som Maria Sveland blivit så ego de inbillat sig de har rätten att slippa negativa recensioner av sitt arbete. Å ena sidan skall de ha alla positiva effekterna av att vara kända i media (pengar, status). Å andra sidan kräver de numera att slippa kändisskapets baksida.

Jämför själva med Magnus Betners beskrivning av sina upplevelser i samband med negativa omdömen.

På vilket sätt är Maria Sveland mer utsatt än Magnus Betner för någonting överhuvudtaget? Skulle någon journalist kunna besvara den frågan? Behöver Sveland poliseskort? Blir Svelands böcker vandaliserade på biblioteken? Vad består detta påstådda ”hatande” av egentligen?

”Ordet ”hat” eller ”hatare” i dess olika former förekommer 21 gånger i Svelands artikel. Är man inte feminist, och dessutom fräck nog att säga det öppet, så ”hatar” man alltså. ”

Den främsta anledningen att Sveland kan lägga fram ett så idiotiskt resonemang tycks vara att ingen i journalistkåren bryr sig om att ställa följdfrågor. Hur menar Sveland att hon var hatad på pubkvällen? Betraktad som en person med korkade åsikter? Javisst men hatad?

Maria Sveland är först och främst varken forskare eller politiker, hon är författare – Av skönlitteratur!

Och därmed vill jag påpeka hur märkligt det är när mediapersonligheter som Katarina Wennstam och Maria Sveland skriver påhittade böcker om påhittade personer i påhittade situationer med en helt uppenbar agenda och sedan skrivs kommentarer som denna:

”-Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken”

Här måste jag påpeka att det gör sak samma om blivande föräldrar läser ”Bitterfittan” eller ”Sagan om Ringen” Bägge är skrivna utifrån påhittade premisser. Skillnaden är att Bitterfittan är skriven under ”Gömda-epoken” där författare som Lisa Marklund börjat ljuga ihop ”verkliga händelser.

Journalisten Carl Epstein om boken Heartburn: Why do you feel you need to turn everything to a story

Författarinnan Nora Ephron: Because if I tell the story I control the version

Observera det absurda i att basera någon som samhällsdebatt på dessa påhittade låtsasdokumenteringar.

Genren kallas enligt wikipedia för Roman à clef (Franska för Novel with a key) och bland de många orsaker som anges för att använda detta format är den kanske mest talande:

 The opportunity to turn the tale the way the author would like it to have gone

Detta är nämligen precis vad som händer när Sveland skall beskriva jämställdisternas pubkväll i Stockholm feat. Nätverket Allt Åt Alla.

”När jag till slut hamnade bredvid Pär Ström tog jag tillfället i akt och frågade varför han hatar feminister. 

På sin blogg återger Ström vårt samtal med egna ord:

”Jag svarade att det var en lång process, till stor del baserad på stigande irritation över de många kollektiva anklagelser som under många år haglat över gruppen män”

Både Pär Ström och Pelle Billing har påpekat detta är en beskrivning av ett samtal som aldrig ägt rum. I verkligheten så var detta svaret på Pär Ströms engagemang för könsfrågor. Här har Maria Sveland alltså lyckats inbilla sig jämställdister delar hennes och Lintons fantasi om ”hatare”

Dessutom var detta sista DN-inlägget på temat ”hatare” så jämställdisterna fick inte replikera där.

Däremot erbjöds de replikera på Newsmill. Som ni kan se är Pelle Billings rubrik en fullträff ”Sveland är rädd för att förlora tolkningsföreträdet” (och därmed kontrollen). Kom ihåg Nora Ephrons svar ovan ”If I tell the story I control the version” Huvudsyftet är helt enkelt att utöva kontroll.

”Skillnaden mellan mig och Sveland är att jag vill låta människor välja, även om de väljer “fel”.” Pelle Billing

Jag hade formulerat mig annorlunda: Skillnaden mellan mig och Sveland är att hon anser folk alls kan välja fel. I en demokrati finns inget felaktigt val. Folk väljer efter den information de objektivt har tillgänglig. Nyckelordet här är objektivt! Sveland-gänget vill begränsa informationen folk har tillgänglig.

Och journalisterna? De som inte själva tillhör Sveland-gänget verkar ju vara livrädda för Sveland-feminister.

Vår journalistkår verkar helt oförmögna att producera följdfrågor som kontrollerar om vad en feminist påstår om någonting stämmer! Skall dagstidningar föreställa reportage eller skönlitteratur modell Dan Browns DaVinci Koden? Pubkvällen Sveland skriver om har överhuvudtaget aldrig inträffat.

Det är mer som att läsa om en pubkväll som skedde i en parallell dimension Sveland besökt. Det är inte bara gällande pubkvällen som Sveland förväxlar egna fantasier med objektiva fakta. DN-kultur publicerar även följande kvacksalverier:

Hur kan man förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare?

Det kausala påståendet att mansrollen skulle vara orsaken till våld är dock påhittat nonsens av värsta sort.

Sanningen är att våldsamheter är en del av människans ursprung och mansrollen varken leder eller KAN leda till våld eftersom våldsamheter predaterar mansrollen. Dvs vi hade våld långt innan vi hade en kultur och ett av syftena med vår kultur (och ett empiriskt faktum) är att MINSKA våldet som redan fanns.

Sveland-feminister har för övrigt inga problem att fatta detta. Det är bara det att de fullkomligt skiter i det. Det vet jag med säkerhet för a) jag var på pubkvällen och b) jag berättade det för flera av dem så jag vet mycket väl hur de reagerar när de konfronteras med det mycket enkla faktumet att:

Kulturen skapade inte människan – Människan skapade kulturen – Mänskligheten fanns långt innan det fanns samhällen!

Då syftet med Sveland-feminism inte är sanning utan att utöva kontroll blir det obegripligt varför den betraktas som ett seriöst debattämne. När Vingresor beskriver hur fantastiskt det är att uppleva deras resor vet alla personer som varit på en riktig sådan att företagets skönbild inte är en korrekt återgivning.

Men när Maria Svelands eget företag via bla hennes böcker ger de omvärldsbeskrivningar som hon personligen tjänar mest på då är den kritiska granskningen plötsligt puts väck. De skönbilder och nidbilder som hon producerar slussas på fullaste allvar in i dagstidningarna.

Vissa ”intellektuella” kallar det här utsuddandet av gränser mellan påhittade berättelser och korrekt återgivna fakta för postmodernism.

Personligen skulle jag kalla det en dålig ursäkt för bedrägeri. Även Pär Ström har replikerat Sveland på Newsmill. Där är rubriken ”Sanningen om Maria Svelands pubkväll” 

”Det är bara det att Maria Sveland aldrig frågade mig varför jag hatar feminister (vilket jag alltså inte gör). Hon frågade vad som har fått mig att ge mig in i genusdebatten.”

Här ser vi åter ”Novel with a key”fenomenet där vad Sveland skriver inte är vad som inträffade utan mer hur hon helst hade önskat händelserna hade fortlöpt. Beträffande hennes överanvändning av ordet ”hatare” i olika former så tyder det mest på ett trendbrott i media, tidigare var näthatet ordet man använde.

Fortsättning följer


Björn Ranelid & Sara Li´s Mirakel – En mardröm för Tyckareliten och Jantesverige!

februari 19, 2012
16 kommentarer

Kärleken ojojojojoj! Kärleken detta under… Kärleken är det största…. Herrrrrrrrrrrrregud!

Ja, herregud vad jag skrattade igår när författaren Björn Ranelid började sin E-type tolkning. Och inte hade jag mindre roligt när Sara Li drog till med sin trallvänliga Eurodisco-refräng. Melodifestivalen 2012:s mest underhållande bidrag är ett faktum och experterna är givetvis förfärade.

Det finns nämligen en stenhård regel hos Sveriges så kallade experter. Allt som folk gillar är dåligt, om folk dessutom har kul är det ännu värre. Och melodifestivalen, det är minsann en seriös tävling, här skall inte folk komma och förstöra och rösta på bidrag som är underhållande, vi skall ha depp, mörker!

Som vanligt glömde vår så kallade ”elit” att Svenska folket hela skoltiden tränas att hålla på ”the underdog” 

Sålunda blev resultatet av alla experter som undervisat oss i hur lite Björn Ranelid & Sara Li´s bidrag har i tävlingen att göra att de fick sympatiröster i mängder. Den ”omöjliga” blev ”mirakelid” och ärligt talat hur skönt är det inte att se folk vinna som faktiskt blir förvånade och glada på riktigt?

Beträffande kvaliteten hos Ranelid som ”musiker”. Om vi antar att ”experterna” har rätt och Ranelid faktiskt är så dålig som de säger. Vad säger det inte om Sara Li`s fantastiska sångnummer och danskoreografin? Om Ranelid är dålig musiker so what? Tjejerna på scenen var i så fall suveräna!

Det är lustigt , folk är beredda att hylla Molly Zandén som sångerska men Sara Li får inte hälften så mycket respekt för Mirakel.

Är det kanske för att Molly Zandén sjunger en lugn deppig låt medan Sara Li trycker till med en upptempo-låt? Det lär knappast varit kvaliteten på sången som var orsaken. Snarare är detta musiktävlingarnas motsvarighet till Oscarsgalan som gillar drama och avskyr komedier.

Låten är skriven av Fredrik Andersson och Björn Ranelid. Här hittar ni sångtexten. Det här är inte den första gången en Eurotecholåt går till finalen. E-type vann delfinalen i Göteborg 2004 med ”Paradise” och inte ens den mest välvilliga fan kan hävda E-Types ”pratsång” var av någon musikalisk kvalitet.

Det är inte lite roande att se jantesverige och expertsverige slåss om vem som har sämsta argumenten till vad som var så fel med Björn Ranelid och Sara Li – Mirakel.

Aftonbladet om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
DN om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2 3 4 5 7 8 9
Sveriges Radio om Björn Ranelid & Sara Li: 1 2
Andra tidningar skriver om Björn Ranelid & Sara Li: GP HD


Konsensuskulturen Del 1 – Sakine Madon vs Mediefeminister som dumförklarar kvinnor

januari 7, 2012
2 kommentarer

Så har då massmedia vaknat upp och publicerat en artikel som jag väntat ett bra tag på.

Sakine Madon skriver i Expressen om det obegripliga i att feminismen som förr brukade kompetensförklara kvinnor numera oftare handlar om att dumförklara kvinnor. Senast i raden att ta upp dumstruten – Natalia Kazmierska i Aftonbladet med förslaget att silikonbröst skall betalas av herrtidningar eller i hennes egna ord:

”De som borde betala är ju de som faktiskt har tjänat enorma­ pengar på mega­brösten. Plastikkirurgerna, såklart. Men också herr­tidningarna.”

Uhhh ok? Till skillnad från Victoria Silvstedt och Pamela Andersson som aldrig har tjänat en krona på sina silikonbröst? Den här gången missbedömde dock Natalia Kazmierska folks okunskap och kommentarerna på artikeln är - för att använda Pär Ströms egna ord – inte nådiga.

Sakine Madon (som ovan kan ses i en annan debatt) sågar inte bara Kazmierskas tilltag utan hela trenden att göra kvinnor till offer.

”En enskild kolumnist är inte den enda att framställa kvinnor som osmartare än vad de är. För några år sedan delade Folkpartiets kvinnoförbund ut ”kvinnoanpassade” broschyrer, med enklare formuleringar, om EU och EMU. Hur skulle arma kvinnor annars förstå sig på så komplicerade ting som ekonomi och politik?” 

Sakine Madon menar antagligen samma Liberala kvinnor vars ordförande Bonnie Bernström deltog i Den stora genuslegodebatten i Januari 2010. Bernströms ”feminism” lyckades då skapa upp-och-nervända världen där Kristdemokraterna blev det liberala alternativet medan Folkpartiet var de som förespråkade moral-lagar.

Vidare så har vi exemplet när Fredrik Reinfeldt påstod kvinnor vill bli hemmafruar för att de sett Hollywoodfruar på TV och inte förstår det inte är lika glamoröst i verkligheten. Samma sak hela tiden, när kvinnor gör nåt feminister och/eller politiker inte gillar så dumförklaras kvinnorna och valet ogiltigförklaras.

Här pratar Sakine Madon om konsensuskulturen och vilka val som skall göras för att visa rätt tilhörighet.

”Minsta lilla avvikelse provocerar, där konsensuskulturen är knivskarp. Alla feminister ska tydligen vara för sexköpslagen, alla ska vara emot kapitalet, ödsla ohälsosamt mycket energi på Pär Ström och helst följa Kajsa Ekis-Ekman i surrogatfrågan.”

Ironin i sammanhanget är att man sedan klistar etiketten ”kvinnors befrielse” på denna tvångströja av åsikter man som kvinna måste ha för att vill slippa dumförklaras – av samma ”feminister” som påstår sig ha kvinnans befrielse som målsättning – men som påfallande ofta när det gäller hellre vill smutskasta män.

Den här konsensukulturen är för övrigt snarlik de saker som Bengt Ohlsson skrev i DN om kulturvänstern. Pelle Billing å sin sida ställde frågan vem har godhetsföreträdet?. Jag tänker dock ta upp Bengt Ohlssons text om det röda i kulturens fana i ett annat blogginlägg. Här ville jag bara kort nämna kopplingen.

Sakine Madon uttrycker förvåning över att ”kvinnor kan” inom feminismen verkar ha bytts ut mot ”ursäkta egna beslut med könet”

Det är ju så med den som man faller för. Ibland visar det sig vara en helt annan än den man trodde och då är det enda rätta att ta ut skilsmässa. Den moderna feminismen kommer inte att ändras Sakine men det är trevligt att se att du inte tänker låta dig dras ner på feminismens låga konsensusnivå.

”Skulle män som knaprar anabola dumförklarats på samma sätt hade skribenten ifråga skrattats ut på fem röda.Nu är det snarare normalt – för att inte säga självklart – för feminister att framhäva kvinnans påstådda svaghet.Rena motsatsen till den feminism jag föll för.”

Detta är inte första gången Sakine Madon hamnar på kant med mediefeminismens ideologi. Hon har tidigare kritiserat Elin Grelsson i den ökända kinapuffsdebatten där Grelssons svar blev att geografiskt flytta Kurdistan till Europa. Imponerande stollerier måste man säga.

Detta är Del 1 om konsenuskulturen i media. Del 2 kommer – som ni nog redan listat ut – att handla om Bengt Ohlssons DN-artikel.


Gott Nytt År 2012 – Dags för en kursändring här på Aktivarum

december 31, 2011
77 kommentarer

Man kan säga att för mig bestod 2011 av ett ihärdigt grävande efter faktakällor online och på adlibris.

Jag tror jag aldrig samlat tidigare så många källor under ett och samma tak som jag gjorde under 2012. Och jag hade aldrig kunnat göra det så bra utan det syre som bloggen tillförs genom donationerna. Supertack till er! Många av de källor jag grävt fram på senare tid har jag inte skrivit om här ännu, detta pga bristen på aktuellt sammanhang att placera dem i.

Jag vill påpeka att Genusnytt och Pelle Billing har varit fenomenala på att plocka fram sådana sammanhang. Jag har svårt att minnas hur det var att diskutera dessa ämnen innan Pär Ström startade genusnytt.

Sedan har vi såklart fantastiska Tanja Bergkvist som med intellekt och humor oförtröttligt arbetar med att belysa genusvetenskapens och liknande politiskt korrekta pseudokunskapers värsta stollerier. Tillsammans med rockande Matte Matik är hon också den första jämställdistiska artisten.

Vidare så har vi i David Holman den första jämställdistiska ståuppkomikern. Detta medan Rutger Stjernström på Ett Städat Yttre mig veterligen är den andra jämställdistiska läkare som bloggar om dessa frågor.

Sedan så har vi bland alla modebloggerskor lyckats hitta några tjejer som bloggar om annat än bilder av sig själva. Här vill jag särskilt rekommendera  Trollan som inte bara skriver om de ämnen som intresserar mig, men som i regel har något intressant att säga om dem. Sedan har vi Ingrid Carlqvist med okuvligt engagemang för frågor som rör barn och pappor. När jag säger ”okuvlig” så menar jag bokstavligen.

Som Carina Glenning berättar i Corren är Carlqvist är en av dem som ärligt kan säga att hon blev av med jobbet pga sitt fritids-engagemang på för pappor. Carlqvist jobbade som redaktör på Villaliv AB. Chefen Fredrik Lindbladh inte bara sparkade Carlqvist som redaktör. Som Carlqvists förläggare Lars Johansson berättar ljög även Lindbladh och påstod deras annonsörer, bla företaget Ballingslöv låg bakom. Glöm aldrig hur de behandlade Ingrid.

”Detta förnekar han idag, men han vet inte att det var fler än Ingrid som lyssnade.”

Jag vill även slå ett slag för det nyaste tillskottet, Ninnitokan vars blogg har det talande namnet Kvinna och antifeminist. Ninni är också den första jämställdistiska sociologen.  Avslutningvis vill jag även påpeka det fantastiskt bra arbetet tre av tjejerna som inte utgår från egna bloggar har gjort. Ella, Maria och Katarina, nyårskramar till er!

Åter till ämnet denna bloggs framtid. Som ni kanske märkt i inläggen om Fyra nationalekonomers kritik av Pär Ström Del 1 och del 2 (och kommer att märka i kommande del 3) så har det blivit många sidospår där jag fått tillfälle att lägga material jag haft liggande ett bra tag.

Vad denna försening av publiceringar handlat om är behovet att delta i den offentliga debatten och därmed marknadsföra bloggen Aktivarum till nya läsare som kan komma med nya kommentarer osv. Jag funderar på en kursändring nu för som jag ser det har den offentliga debatten stagnerat.

Som Pelle Billing påpekat syns mansfrågor mer nu men orsaken till detta är enligt mig inte en ökad förståelse för argumenten (även om inhoppen gästbloggarna av Hannah Lemoine och Tanja Suhinina gav välbehövlig nyansering) utan det faktum att massmedia tjänar på konflikter.

Nu när det är tillräckligt många personer som är jämställdister så har massmedia inget att vinna på att hålla personer som Pär Ström och Pelle Billing utanför. Detta är såklart väldigt bra för oss beträffande möjligheten att sprida våra synpunkter men likväl är det enbart kvaliteten i materialet som sprids som avgör om någon lyssnar eller om vi blir sedda som clowner vars mest värdefulla vara är drama.

Jag ser journalister och mediemänniskor slita hårt för att placera jämställdister som pratar om mansfrågor inom gränserna för det drama som beskriver konflikten mellan feminister och antifeminister. Detta så det hela skall bli förståeligt utifrån den världsbild de redan har så de slipper göra verkliga förändringar. Typexempel på denna sorts människor är Erik Helmersons och hans text om Genuspirayor.

I Helmersons medievärld är alltså personer som motsätter sig Scum (vars handling är att döda alla män – vilket inte är menat som skämt eller som konst) lika mycket extremister som de som förespråkar pjäsen ifråga. Det är bara feminister och antifeminister som bråkar. Nothing to see here!

Samma Erik Helmerson skulle sedan debattera mansrollen på Lunds Universitet. Givetvis bjöds varken Pelle Billing eller Pär Ström att ingå i panelen. Syftet med debatten på Lunds universitet var ju seriös debatt och inte kommersiellt gångbart drama. Vänta bara tills syftet är att skapa bråk om omskärelse på SVT-debatt. Då ökar såklart efterfrågan på jämställdismen direkt, särskilt om de kan vinkla in antisemitism.

Min poäng är att det är dags att förkasta narrativet om ett drama mellan antifeminister och feminister. Men det är bara möjligt att göra om man istället för att följa den offentliga debatten agerar proaktivt och skapar sina egna sammanhang där man kan placera in den informaton som man själv har mest nytta av, inte bara den som passar bäst på vad som för tillfället blivit omskrivet i tidningarna eller haft mest genomslag hos vissa universitetslärare.

Pelle Billing utmålade på sin blogg visionen för Jämställdhet 2.0. Problemet jag ser i ett annars fenomenalt bra inlägg är att nästan alla punkter är byggda på det redan existerande feministiska narrativet. De är variationer av ”men män råkar också ut för…” och därmed är de i medias och i den breda allmänhetens ögon trots bra argument också en legitimisering av samma feministiska narrativ som media bygger sina skurkar och hjältar utifrån.

Med risk att framstå som filosofisk och göra mig till måltavla för Microsoft-skämt så ser jag det som en nödvändighet att avskaffa det feministiska narrativet som grund för mansfrågor. Därmed kan man säga att det är Jämställdhet 3.0 som jag förespråkar för framtiden.

Jämställdister måste börja producera eget material oberoende av massmedias och högskolornas redan existerande feministiska narrativ. Det måste produceras ett eget sammanhang precis som Harald Eia, komikern i Hjernevask som med insipiration från TV-deckaren Columbo vägrade ta vad han fick höra första gången som sanning.

Utöver denna än så länge mest filosofiska vinkling har jag även några praktiska ditto. Först och främst så har jag ökat antalet sidor på Aktivarum. Sidorna hittar ni högst upp till höger den första är om denna blogg (About). Den nyaste heter Youtube och samlar de videoklipp som haft viktig roll att spela här på bloggen.

Den viktigaste nya sidan är dock inte sjösatt ännu. Den kommer att heta Källor eller något liknande och samla länkar till fakta på samma sätt som Youtube samlar länkar till videos. Därmed kommer man att kunna hitta källan för en viss information utan att även tvingas hitta det blogginlägg där källan ursprungligen blev omskriven. Vidare så finns jag nu på Facebook (Erik Wedin) Twitter (Aktivarum) och det skall även finnas ett Aktivarum-konto på Youtube.

Sist av allt har jag en rekommendation till jämställdister. Om ni inte bloggar i WordPress så föreslår jag att ni börjar 2012 med att byta till wordpress (eller iaf skapa en kopia av nuvarande bloggen i WordPress). Jämställdister inom wordpress kommunicerar bra med varandra men kommunikationen utanför wordpress klart sämre så jag rekommenderar byte.

Och med detta sagt har jag bara en sak att tillägga. SKÅL!


Elin Grelsson vill tysta sig själv, Eskil Franck vill inbilla oss språk går före tanke

september 26, 2011
48 kommentarer

Ibland måste man bara fråga om journalisthögskolorna bara låtsas utbilda människor.

Uppdatering: 29/9: För er som undrar vad som skett med ”Feminism är inte samma sak som Jämställdhet – Del 2″ Jag har börjat renskriva inlägget och det är nu 9 stycken långt.

Redan nu kan jag konstatera att det sannolikt blir en Del 3. Jag är inte i närheten av slutet på Monsiur Lemours text. Och han har nu skrivit ett par till texter som jag kommer att kommentera.

Med detta sagt här är detta inläggs normala början.

Mediefeministen Elin Grelsson är inte bara feminist utan motsvarar i stort sett alla politiskt korrekta, identitetspolitiska, maktfixerade egotrippade låtsasåsikter som säljs för mängder av dollars av USA:s vita medieelit.

Den här gången skulle Elin debattera den nyaste låtsaskränkningen: Kinapuffar (ja jag menar allvar). Eftersom ämnet i sig är helt oviktigt så kommer jag åter att kommentera debatten. Särskilt den del där Elin säger:

”Det är aldrig den som tillhör normen som kan definiera vad som upplevs som kränkande och obehagligt. En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte.”

Ändå är det precis vad vita svensken Elin Grelsson själv gör, försöker förklara vad som är rasism och inte.

Om vita svenskar enligt Grelsson själv inte har rätt att förklara vad som är rasism och inte varför skulle vi överhuvudtaget då lyssna på Elin Grelsson som är vit, svensk och just försökt förklara vad som är rasism?

Svaret är rätt uppenbart. Elin Grelsson är inte medveten om att hon själv tillhör den grupp som hon förespråkade skulle tystas i frågan. Hon vill vita skall hålla klaffen om rasism men hon vill inte själv göra det.

”Men det centrala är att det inte är upp till vare sig mig, eller Sakine Madon att avgöra vad som är viktigt i det här fallet.”

Nu är Sakine Madon varken vit eller svensk så Elin Grelsson behöver uppenbarligen bestämma fler lagar.

Fast nej det kan hon ju inte för som vit svensk har hon ingen rätt att förklara vad som är rasism eller inte och då kan hon ju heller inte bestämma någon regel som gör att hon får säga emot Sakine Madon.

Vad anser då Madon? I Agenda (spola fram till 38.00) konstaterar hon detta är en helt oviktig fråga som får ett orimligt stort utrymme för många (vita?) journalister tror det är en viktig fråga.

Inte bara journalister. Även teologen Eskil Franck från Forum för levande historia debatterar ämnet.

Att höra Franck, en vit äldre man säga till Sakine Madon vad som är rätt att tycka i frågan är lite som att se på en begynnande trafikolycka i realtid. Man bara väntar på att det skall smälla och vara över.

”det är de små stegens tyranni” Franck

Efter att Franck sagt vi skall betrakta överkänsliga människor som representativa för stora grupper så får Madon ordet. Hon säger att hon inte alls håller med och tvärtom anser man måste kunna skämta om nationaliteter.

”vi hamnar på ett sluttande plan” Madon

Moderatorn flikar till Madon in frågan hur hon skulle känna om det var en schablonbild på en kurd?

Madon svarar det vore bra för historiskt är ju kurdernas problem att de förnekats. Därefter så får vi en ny olycka från Franck. Han skall ta ett exempel från ett seminarum om tolerans.

”då reste sig en ehh.. mycket färgad, ja om man nu får säga så”

Nej Franck det får man såklart inte. Det antyder ju att svarta är vita som man har målat färg på och det är sålunda rasistiskt att kalla svarta för färgade. Vissa svarta vill att det numera skall kallas afrikasvensk.

Den bekrivningen är dock heller inte bra då den sprider fördomen att alla svarta skulle komma från Afrika.

Nåväl åter till Franck, han förklarar att den färgade personen tyckte det var jobbigt när svenskar pratar om svartjobb och svarta pengar och att vad som var illegitimt var vad han stod för. Eskil Franck har dock såklart en god och fin lösning: Censur!

”vi får använda andra ord! Alltså språkets makt över tanken är gigantisk”

Detta är en ren lögn från Franck. Faktum är att tankar skapar språk och vi människor tänkte saker innan vi ens hade uppfunnit språk och våra språk har ingen som helst makt av betydelse över våra tankar.

Its the meaning stupid! Vad vi menar styr i mycket hög grad innebörden av vad vi säger.

”What a language with its gender system means is what people use it to mean. It is an evil principle to think that we can tell other people what they mean by what they say, because of some theory we have that makes it mean something in particular to us, even when they obviously mean something else.” Kelley L. Ross PhD - Against the theory of a sexist language.

Detta är precis vad Sakine Madon påpekar i Agenda. Hon anser vi måste se till kontexten, finns det ett elakt uppsåt? Sakine Madon säger alltså att språket inte styr uppsåtet.

Att Eskil Anser orden i sig är superviktiga får vi dock bara alltför tydligt se när han som svar på det olämpliga i att censurera historiska dokument som ”Tintin i Kongo” svarar:

”Det är så lätt att snacka om censurera men jag skulle vilja använda ordet revidera”

Ovan kommenterar Knappnytt kyrkan. Jag varnar för fula ord, respektlöst språk och hädelse i allmänhet.

Franck hänvisar nämligen till hur kyrkan reviderat psalmer -86, Som knappnytt visar är kyrkan kanske inte det bästa exemplet på sanningsenlighet i historiska dokument. Gick J. på vattnet nu igen? Hur översätts Jungfru?

Sammanfattningsvis konstaterar No size fits all identitetspolitik stavas idioti. Detta medan Kaffekoppen angående denna fråga tycker Fazer kan dra åt h-e vilket motiveras:

”Ju mer jag tänker på den psykos av välvilja som härjar just nu, ju mer förbannad blir jag.”

Beträffande vad Elin Grelsson säger om Symbolvärdet får vi följande kloka ord från Kaffekopp:

”Hon har fel. Symbolvärdet är näst intill försumbar för de som drabbas i förhållande till massans reaktion – kreti och pleti  känner sig mer oförrättade av att bli av med sin kära fina kineslogga än vad alla asiater känner sig upprättade av dito handling,”

Dock inte helt sant. De flesta hade nog struntat helt i om kinesloggan försvann under normala omständigheter.

Fazer är fria att ändra godisdesignen som de vill, det är alltså inte ens loggan det handlar om. Det handlar om rätten för minoriteter att diktera varenda liten detalj i svenska samhället enligt ihopljugna tolkningar.

Som Kaffekopp konstaterar är det en tragedi för Patrik Lundberg som person men knappast som representant för någon slags förmodat östasiatkollektiv. Avslutningvis så vill jag ta upp en egen fråga.

Att ta för givet östasiater i allmänhet har samma problem bara för att Patrik har det, är det mindre rasistiskt?

Eskil Franck pratade i Agenda om hur vi skall utgå från de mest känsliga personerna. Gör vi verkligen det hos vita också eller skall vi behandla vita efter en standard och icke-vita efter en helt annan?

Att ta bort symboler för kineser från godis för att vissa asiater kränks är som att bara ha manliga komiker med på parlamentet för att vissa kvinnor upplever skämtet kränkande om det riktas mot en kvinna.

Sedan är Kina ett av världens mäktigaste länder så det är inte direkt Sverige som sparkat neråt.

The story goes on and on…


Publicerat i Media

Bristerna i Nina Åkestams mediefeministiska argumentation demonstrerade

september 23, 2011
7 kommentarer

Detta började med att jag skulle skriva ett svar angående den kritik som Nina Åkestam riktat mot Genusnytt i Resume.

Nina Åkestam är tydligen någon sorts reklamprofil. Därmed kan vi anta hennes jämförelser mellan Genusnytt och Nazismen i Bloggen på Resume är ett uttryck av hur mansfientliga åsikter inte ens behöver formuleras bra för att sälja.

”Något som gör mig riktigt rädd är dock en viss typ av människor. Människor som systematiskt hatar andra människor. Inte baserat på personliga egenskaper utan på hur de ser ut. En av Sveriges läskigaste människor i den kategorin är Pär Ström, författare till boken Mansförtryck och kvinnovälde och bloggaren bakom Genusnytt.

Ni som läste det tidigare inlägget om Corren vs Roger Klinth  känner genast igen er här. Vad saknas? Jo argument för att påståendena att Pär Ström skulle hata någon människa på basis av dennes utseende skulle stämma.

Nina Åkestam bryr sig inte om att ge argument, hon radar det ena påståendet efter det andra. 

Vad tror ni kommer sedan? Även här känner ni inom kort igen er. Guilt By Association (GBA) kommer som ett brev på posten: Förra gången SD, denna gång nazism. Detta verkar vara nån slags standardrespons.

”De flesta väljer helt enkelt att undvika Pär & Co, och det kan jag verkligen förstå. Men jag kan inte låta bli att mentalt spola tillbaka bandet till säg 1860-talets USA och byta ut ordet kvinna mot svart. Eller till 1933 i Tyskland och skriva jude istället.”

Vill hon verkligen försöka sig på den debatten? Hmmm få se nu…. Nazisterna ansåg att tyskarna hade för få höga titlar och ägde för lite företag (banker) proportionellt till antalet jämfört med Judar.

Vilken grupp är det i genusdebatten som anser en annan grupp har alldeles för mycket makt nu igen?

Nina Åkestams jämförelse är inte helt off. Bara det att hon gör misstaget att tro att kvinnor på något sätt delar judars dåvarande position i 30-talets Tyskland. I själva verket talade nazisterna precis som Åkestam om maktanalys.

”Det som skiljer mig fran dig ar var maktanalys, och det ar har jag tycker att parallellen till andra grumliga ideologier uppstar. For man man sitter i allt vasentligt pa makten i samhallet”

På 30-talet var det nazisterna som ansåg judarna i allt väsentligt satt på makten i tyska samhället. Judarna hade för många företag och banker samt för mycket pengar och detta kunde enligt nazisterna bara ha skett på orättvis väg.

Det finns sålunda klara likheter med Åkestams beskrivning av män och nazisters beskrivning av judar.

Faktamässigt bygger en stor del av Åkestams åsikter på att om och om igen upprepa samma felaktighet. Sammanblandningen av en godtyckligt utvald grupp människor och en organiserad rörelse.

”Jag liknade den retorik som fors i det har forumet med klassisk rasretorik, fast med ordet feminister istallet for judar eller svarta.”

Hon framställer sig själv som blind för skillnaden mellan att kritisera en rörelse (som Greenpeace eller Feminism) eller en godtyckligt innehållande grupp människor (som Belgare eller Män)

Vidare gör Åkestam sakfel så grova att den enda möjliga förklaringen är oärlighet eller blindhet.

”Nu är Pär Ström tack och lov väldigt långt ifrån makten i Sverige. Men han är fortfarande en representant för den mäktigaste gruppen som agiterar för att mindre mäktiga grupper måste stoppas i sin kamp for lika rättigheter”

Först så påstår Nina Åkestam att Pär Ström är långt från makten i Sverige. Därefter gör hon utan att blinka det helt absurda motsägande påståendet att Pär Ström är representant för den mäktigaste gruppen.

Det här är ingen nyhet. Det är den sedvanliga förväxlingen mellan den godtyckligt utvalda gruppen kvinnor och den organiserade rörelsen feminism som bevisligen representerar makt i mycket högre grad än Genusnytt.

Det är av naturliga skäl inte relevant hur mycket makt en godtyckligt utvald grupp människor har.

När exempelvis Sarah Palin kandiderade som Vicepresident i USA vad hände då? Jo då insåg plötsligt feministerna att en godtyckligt utvald person som råkade vara kvinna inte alls var vad de eftersträvade.

Men fortfarande är det den ideologin mediefeminister som Nina Åkestam försöker sälja i massmedia. Om en man har det bra så kräver ”Jakten på Kosmisk rättvisa” att en annan man skall maka på sig.

Vad de dock inte säger något om är hur de skulle få män att maka på sig om det var sant männen hade makten.

Ooops!

Jag insåg snabbt när jag skrev detta inlägg att Nina Åkestam bara funkar som mediefeminister i allmänhet och sålunda kommer denna del av mitt svar att kunna användas även när nästa mediefeministiska artikel publiceras.

Vad är egentligen mediefeminism? Första gången uttrycket användes här var i detta inlägg där det poängterades att det var kommersiell mediefeminism som hänvisade till Pelle Billings kommentar av ett inlägg skrivet av Elin Grelsson.

Statsfeminismen delas alltså upp i kommersiell mediefeminism och skattefinansierad radikalfeminism.

Därefter följde Amanda Schulmans mansfientliga artikel i Yourlife. Sedan fick vi även Malin Wollins manskränkande text som Aftonbladet publicerade på den internationella kvinnodagen. Highlights om män var:

”blir det ett sabla kackel bland tupparna i hönsgården”

Ett videoklipp på Youtube förtydligar skillnader mellan olika feministgrenar. Vidare så skriver Pelle Billing på Newsmill att dagens feminism är ett vänsterprojekt. Jag utvecklar hans resonemang i lathunden sist i inlägget.

Beskrivningarna här stämmer lika bra på de svenska feministgrupperingarna som på de amerikanska.

Detta med skillnaden att vad som här kallas mediefeminism är vad som i USA kallades marxistisk feminism och vad som i USA skulle kallas konservativ feminism skulle här ofta kallas antifeminism.

Att kalla marxistisk feminism för mediefeminism är helt logiskt. När Bernard Goldberg i sin bok om massmedias Bias skriver om feminismen så är det en tydlig koppling mellan politiskt korrekta vänsteråsikter och massmedia.

Lathund Feminismens grupperingar:

Radikalfeminism – Negativ syn på män, Negativ syn på kvinnor, Könsmaktsordning, Patriarkatet, Mansdominans,

Mediefeminism – Negativ syn på män, Neutral syn på kvinnor. Könsmaktsordning, Könsroller, Bryta normer

Liberal feminism – Neutral syn på män, Neutral syn på kvinnor. Individen, Uppmuntran

Konservativ Feminism – Positiv syn på män, Positiv syn på kvinnor. Olika fast lika bra, Intressen


Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media

Och så var det Kajsa Haidl som PK-debatterar ”näthatet”

augusti 10, 2011
5 kommentarer

Det mest trendiga som finns hos mediamänniskor idag tycks vara hemliga förespråkare av censur.

Detta är ingen nyhet bland mediefeminister. Såväl Natalia Kazmierska som Katarina Wennstam har suttit i censurälskarklubben och förespråkat problem löses genom att skapa värre problem. Den här gången hittar vi i Sydsvenskan en artikel från Kajsa Haidl, Malmöredaktör för Nöjesguiden, som vill lösa problemet genom att sopa det under censurmattan som om de det löste någonting.

”Kajsa Haidl menar att näthatet slår hårdare mot kvinnliga skribenter än mot manliga.”

Detta är rena dumheter, vad det handlar om är att hat mot män inte räknas som hat mot män.

Exempelvis så polisanmälde Rockbandet Takida (består av män) nyligen en musikkritiker för att han i sin recension, som sågade bandets nyaste, skiva framställde följande hotbild mot bandet.

”Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige.”

Enligt feminismens logik var detta inte hat mot män men en kvinna som får höra att hon ”borde ha k_k” däremot är det. Då hat män utsätts för inte räknas så framstår såklart kvinnor som värre drabbade.

Politisk korrekhet räknar bara negativa omdömen mot personer som tillhör rätt grupper som ”hat”

Sålunda var det enligt medielogiken inget ”hat” att i den situationen fråga vilket straff man får för mord i Sverige, det nämligen gruppen killar som utsattes för hotet. Däremot ber man om ursäkt till en annan grupp.

”Han ber även om ursäkt för de som blivit kränkta av liknelsen med Down syndrom som användes i recensionen.”

Om en kille med down syndrom kränkts så är det i sin tur inte hat mot män eller hur? För tack vare den totala intelligensbefrielsen hos personer som Kajsa Haidl är det bara kvinnor som råkar ut för hat.

”Kvinnliga skribentkollegor till mig berättar att de tappar lusten att fortsätta skriva, tycka och synas på nätet när deras texter bemöts med systematisk sexism i uttryck som ”arabhona…”

Here we go again, när blev det kränkande att kalla mexikaner för mexikaner?

En kvinna som är av arabiskt påbrå som kallas ”arabhona” är knappast utsatt för sexism eller rasism då det är en om än mindre trevlig, helt korrekt beskrivning av hennes tillhörighet. Etikettproblem alltså. Att man argumenterar för någonting som är positivt och bra gör dock inte en idiotisk motivering mindre idiotisk. Här vill jag hänvisa till Anders Mildners svar. Han gör en liknelse till skolan.

”Liknande problem som Kajsa Haidl beskriver finns ju där. Och man löser det inte genom att plocka bort skolgården…”

Enligt Mildner löser man det genom dialog om vad som är rätt och fel.

Och där är just poängen för sedan går Mildner in på att kritisera identitetspolitiska dogmer.

”Väl inne på det spåret, kan vi ju fortsätta i all oändlighet: Vad vet jag som vit medelklass om invandrares situation? Vad vet jag som fyrtioåring om en femtonårings situation? Den typen av slängar leder absolut ingenstans.”

Givetvis inte, men det har inte hindrat stora delar av etablissemanget från att ha de åsikterna.

”Det stora problemet, som kvinnohatet delar med främlingshatet, är ju att vi inte pratar tillräckligt mycket om det.”

Helt fel! Problemet är inte att brist på att prata om något, utan brist på att prata med någon.

Detta ämne har jag redan skrivit om. Respektive politisk sida pratar numera bara med sina egna kompisar och slänger ut de andra från samtalet. Detta skapar extremistiska åsikter hos bägge sidor. Problemet orsakas till stor del av att journalisterna inte uppfattar sin extrema sida som en extrem sida. De tror – som Bernard Goldberg berättar – att deras politiska åsikter är ”middle-road”

Därmed skapas också stor skillnad mellan hur de reagerar på hat mot kvinnor och hat mot män.

Den som klagar på hat mot kvinnor på internet har sålunda helt missat hatet mot män på TV. För att inte tala om hatet mot män i tidningar. Hur vore det med en genusanalys där Kajsa Haidl? Ta exempelvis debatten om Catherine Kieu. Hur många journalister och programledare hade skrattat åt att en kvinna hade fått syra i ansiktet när hon ville lämna sin man. Börja genusanalysen där tack.

Missa heller inte Misandrybloggen.

Apropå just ingenting så kan genusanalysen också förklara uttrycket

”minst 50% kvinnor” Där kan vi en början om de åtminstone vill låtsas vara objektiva.


Att fortsätta diskursen om Politisk Korrekthet efter Terroristdåd

augusti 8, 2011
3 kommentarer

Det finns två alternativ efter ett terroristdåd. Antingen skriver man mer eller så skriver man mindre.

Ed West på The Telegraph börjar sin artikel om politisk extremism och Breiviks terrordåd i Norge med att beskriva efterspelets faser ur konspirationsteoretiskt perspektiv

There are five stages of dealing with terrorism – horror, shock, denial, acceptance, and blaming the Jews.

Därefter tittar han på vad som massmedia ofta kallar ”Breiviks åsikter” men som i regel bara är någon slags tolkning av det manifest som han sammanställde inför sina brottsliga handlingar.

”Strange that people who say that Islamists misinterpret the Koran are happy to blame mainstream conservatives for this fanatic’s actions. Yet the Koran is quite ambiguous about violence; neither Phillips nor Mark Steyn have ever remotely sanctioned terrorist violence”

Mark Steyn har kommenterat det inträffade och så här lyder hans respons.

”I have been away from the Internet for the weekend, and return to find myself being fitted out for a supporting role in Friday’s evil slaughter in Norway.”

Som en av de många författare och skribenter som Breivik använde för sitt manifest så blir Steyn utpekad och anklagad för någon form av delaktighet. Han svarar på National Review

”It quotes me, as well as several friends of NR — Theodore Dalrymple, Daniel Pipes, Roger Scruton, Melanie Phillips, Daniel Hannan (plus various pieces from NR by Rod Dreher and others) — and many other people, including Churchill, Gandhi, Orwell, Jefferson, John Locke, Edmund Burke, Bernard Shaw, Mark Twain, not to mention the U.S. Declaration of Independence.*”

Gällande eventuella kopplingar mellan de författare och skribenter som Breivik citerar och dåden i sig konstaterar Steyn torrt att om vi skall börja pk-censurera utifrån Breivik blir det inte mycket kvar att läsa sedan.

”Those new “hate speech” codes the Left is already clamoring for might find it easier just to list the authors Europeans will still be allowed to read.”

Det är ingen påhittad censur som Mark Steyn pratar om argumentet finns i högsta grad.

Låt oss titta på lightvarianten av censurförespråkarna. The Atlantics Conor Friedersdorf försöker separera mellan censur och censur. Hur går då denna balansgång? Först delar man upp skyldiga och oskyldiga.

”Certain writers named by the killer, like Mill, Locke, Burke, Twain, and many others besides, are innocent of wrongdoing.”

Observera att detta egentligen är de ideologiskt tyngsta namnen som enligt logikens lagar borde ges störst ansvar. Men Conor väljer istället ut de skyldiga på basis av ämnesval.

”But other writers known for their zealous anti-jihadism — Pamela Geller, Robert Spencer, Mark Steyn, and several others — aren’t getting off so easily.”

Ni skall inte tro att detta innebär att Conor vill förbjuda folk från att prata om de ämnena.

Oh nej då, inte alls, här gäller Baby-steps. Om man kräver för mycket så reagerar folk negativt så politiskt korrekta metoden är numera att be om bara lite lite lite i taget. Och upprepa väldigt många gånger.

”Jeffrey Goldberg offers sound counsel. ”Free speech means free speech,” he says of Geller. ”But she should be aware now that violent people look to her for guidance, and she should write with that in mind.”

Yttrandefrihet är yttrandefrihet men passa dig j-igt noga för det finns farliga galningar som kan läsa vad du skriver? Hmm Conor har en poäng här. Om vi behandlar feministisk manskritik likadant….

Varje gång någon säger ”krossa patriarkatet” så kan vi ta bilder på mördade män.

Vi skickar bilderna till alla radikalfeministiska författare med texten: En patriark mindre. Det är ju så kopplingen ser ut mellan ”hatspråk” och ”våld” som Conor resonerar här:

”That doesn’t mean that she or anyone else is at fault for the killings in Norway, or that she or anyone else should stop writing about the threat posed by radical Islam. It merely means doing so more responsibly”

Vad vi pratar om är alltså att det räcker med uppskruvad retorik så bär man del av skulden för knäppa människors våldshandlingar om de på något sätt går att få att stämma med vad retoriken handlade om.

(Athenas samhällskritik bär med samma logik skulden för kravallerna i London)

Åter till Conor och hans försök att linda in politisk korrekt censur i en mjuk matta.

Han summerar snabbt de tre skribenterna Pamela Geller, Robert Spencer och Mark Steyn, beskriver den världsbild som uppstår och gör sedan följande argument – vars fel jag tänker beskriva.

”How many people can assert such things before small numbers of the disaffected take them literally? If all that were true, wouldn’t a lot of people respond violently?”

Vad Conor missar är att det ju helt beror på vad de har fått för övrig information. Alltså hur folk reagerar på de där tre exemplena hänger på om de levt i vacuum utan annan information eller inte.

Det är här som den politiska korrekthetens argument kollapsar som ett korthus.

Det är inte pga informationen dessa personer fått som de får knäppa och extrema ideer. Det är pga att detta är den enda informationen de får när de pga PK-värdegrundteori isoleras till sina egna hörn av världen. De personer som i högre grad bär skulden för monster som Anders Breivik är de personer som försöker se till att ingen pratar med dem med argumentet att personer som tycker fel skall ”frysas ut”

Detta är den dominerande åsikten på många svenska högskolor idag. Att man skall ”vinna”

Men faktum kvarstår att det är enahanda information som är det farliga. Inte ”extrem” information. Nyligen påstod PH på Genusnytts kommentarsfält att jag var högerxtremist. (suck) Ombedd att förklara sig så misslyckas han helt att presentera argument som tyder på detta. Istället menar han att ”högerextremister erkänner inte att de är högerextremister” Moget resonemang!

Med detta sagt vill jag återgå till den artikel som jag inledde detta inlägg med.

Där konstateras att mittenhögern inte är mer ansvarig för högerextremism än liberaldemokraterna kan ges ansvaret för Pol Pots massmord i Kambodja men…

”But what is true is that the internet has a dangerous ability to encourage extremism on an issue. Websites which focus exclusively on one issue – Islamic immigration into Europe, for instance – allow people to radicalise themselves to a dangerous extent.”

Här är det i ärlighetens namn sant att folk kan bli extrema av att hänga enbart på forum som Politiskt Inkorrekt, Flashback eller rentav Genusnytt men vems fel är då detta?

Det är ju medveten politik från ”seriösa” journalister att utestänga känsliga ämnen eller?

Det är ju inte så att Politiskt Inkorrekt (här om kravallerna i London) blev en stor nyhetsplats genom att de existerande nyhetsplatserna var opartiska. Media ville utestänga vissa ”ofina” ämnen.

”In his book Going to Extremes, Cass Sunstein noted that people’s peer groups could shift their political views in extreme directions, so that “social networks can operate as polarisation machines”

Journalisterna ville inte längre bara rapportera nyheter. De ville vara med och skapa nyheter. De som inte delade journalisternas vänsterradikala världsbild fick vackert skapa egna mötesplatser.

Massmedia har inte nöjt sig med att ha monopol på de ämnen som diskuteras.

De senaste åren har det blivit allt tydligare de plockar bort alla former av feedbackfunktioner. Artiklar visar inte längre blogglänkar och kommentarsfälten plockas bort när fel åsikt dryftas. På ett företag i Stockholm: Interaktiv Säkerhet AB sitter uttråkade människor och plockar bort ”känsliga kommentarer” hos Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter etc…

Allt detta leder såklart inte till att folk blir mindre extremistiskt lagda.

I takt med att varken journalisterna eller ”alternativa källor” pratar med några andra än sina kompisar så blir bägge grupperna istället allt mer extrema. Något som bla Paolo Roberto påpekade i radio en gång i tiden.

Fortsättning följer


Tre olika varianter av feminism – En sociologisk analys

augusti 4, 2011
10 kommentarer

Nedan följer en kort film som visar hur tre olika sorters feminism ser på familjebildning.

Filmskaparen sociologyferret har valt att analysera Radikalfeminism, Marxistisk feminism och Liberal feminism i förhållande till varandra i en diskussion om familjen.

Om vi först och främst skall översätta dessa ideologier till svenska förhållanden så blir radikalfeminister samma sak som statsfeminister (eller universitetsfeminister).

Detta är den dominanta delen och den som mest uppenbart sysslar med attacker på män.

Marxistiska feminister blir tack vare medias BIAS motsvarade mediefeminister. Marxisterna applicerar nämligen inte ideologin på sig själva, bara på samhället i allmänhet.

Liberala feminister å sin sida blir de ”vanliga” feministerna. De som vi inte ser för att radikalfeminister och mediefeminister är så dominanta i våra institutioner att det bara är deras budskap som sprids.

Radikalfeministen är den som hörs mest medan den liberala feministen är den som hörs minst.

När personer hänvisar till det ”patriarkala” är det radikalfeminismen som getts företräde. När man istället försöker ge resonabla skäl att omfördela resurserna så är det massmediefeminismen som bestämmer.

De liberala feministerna å sin sida accepterar att kvinnor haft det dåligt tidigare men tycker att det på sistone blivit mycket bättre. Problemet med de liberala feministerna är att de verkar sakna specifik åsikt.

Radikalfeminismen förespråkar ”barnstrejk” och står för ”apex fallacy” statusblindhet.

De pratar om hur man skall ha rätt till de finaste och bästa positionerna (nämner inte de sämsta) Därefter blir det en lång beskrivning som behandlar enbart sex och våld, sex och våld.

Mediefeminismen pratar om kvinnors ”dubbelarbete”hur kvinnor håller män friska och ser till män arbetar vilket hjälper ”burgoisen” Mediefeminismen menar kvinnor fostrar arbetare gratis.

Radikalfeminismen har en stark dragning åt iden att världen vore bättre utan män.

Mediefeminismen har en stark dragning åt iden att världen vore bättre om könen inte fanns. Liberala feminismen har inga ideer alls utan lägger all tid åt att inte vara radikal eller marxistisk.

Problemet är att den liberala feminismen fungerar som ett ekonomiskt alibi till de långt mycket starkare radikalfeministerna och mediefeministerna som annars inte hade fått lika mycket makt.

Det finns dock en variant av feminism som inte alls förekommer i filmklippet.

Nämligen den konservativa feminismen. De konservativa feministerna motsvarar i Sverige ickefeminister och antifeminister i det att de är positiva till kvinnor men inte negativa till män.

Därigenom så saknar de såväl radikalfeminismens ideer om att avskaffa män som mediefeminismens ideer om att avskaffa kön och könsroller. De saknar även liberala feministers totala brist på åsikter.

Utifrån internationellt perspektiv är lösningen att konservativa och liberala feminister går ihop.

Här hittar ni en summering av begreppet Liberal conservatism såväl som en diskussion om fördelarna och nackdelarna med att kombinera de två begreppen. (skippa dock den sista delen om moderna Europa)

Poängen som jag ville göra här är att såväl radikalfeminister som mediefeminister för sig är mycket starkare än liberala feminister medan de tillsammans dominerar hela kvinnorörelsen.


Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media

Tanja Bergkvist tar upp Genusvetenskapens förljugna världsbild – igen!

augusti 2, 2011
3 kommentarer

Åsiktsförtryckares lösning på att folk inte gillar deras ideer är att vägra diskutera med dem.

Sålunda blir Tanja Bergkvists blogg emot ”förtryck” som representeras av personer som inte vill framträda med namn överhuvudtaget. Det går dock inte att debattera mot förtryck utan förtryckare. Förtryckarna kallas dock i Corren för ”opinionsbildare” varvid personer som Tanja Bergkvist och Macijej Zaremba kallas ”annorlunda opinionsbildare” Vad är det då som är annorlunda med dem?

Enligt Corren: ”personer som påverkar samhällsdebatten utan att tillhöra politiken eller opinionsjournalistiken”

Med andra ord vore Oberoende en bättre beskrivning. I övrigt är ”opinionsjournalistik” ett intressant begrepp då det mest låter som en journalist som vill vara politiker – inte journalist. Det kan i och för sig vara rätt logiskt idag när politiker själva skriver en massa böcker där de tycker sig vara stora tänkare. Då blir det ju tänkare som Tanja Bergkvist som får överta journalistiken.

Då konstnärer idag verkar tycka sig vara forskare så kan sedan forskare börja producera konst.

Som ovan genusvetare vill ägna sig åt film och ”visa” hur ett samhälle med omvända genusroller skulle se ut. Fast utan att behöva utgå från forskningens krav på empiriskt representativ grund. Sedan när de kritiseras för detta svarar de i kommentarerna ”om vi visade kvinnliga stereotyper skulle folk säkert skratta” Hur ofta förekommande den kvinnliga stereotypen ifråga är blir dock ignorerat.

Filmen presenterar även de dummaste ”faktarutor” man kan tänka sig som exempelvis:

Hemmafruars hemarbete är värt 134,121 dollar per år.

Om hemmafruar kostade de pengarna skulle många män tacka nej. Då skulle det finnas fler kvinnor än hemarbete som behöver göras varvid lönerna skulle sjunka. Och landa på den riktiga summan.

”Studies show that even in two-career households women do 65% of the housework, men do 35%”

Vilket är fullkomligt logiskt eftersom 75% av männen i ”two-career households” tjänar mer pengar än sin fru. Antingen jobbar mannen mer timmar eller så är varje timme han jobbar värd mer för dem.

Som vanligt så kan inte de flesta kvinnor å ena sidan välja rikare män och å andra sidan ha mannen hemma.

”4 out of 5 american women say they´re dissatisified with the way they look”

Säger samma studie att 4/5 män är missnöjda med hur deras fru ser ut? Om inte så verkar problemet vara hos de amerikanska kvinnorna själv som försöker följa behov de inte har. Filmen i övrigt visar inte hur de flesta män brukar bete sig. Den visar snarare att de få män som beter sig direkt illa av många kvinnor uppfattas positivt och att genusvetare därför avundas och idoliserar idioter.

Filmen avslutas med att visa en basketspelare och en shoppare och sedan växla kön.

De ställer frågan ”whats the difference?” men svaret är så lätt att hitta om man letar att ingen som ställer den frågan kan tas på allvar. Skillnaden är att det finns hög efterfrågan på det ena, låg på det andra. Det enklaste sättet att ändra detta är att låta genusvetare personligen betala mellanskillnaden ur sin egen ficka.


Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media

Medias BIAS mot män gör grovt partnervåld till TV-underhållning

juli 19, 2011
23 kommentarer

I förra inlägget så diskuterade jag medias BIAS. Här kommer ett konkret exempel på hur media fungerar idag.

I Oktober 2010 började CBS sända ”The Talk”, deras motsvarighet till ABC:s ”The View”. Bägge programmen bygger på en diskussionspanel av kvinnor utan annan kompetens än att de är kändisar och har fött barn.

Nyligen diskuterades ett fall av grovt sexuellt partnervåld. Normalt skulle detta hanteras med ett mått av allvar men uppenbarligen gäller respekten mot personer som utsätts för sexuella övergrepp enbart offer av rätt sort.

Alltså vita personer*

Som Chapins Inferno konstaterar så uttryckte kvinnorna på ”The Talk” enbart nöje.

Som grädde på moset får vi även en publik av kvinnor som skrattar med. Jämför hur glada dessa är över ett psyko som utsatt sin partner för grova sexuella övergrepp med Wennstams skräck över att kallas hora på nätet.

Här blottläggs politisk korrekthet i all sin vidrighet. Å ena sidan så måste offergruppen göra ickeproblem till katastrofer. Å andra sidan måste saker som är allvarliga på riktigt trivialiseras om de tillhör fel grupp.

Vad var det då som mannen ifråga hade gjort henne som föranledde övergreppen?

Jo han begärde skilsmässa. Med tanke på den forskning som visar att många mördade kvinnor ville lämna sin man blir beteendet bara ännu mer smaklöst. Här visas alltså tydligt media bara bryr sig om offret är en kvinna.

Här visas också förändringen i attityd. När Lorena Bobbit utsatte sin man för övergrepp skyllde man på att han hade misshandlat henne. Men här hävdar man inte kvinnan utsatts för något brott alls av mannen.

Här beskrivs ”han gjorde henne arg” som om det vore en kriminell handling.

Observera även att Julie Chen poängterar brotten ”allegedly” skett. Här är det minsann ingen som vill döma på förhand eftersom sexuella övergrepp är så hemska att man inte skall ”våldta offret en andra gång”

Bernard Chapin konstaterar att detta är ett solklart tecken på ”female privilige” Inte nog med att kvinnan tycker hon har rätt att begå brottet. Andra kvinnor tycker de har rätten att skratta på offrets bekostnad.

Roligast blir det när Sara Gilbert på slutet påpekar de inte hade suttit och skrattat åt en lemlästad kvinna.

Julie Chen kisar med ögonen och försöker komma på ett bra svar. Hon visar sig vara för korkad och drar då till med ”its different though” No shit Julie, det är precis vad ordet sexism betyder!

Observera att med lite research blir det hela värre. Julie Chen är gift med CBS egen chef Leslie Moonves. Hon började dejta honom när han var gift. Hade det inte varit kul om exfrun hade lemlästat Mr. Moonves  som straff?

* Vit är här en metafor för kvinnor.


Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media

Hur medias BIAS påverkar bla rapporteringen av kvinnors dataspelande

juli 17, 2011
15 kommentarer

Journalistskolor brukar hävda ”hund som biter man” är mindre nyhetsvärde än ”man som biter hund” 

Ordspråket tillskrivs flera personer. Bland annat den brittiske tidningsmagnaten Alfred Harmsworth och den amerikanske New York Sun redaktören John B. Bogart. Dess andemening framgår i följande citat.

 ”When a dog bites a man, that is not news, because it happens so often. But if a man bites a dog, that is news.”

Med andra ord så är det ett annat sätt att säga det oväntade har högre nyhetsvärde än det väntade. Men därmed kollapsar också stora delar av de resonemang som ursäktats med frasen.

Det är nämligen högst väntat kvinnor står för ökningen på en redan mättad mansdominerad marknad.

Män pyttsar redan in det mesta av 400 miljarder kronor som försörjer spelbranschen. Att kvinnor står för det mesta av resterande ca 70 miljarder kronor är betydligt mer väntat än att en mättad marknad ökar.

Låt oss se de absurda konsekvenserna med ombytta roller. Företag A omsätter 500 miljoner kronor på kvinnoprodukter år 2000. Företag A säljer lika bra 2010 men säljer även manliga produkter för 10 miljoner kronor.

Kvinnor betalar 500 miljoner kronor för smink blir ingen nyhet, män betalar 10 miljoner kronor för smink däremot…

Vad detta visar är att media idag inte alls rapporterar utifrån vad som är oväntat och händer sällan. Dagens media rapporterar däremot ofta förekommande högst väntade förutsägbara händelser om och om igen.

Som de flesta bra böcker om vetenskapsteori förklarar så är upprepande av något vi redan vet inte en nyhetsmässig rapportering utan en ideologisk. Media har helt enkelt en inbyggd politisk bias idag.

Om denna bias berättar Bernard Goldberg i sina böcker. Goldberg har tidigare arbetat på CBS.

Två böcker av särskilt intresse är ”Bias: A CBS Insider Exposes How the Media Distort the News” och ”A Slobbering Love Affair: The True (And Pathetic) Story of the Torrid Romance Between Barack Obama and the Mainstream Media”

Och nej den sistnämnda boken är inte kritik av Barack Obama, den handlar om hur professionella journalister betedde sig när de rapporterade om Obama och diskuterar vad det beror på..

Goldberg konstaterar att samma media som hävdar sig bekämpa diskriminering är helt blinda för politisk diskriminering.

Samma personer som hävdar att man inte av slumpen kan anställa 90% vita män har inget problem med att man av slumpen kan anställa enbart personer tillhörande samma ideologi med samma åsikter om det mesta.

Det är inte bara i USA man har konstaterat reportrar i högre grad än befolkningen har en viss åsikt. Även svenska studier konstaterar befolkningen inte alls representeras politiskt i journalistkåren.

Jesper Strömbäck presenterar på Second Opinion fakta som odiskutabelt tyder på politisk bias. 

”Enligt en mer aktuell journalistundersökning som jag genomförde tillsammans med Lars Nord och Adam Shehata under oktober-december 2009 fördelade sig journalisternas partisympatier – och allmänhetens, enligt Synovate – enligt följande:”

Partisympatier hos den svenska allmänheten och svenska journalister (%)
               Allmänheten Svenska journalister
(V)           4,8            13,5
(S)           34,6           22,5
(Mp)         7,8             27,3
(C)           5,0             6,4
(Fp)          7,8            12,0
(Kd)         4,7            1,3
(M)         29,0            9,7
(Sd)        3,9              0,2
Övriga      2,4            7,1

Kom ihåg att vi pratar om samma journalister som själva gärna pratar om diskriminering så fort det finns exempelvis färre kvinnor på en arbetsplats än det demografiskt finns i befolkningen.

I den mån detta demografiska resonemang stämmer så skulle det med samma logik vara bevisat att medier och journalist-utbildningar systematiskt diskriminerar personer med vissa politiska åsikter.

Inte nog med det, äldre studier visar dessutom ett tydligt flockbeteende.

Studien ”Journalist 2000″ visar hur en majoritet av journalisterna har sina sympatier i vänsterpartiet. Idag när medias guldkalv är att skriva om Global Warming så har en förutsägbar förflyttning skett till miljöpartiet.

1999 så stöttade 10% av de svenska journalisterna miljöpartiet. 2009 så var det hela 27% av journalistkåren som gjorde det. Samtidigt gick vänsterpartiet ner från 31% till – hör och häpna – 13,5%

Man misstänker nästan de allihop fick ett PM som sade ”för radikaler är det nu global warming som gäller”

Hur förklarar då Goldberg denna snedfördelning? Är det en konspiration? Ingalunda, vad det handlar om är att mediafolk inte betraktar sina åsikter på det politiska spektrum där resten av befolkningen befinner sig.

”They see themselves as mainstream, reasonable, civilised, sensible, that´s the heart of media bias.” 8:10 i filmklippet

En vänsterpartist betraktar normalt sig själv som vänsterradikal. En vänsterjournalist i MSM *däremot verkar betrakta sina vänsterradikala åsikter som den normala åsikten ”the middle of the road”

En person med den – för befolkningen – normala åsikten blir med samma ögon en högerextremist.

En person med en åsikt som står till höger om befolkningen blir med samma logik rena galningen. Här kan vi titta på hur Malin Krutmeijer i HD kultur beskrev skådespelare Ulf Brunnberg (Vanheden i Jönssonligan) som…

”brakpopulist av reaktionär modell”

”Den som till äventyrs tycker att detta andas galenskap, rekommenderas att meditera över att Ulf Brunnberg har suttit i kommunfullmäktige för det lokala Lidingöpartiet.”

Vad var det då för hemska brott som Brunnsberg gjorde sig skyldig till i Sommarprat?

Månne han ha kritiserat den heliga kassakon Global Warming? Ka-tching!

”Brunnberg hånar helt oargumenterat allt möjligt som retar honom. Klimathotet, det är bara en löjlig trend som en massa yrkesdemonstranter rider på.”

Var han möjligen emot statligt överförmynderi av befolkningen? Ka-tching igen!

”Och polisens fartkontroller sedan! Trakassera hederliga medborgare på det viset! Att det tillråga på allt har införts promillegräns på sjön är ett exempel i en lång rad på hur ”all glädje och frihet tas ifrån oss”

Och kan han möjligen – hemska tanke – ha föreslagit media har politiskt bias och att det vore bra med alternativ som inte förespråkar samma åsikt? Ka-tching! Ka-tching! Ka-tching!

”Vidare föreslår Brunnberg en ”Man Channel” i tv, så att männen kan få slippa feminismen som sköljer över dem”

Observera att Malin Krutmeijer inte bara kritiserar Ulf Brunnbergs åsikter.

Hon sprider även uppfattningen att man inte behöver argumentera för att ha den motsatta åsikten till Brunnbergs. Mediaåsikten är ju ”the middle of the road” remember? Här tyder precis allting på att Bernard Goldberg har rätt.

Problemet är inte att media har politiskt bias, det är klart det rent praktiskt inte ens går att se till journalisters åsikter demografiskt representerar befolkningen. Problemet är att media själva tror de befinner sig på mitten av vägen.

Det är bara att se Krutmeijers avslutande kommentarer så inser man hon hur vilsen hon är om sin egen position.

”Själv tänker jag att det här dög inte. Någon på Sveriges radio borde ha avkrävt Brunnberg ett ordentligt manus och försökt jobba (ännu?) mer med programmet.”

Här ser vi vänsterextrema åsikter. Allting skall enligt Krutmeijer vara på förhand tillrättalagt. Censur för att få bort galningar är bara bra (alla som står till höger om mitten) och de oinvigda skall tränas i vad som är tillåtet att säga.

Vad som är mest fascinerande är dock att hon är så övertygad om att detta är ”the sensible option” att hon inte på något sätt bryr sig om att argumentera för de saker hon förespråkar.

Detta medan hon kritiserade Brunnberg för just ”Ka-tching! att oargumenterat håna allt som retar honom.

Klirrandet ni hör i inlägget är ljudet från de glasrutor som Malin Krutmeijer krossar. Man kan bara undra vad som inträffar först. Hennes insikt att hon befinner sig i ett växthus eller dess kollaps pga stenkastningen ifråga.

Här är flera Expressen-länkar om Ulf Brunnbergs förslag.

Johan Wirfält, lysande Ulf

Läsarna är på Ulf Brunnbergs sida

Här är Ulfs tablå för manskanalen

*Mainstream Media

Så har DN presterat ytterligare ett försök att uppväga ogenus i världen. Denna gång gällande dataspelande.

Med den vinklade rubriken”Kvinnor lyfter spelbranschen” inleds en ännu mer vinklad artikel. Där konstateras att spelbranschen spås omsätta 471 miljarder kronor i år. Ett lyft med 17% jämfört med förra året.

Det är huvudsakligen den så kallade ”digitala spelmarknaden” som går framåt. Där ingår Casualspel som laddas till mobil, till dator och till facebook. Den uppskattas stå för 15% av spelbranschens omsättning.

Casualspelen har även visat sig attrahera kvinnor i högre grad än de vanliga spelen.

Fast vänta lite! Den onlinebaserade (kvinnodominerade) spelmarknaden stod alltså för 15% av omsättningen på en marknad som ökade totalt med 17%. Det innebär i runda tal att kvinnor betalar mer än 7,5% av spelmarknaden.

Det innebär dock även att manliga dataspelare betalar mindre än 92% av 471 miljarder kronor. Detta eftersom vi utgår från att en del av den kvinnodominerade marknaden består av män och vice versa.


Flickor hjälper INTE till mer hemma

juni 19, 2011
11 kommentarer

…inte om man räknar med hemarbete utomhus samt kräver att skillnaden skall vara av statistiskt signifikant storlek.

Genusnytt rapporterar idag att TT har förvanskat resultatet av en SCB-rapportering om pojkars/flickors hemarbete. Här är Pär Ströms eminenta artikel på ämnet.

SCB-rapporten visade att pojkar hjälper till mycket mer utomhus och flickor hjälper till mer inomhus. När sedan detta rapporteras i media har man trollat bort utomhussiffran.

En länk till undersökningen finns hos Genusnytt.

Den som bemödar sig med att titta på själva undersökningen kan för övrigt konstatera att pojkarna dominerar mycket stort inom ”hjälpa till utomhus”. Där är deras siffra nästan dubbel så stor som flickornas. Inom de områden där fllickorna hjälper till mest är skillnaden i de flesta fall liten eller mycket liten.

Själva skillnaden som anges i medieubrikerna är bara på 4%, knappast en statistiskt signifikant skillnad.

Särskilt inte när de inte gör samma saker. Är det lika tungt att bädda sängen som att klippa gräsmattan?  Är det för övrigt en tillfällighet att nästan all rapportering av denna ”nyhet” har modererade kommentarer?

Det tycks även vara så att de flesta massmedierna vägrar möjlighet att göra blogglänkningar? Jag har hittills. bara hittat tre platser som visar blogglänkar på ämnet. SVT nyheter samt Dagbladet och ST.NU.

Uppdatering.

Även Skånskan och DN tillåter bloggkommentar. Det gör dock inte SvD. Detta blir mer och mer en lista över de få nyhetssajter som fortfarande har personal med demokratiska värderingar.

I övrigt får spridning bland de som bryr sig om ej vinklad rapportering av allt att döma ske genom ”word-of-mouth”

På bloggen Ett städat yttre bloggar Rutger Stjernström om ämnet.


Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media

Feministiska myter om Myter om Feministiska myter

juni 8, 2011
2 kommentarer

Den som efter ”Sex feministiska myter” förväntat sig en debatt får nöja sig med en strid ström av halmgubbemonologer.

En av dessa får vi från Ulrika Kärnborg i Aftonbladet. Det låter förstås bra att kalla det hemmasnickrat att som jämställdisten Pär Ström varken förespråka manlig eller kvinnlig dominans.

”Ja, han kallar sig så därför att han, enligt sin hemmasnickrade definition, varken gillar kvinnlig eller manlig dominans utan vill verka för att båda könen ska kunna utvecklas fritt, med samma fri- och rättigheter. Vilket låter som dröm. För är det inte det alla vill?”

Men om det är ”hemmasnickrat” att varken vilja ha endera (Pär Ström) och förespråka lika spelgreler (Pelle Billing) var någonstans har man då snickrat ihop att faktiskt föredra och förespråka kvinnlig dominans?

Det är paradoxen mellan kritik av manlig dominans och hyllande av kvinnlig dominans som detta inlägg handlar om.

”Fast i praktiken tycker Ström förstås att kvinnoemancipationen har gått alldeles för långt.”

Nej, däremot påtalar han vad vi benämner som ”Apex Fallacy” dvs de flesta kvinnor jämför inte sin frihet med de flesta männen, utan huvudsakligen med de mest fria och framgångsrika männen.

Med stöd i kontroversiella rön av en rad allvarligt marginaliserade forskare, hävdar han att kvinnors hjärnor är helt annorlunda och i många avseenden sämre fungerande än mäns. Åtminstone när det gäller att kvalificera sig för högre positioner i näringslivet.”

Kärnborg borde fått tillbringa hela dagen med att förklara vad hon menade med ”marginaliserad forskning” Vetenskapen som sådan har varit marginaliserad i förhållande till kyrkan större delen av människans historia.

Av denna anledning är det knappast en valid invändning mot ett vetenskapligt resultat att de inte är fina i maktens rum.

Invändningar mot metodiken javisst, föreslag till förbättringar i analysen jupp, men ”marginaliserad”? Detta är dock inte det värsta. Kärnborgs tolkningar innefattar flera falska påståenden.

Innan jag går in på det vill jag först påminna om ”Apex Fallacy” Som ni kan se handlar jämställd för Kärnborg om att bli jämställd med de män som har höga positioner i näringslivet. Vem vill bli jämställd med en rörmokare?

Med detta sagt så går vi vidare till hennes halmgubbar angående vetenskapen på området.

Det är ingen som har hävdat att kvinnors hjärnor är sämre än mäns. Tvärtom, här hävdas den kvinnliga ledarstilen är överlägsen den manliga. Framtiden är inte jämställd enligt Karen Moloney, den tillhör kvinnorna.

Vi ser en ständig växling mellan okritiskt promotande av kvinnlig överlägsenhet och kritik mot manlig dominans. Ena sekunden vill man ha jämställdhet, andra sekunden så behövs inga män. 

Detta är inget konstigt alls utan en logisk effekt av en tydlig ”Zeitgeist” där kvinnor anses ha ”rätt” och män anses ha ”fel”

Effekten blir att kvinnor ochkvinnokämpar inte behöver bry sig om vad de säger. Om de säger män behövs är det så, om de säger män inte behövs är det också så. Det är fritt fram att ha den åsikt som passar bäst för stunden.

”Konstigt nog finns det många platser i västvärlden där kvinnors löner håller på att gå om männens. Det är en paradox. Hur går det till, med alla dessa dysfunktionella hjärnor och denna genetiskt betingade kärlek till obetalt hemarbete?”

Detta är förstås inget konstigt alls. Om kvinnor inte är diskriminerade och manliga löner är en konsekvens av manliga levnadsval skulle såklart de kvinnor som gör samma val som männen också få de löner som männen fick.

En snabb undersökning bekräftar att detta är precis vad Pär Ströms material också visar.

Det är faktiskt feministbloggen Sleepless, en av Pär Ströms kritiker som styrker påståendet. Jag passar även på att utnämna Sleepless kriitk av Pär Ströms bok ”Sex feministiska myter” som den hittills enda kritiken värd att nämna.

Daily Mail-artikeln konstaterar i alla fall att bland kvinnor under 30 och utan barn har löneskillnaden ”vänt” så att 20-någonting kvinnor nu tjänar 2% mer än 20-någonting män. Men i artikel framgår det också att när kvinnorna blir över 30 och skaffar barn tjänar de mindre än sina jämnåriga män igen (för att männen inte påverkas i lika hög grad av att skaffa barn?).”

Misstaget som Sleepless gjort blir tydligt i frasen ”sina jämnåriga män” Där antyds att männen och kvinnorna gifte sig med varandra. Vad som verkligen har hänt är att kvinnorna i medel gift sig med män från en annan åldersgrupp.

I och med denna omfördelning har också kvinnornas behov att göra mäns val för att få pengar minskat.

Genom att skippa barn eller ha nanny, ha få vänner utom på jobbet, missbruka droger, armbåga sig fram och stressa sig igenom livet så lyckas några få män och kvinnor få väldigt mycket pengar, till skillsmässoadvokaters stora glädje.

Det är inte bara David Beckham som haft sex med sin barnhjälp, det har även Arnold Schwarzenegger gjort. Med feministisk vårdnadstvistslogik var för övrigt dessa kvinnor mer ansvariga för barnen än fruarna.

Vad Kärnborg struntat att ta hänsyn till är att mäns val inte nödvändigtvis är så attraktiva för alla kvinnor medan män inte kan göra kvinnors val.

Vidare så har varken Ström eller någon av hans källor har sagt kvinnor har dysfunktionella hjärnor.

Det är tvärtom Kärnborg som tycker kvinnor måste ha det för att de gör andra val än de val hon tycker de skall göra för att duga som fullvärdiga medlemmar av gruppen ”kvinna”

För att kamouflera denna åsikt så kallar Kärnborg sin åsikt om vad kvinnor skall tvingas göra för ”full jämställdhet” det betyder i princip att om kvinnor inte gör detta val så är kvinnor i Kärnborgs ögon just dysfunktionella.

”Ström har inget svar på frågan. Han är bara arg över kvinnornas frammarsch – och om det fortfarande är en bit kvar till full jämställdhet, så är det kvinnornas eget fel. Vi är obenägna att ta risker, rädda för ledarskap och dåliga på matte.”

Varifrån känner vi igen det där om att kvinnor inte tar risker och föredrar mer demokratiskt ledarskap nu igen?

Jo det var i denna artikel om hur framtiden tillhör kvinnligt ledarskap. Hur var det nu igen? Hade kvinnor dessa egenskaper eller inte? Bestäm er! Det är svårt att veta vad som är bäst att tycka tydligen.

”Utskrivningen av psykofarmaka och sömnmedel når rekordartade nivåer, men det är sällan män som lämnar vårdmottagningen med ett recept i handen, trots att mäns depressioner är mer destruktiva och oftare leder till självmord. Frågan är bara om det är bra och i så fall för vem?”

Med logiken ovan så hänger svaret även här på vilken åsikt man behöver ha för att få rätt resultat. Om man tycker vi medicinerar folk för mycket så visar medicineringen av kvinnor deras underordning.

Om man däremot tycker medicineringen i sig är ok så blir det en annorlunda tolkning.

Då är det ju ett bevis på att hur bra män har det att det är kvinnor som tvingas ta mediciner. Män borde ha mer problem så de också tvingas ta mer mediciner blir då hur resonemanget lyder.

Vi kan jämföra med en annan medicinering – alkohol. Om männen super mest visar det de är ansvarslösa och latar sig. Om kvinnor super mest visar det att de behöver ett glas för att klara sin jobbiga vardag.

Det enda konsekventa med denna sorts artiklar är behovet att framställa mäns situation som bäst.

Det insåg förmodligen Kärnborg också för hon svarade inte ens på sin fråga. Innan hon kan säga för vem det är bra måste hon veta vilken åsikt man skall ha om medicineringen i sig.

Om medicineringen ansågs vara en bra sak, hur många tror att hon hade beskrivit kvinnliga dominansen som ett tecken på låga tankar om män?


Publicerat i Jämställdhet, Media

TVOntario om manlighet i samhället

februari 15, 2011
6 kommentarer

TVOntario har haft en intressant TV-debatt under parollen ”Men, Maleness, and Equality”

För enkelhetens del så är här länkarna till del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5. Programmet har funnits på olika ställen tidigare men vi har många nya besökare som kan vilja se det. (more…)


SVT Debatt om sexspalterna – Evolutionsförnekelse på bästa sändningstid

februari 13, 2011
10 kommentarer

Oj vilken cirkus! Efter några minuter så fick vi evolutionsförnekelse på bästa sändningstid i SVT Debatt.

Innan Pelle Billing ens hade hunnit säga någonting hade vi redan fått evolutionsförnekelse i SVT från Veckorevyns sexrådgivare Hannah Arnhög, som i debatt mot Aftonbladets Eva Rusz svarar: Muuuuueaaaaaaahhöööööhhh! (more…)


Nästa sida »

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 438 andra följare

    Arkiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 438 andra följare

%d bloggers like this: